Demokratins drivkrafter

Kontext och särdrag i Finlands och Sveriges demokratier 1890-2020

Sida 2 av 3

Huolestuneet professorit

(Julkaistu 24.6.2015 Tiedetoimittajat.fi-sivuston Keskiviikkoblogissa)

Kun Turun yliopiston Eduskuntatutkimuksen keskuksen tutkijat Mari K. Niemi ja Ville Pitkänen marraskuussa 2014 esittelivät Asiantuntijuus mediassa –hankkeen tuloksia, kirjoitin tällä palstalla, että ”päivystävässä dosenttiudessa” on viime kädessä kyse siitä, haluaako tutkijana osallistua julkiseen keskusteluun ja sen määrittämiseen, mikä kulloinkin on ”olennaista, tärkeää, totta”, vai ajatteleeko, että siitä päättävät muut.

Viime viikkojen aikana on käynyt selväksi, että moni tutkija haluaa ja pitää tehtävänään osallistua julkiseen keskusteluun Juha Sipilän hallituksen ohjelmasta – ja että tätä aktiivisuutta ei suinkaan katsota pelkästään tutkijoiden yhteiskuntavastuun toteuttamisena, yliopiston ns. kolmantena tehtävänä tai tutkijuuden limittymisenä kansalaisuuteen, vaan se usein luetaan ”kitinäksi” ja ”marinaksi”, oppositiopolitikoinniksi – tai vain tyhjäksi eleeksi.

Törmäsin itse tähän laadittuani yhdessä akatemiatutkija Johanna Kantolan, FT Anna Elomäen ja YTT Hanna Ylöstalon kanssa 85 professorin ja erikoistutkijan vaatimuksen hallitukselle hallitusohjelman sukupuolivaikutusten arvioinnista ja hallituksen sitoutumisesta tasa-arvon edistämiseen. Vaatimuksemme uutisoitiin Helsingin Sanomissa, se sai näkyvyyttä muissa viestimissä ja sosiaalisessa mediassa, ja vaatimuksen sisältämä kritiikki kulkeutui nopeasti niin pääministerin kuin vastuuministerinkin ja muiden poliitikkojen haastatteluihin. Teema oli esillä myös eduskunnan kyselytunnilla.

Samana päivänä twitter-virtaani pulpahti keskustelu, joka alkoi viestintätoimisto Ellun Kanojen mahdollisuusviestintäjohtaja Kirsi Pihan kommentista vaatimustamme käsitelleeseen tviittiin: ”Ottamatta kantaa aiheeseen, voitko kertoa yhden aiheen josta joku professori/asiantuntija ei löydy olemaan huolestunut? : )”, hän kirjoitti. Retorisen kysymyksen herättämässä debatissa Piha toistuvasti leimasi vaatimuksemme kaavamaiseksi ”huolestumiseksi”, jota joku ”etsii” tai ”tarvitsee”. Pyynnöistä huolimatta Piha ei suostunut tarkentamaan väitteitään siitä, kuka meidät ”tarvitsi”, ”etsi” tai ”löysi”.

Siinä missä Suomen Kuvalehden blogisti, kirjailija Tiina Raevaara ja Ilta-Sanomien kolumnisti, kirjailija Jyrki Lehtola näkivät Pihan retoriikan ilmentymänä laajemmasta sivistyksen halveksunnasta ja koulutuksen arvostuksen laskusta, itse luen reaktiosta – ja muista tutkijoiden ”kitinää” koskevista kommenteista – ennen muuta demokratian vähättelyä.

Voitaneen sinänsä tulkita jonkinmoiseksi onnistumisen merkiksi se, että vaatimuksemme onnistui ärsyttämään yhden 2000-luvun taitavimmista suomalaisista poliittisen viestinnän arkkitehdeistä, mutta kommenteista piirtyvä kuva julkisesta keskustelusta on välineellisyydessään ongelmallinen – ja antidemokraattinen. Pihan ilmentämässä viestintätoimistotulkinnassa vaatimuskirjelmästämme – siitähän hänen tviiteissään on kyse, vaikka hän väittää, ettei kommentoi ”aihetta” – on geneerinen, ikään kuin mihin tahansa julkiseen keskusteluun kuuluva anonyymi mielipide tai repliikki, jonka voi esittää kuka tahansa, kansalainen x tai tutkija y. Jos ja kun julkista keskustelua ajatellaan viestintätoimistonäkökulmasta vain julkisuuden hallinnan ja hyödyntämisen näkökulmasta – yrityksen tuloksen tekemisen, brändin kirkastamisen tai vahinkojen minimoimisen näkökulmasta – kansalaisten osallisuudella ei ole mitään arvoa sinänsä. Vaatimuskirjelmää ei tarvitse lukea tai sen esittämiä ajatuksia pohtia, vaan voidaan ikään kuin yleisenä periaatteena todeta, että EVVK, joo joo, tämä on niin nähty. Miten muutoin tulkita kommenttia: ”joka asiaan löytyy huolestuja jos sellainen tarvitaan. #inflaatio”?

Julkisuus on rakenteistunutta, ja viestintää määrittävät aikakauden medialogiikka ja konventiot – siitä mediatutkijan on helppo olla Kirsi Pihan kanssa samaa mieltä. Ero lienee tavassa ymmärtää julkisuuden ja demokratian suhde. Usko julkiseen keskusteluun aitona kannanmuodostuksena ja mielipiteen muodostuksen prosessina – ei vain kampanja-areenana – liittyy nimittäin ajatukseen, että demokratia ei ole saavutettu, staattinen tila vaan velvoittava ideaali, jonka vaatii tekoja.

Maria Ruuskan ohjeet tutkijalle, joka haluaa vaikuttaa: http://kaskasmedia.fi/nain-tutkija-vaikuttaa-politiikkaan/

PS. Ajatus demokratiasta jatkuvana prosessina on näkemys, joka läpäisee myös vuoden alusta käynnistynyttä Demokratian voimavirrat –tutkimushanketta. Siinä lähdemme olettamuksesta, että suomalainen ja ruotsalainen demokratia eivät ole annettuja vaan muotoutuneet ja edelleen muotoutuvat poliittisten kulttuurien, geopolitiikan ja talouden voimien yhteisvaikutuksessa.

Språka på nordiska

I slutet av maj befann jag mig i Helsingfors på den Nordiska ämnesdidaktiska konferensen Nofa5. Tidigare har det officiella konferensspråket alltid varit ”skandinaviska”, men den här gången hölls den för första gången på engelska. Det här är en utveckling som märks i många nordiska sammanhang. Det som driver på utvecklingen är dels att danskarna talar allt mer svårförståeligt, och dels att de finska deltagarna har svårt att uttrycka sig på svenska även om de i allmänhet förstår språket. Forskare blir allt mer vana att publicera sig och delta i internationella konferenser på engelska, så steget till att ta in engelskan i nordiska sammanhang är därför inte så stort.

En annan fördel med att ha engelska som arbetsspråk är naturligtvis att man kan bjuda in även utomnordiska deltagare, vilket för första gången skedde vid Nofa5. En av föreläsarna var en sydafrikansk professor i matematikdidaktik, Mamokgheti Pakeng, vars föredrag hade viss relevans för valet av konferensspråk. Hon talade om de svårigheter som sydafrikanska elever med andra modersmål än engelska har i landets matematikundervisning, som oftast bedrivs på engelska trots att det bara är det fjärde största av landets 11 officiella språk. Det anses så viktigt för barnens framtidsmöjligheter att lära sig engelska att undervisning på modersmålet inte är något egentligt alternativ. Man har lyckats lösa problemet genom att ha engelska som grundspråk, men genom att byta till modersmålet så snart det är nödvändigt för förståelsen. Man började alltså se den språkliga diversiteten i klassrummet som en tillgång snarare än ett problem, vilket i kombination med andra åtgärder höjt elevernas matematikprestationer avsevärt.

Samma metod fick jag se prov på när jag genomförde enkätundersökningar vid det universitetsförberedande Junior College på Malta i mars i år. Där är engelska det officiella undervisningsspråket, men elever och lärare hoppar till sitt första språk, maltesiska, så snart det finns behov av det.

Även nordiska forskare kan ibland stöta på problem när de använder engelskan som arbetsspråk. Många specialuttryck inom utbildningsväsende, administration och förvaltning har inga direkta motsvarigheter på engelska, medan de oftast kan översättas exakt mellan de nordiska språken, i synnerhet mellan svenska och finska.

Andra specialbegrepp har kanske en exakt engelsk översättning, men som de nordiska talarna och åhörarna inte känner till. I den session den session om lärarutbildningens utveckling där jag själv deltog använde till exempel en av åhörarna begreppet ”joukko-oppi”. Ett sällskap bestående av matematiker hade kanske vetat att den korrekta engelska termen är ”set theory”, men det gjorde nog inte många av historikerna och lärarutbildarna i rummet. Lyckligtvis är ju joukko-oppi en direkt översättning av mängdlära, som låter i princip likadant även på danska och norska.

I praktiken fick alltså även vi nordiska forskare använda den sydafrikanska och maltesiska metoden att blanda världsspråk med modersmål för att förstå varandra. Det här behöver emellertid inte betraktas som en nödlösning, utan det finns skäl att i vissa nordiska sammanhang medvetet beskriva det officiella språket som ”blandspråk”, med engelska som huvudspråk och de nordiska språken som stödspråk. I andra sammanhang kanske det i stället är naturligare att ha skandinaviska som första språk och medvetet använda engelska som stödspråk vid behov. Genom att medvetet blanda språk kan man använda den språkliga diversiteten som en tillgång, i stället för att som ofta i nordiska sammanhang se det som problem och ett nederlag för den nordiska tanken att man till och från har svårt att förstå varandra. Detta möjliggör också att man kombinerar de fördelar engelskan ger som vetenskapens internationella språk, samtidigt som man behåller fördelarna med deltagarnas första språk, som också innefattar den bästa specialterminologin för att beskriva studieobjektet – Norden.

”Turhaa on täällä puhua…” pakolaispolitiikasta

Kun kunkin valtion velvollisuutena kohtuuden nimessä on pitää huolta omista alamaisistaan rotuun katsomatta, on Saksa nyt luopunut tästä luonnonmukaisesta periaatteesta ja päättänyt syytää puolisenmiljoonaa juutalaistaan muiden elätettäväksi. Tällainen aines, joka lisäksi huonosti soveltuu esim. maanviljelykseen tai muuhun ruumiilliseen työhön, ei tosiaankaan ole missään tervetullut.

L–s. ”Puuttuva tasapaino”, Katsaus ulkomaihin, Valvoja-Aika 1938 (512–515)

Arvostetun aikakauslehden kirjoittaja kommentoi näin Saksan 9. ja 10. marraskuun pogromin, niin kutsutun ”Kristalliyön”, aiheuttamaa humanitaarista hätätilaa. Nimimerkki L–s tuomitsi Saksan menettelyn, mutta Kolmannen Valtakunnan rotulakeja ja väkivaltaista vainoa ei tuomittu siksi, että ne rikkoivat ihmisarvoa ja humanitaarisia periaatteita vastaan, vaan siksi, että toisille valtioille koitui ylimääräisiä kustannuksia. Demokratiasta ja kansalaisoikeuksista ei kirjoittaja maininnut mitään. Tämä oli myös usean elinkeinoalan järjestön allekirjoittaman vetoomuksen viesti, joka toimitettiin jo kesällä 1938 valtioneuvostolle. Siinä vaadittiin, että maahan saapuvat pakolaiset karkotettaisiin, ja väitettiin, että juutalaisista pakolaisista ”ei tule olemaan missään tapauksessa Suomen elinkeinoelämälle mitään hyötyä”.[1]

2010-luvun Suomessa punnitaan yhä eri syistä maahan saapuvia ihmisiä taloudellisen hyödyn perusteella ja pyristellään eroon kansainvälisistä humanitaarisista sopimuksista. Käsitteitä sekoittaen toivotaan pakolaisten sijaan korkeakoulutettuja maahanmuuttajia ja hetken tarpeisiin räätälöityä työvoimaa; silti koulutuksesta, molemminpuolisen integraation edellytyksestä, leikataan surutta. Joitakin pakolais- ja maahanmuuttajaryhmiä koetaan kuitenkin enemmän silmätikkuina kuin toisia; näin myös Suomessa 1930-luvulla. Talouskeskeiseen ajatteluun sekoittuu rasismi.

Mikä onkaan demokraattisen valtion oikea suhde ihmisiin, jotka pyrkivät sen turviin muualta? Levottoman 1930-luvun lopulla alkoi Suomessa viritä keskustelua aiheesta. Kesällä 1938 Suomeen alkoi saapua kymmeniä pakolaisia Keski-Euroopasta, yksittäisesti ja myös ryhmissä. Monet heistä olivat juutalaisia. Lehdistö oli jo raportoinut juutalaisten ahdingosta kansallissosialistisessa Saksassa ja Saksaan liitetyssä Itävallassa. Vaikka ani harvat osasivat ennustaa Holokaustin lopulliset mittasuhteet, oli kansallissosialistien harjoittama poliittinen väkivalta ja juridinen mielivalta kuitenkin tiedossa. Monet pakolaisista jatkoivat matkaa, ja jotkut palautettiin lähtömaihin. Tämä oli tietoisen politiikan tulosta. Suomen hallitus pyrki hankkiutumaan suhteellisen vähälukuisesta määrästä, muutamasta sadasta, mahdollisimman nopeasti eroon. Helmikuussa 1939 sisäasiainministeri Urho Kekkonen raportoi eduskunnassa, että maassa oli enää 183 pakolaista. Kaikki olivat jättäneet oleskelulupahakemuksen ja jotkut olivat myös onnistuneet työllistymään, mutta kaikkien toivottiin siirtyvän pysyvästi muihin maihin. Vertailun vuoksi mainittakoon että Suomessa oli vuoden 1938 lopulla noin 14 600 pakolaista entisestä Venäjän keisarikunnasta.[2] Miksi niin pieni ryhmä aiheutti niin suuria huolia? Fortsätt läsa

Folkrörelser under hot

Denna artikel publiceras på Aftonbladet Kultur 29 maj

I sin hyllade postuma bok Ruling the Void diskuterar Peter Mair den ökade klyftan mellan medborgarna och den politiska eliten. Som orsaker lyfter han fram samlingen i mitten, politikens professionalisering och medialisering, den allt snävare rekryteringen till ledande poster, lobbyisterna,  marknadens och EUs ökade inflytande. Mair är särskilt oroad över eroderingen av de traditionella masspartierna.

Detta är ett dilemma som i högsta grad berör den svenska  socialdemokratin som hämtat sin politiska styrka ur en unik folkrörelsetradition. Den byggde på idén om aktiva medlemmar i  olika sociala rörelser som kunde formulera politiska krav, förmedla partiets politik och genomföra betydande delar av den på en lokal och nationell politisk arena. Politik var en självklar daglig angelägenhet för många hundra tusen, kanske miljoner.

Idag är det annorlunda. Partiet har de senaste decennierna minskat från 250 000 till 100 000. Medelåldern är 60 år, färre än 15 000 är under 40. Många är oroliga för ogenomskinliga beslutsprocesser, kommunikatörer och varumärkesstrateger som ersätter förtroendevalda eller lobbyisternas ökade inflytande.

Att framtidens folkrörelse är en av de två frågor som står på dagordningen när socialdemokraterna samlas till kongress i Västerås i helgen är därför knappast att förvåna. Över hundra motioner genomsyras av en strävan att vitalisera folkrörelsepartiet. Samtidigt bekräftas Mairs farhågor.

Demokratin utarmas. Byråkrati och lobbyister får ett allt större inflytande över politiken, medlemmarna används mer som redskap i kampanjande och inte till att skapa kampanjer, menar Västerviks arbetarekommun.

Politikutvecklingen måste ske i folkrörelsen och inte i våra kanslier säger Stockholm. Berättelsen om socialdemokraterna får inte bli berättelsen om ledarna, heter det från Malmö.

Folkrörelsearbetet får stå tillbaka för det parlamentariska. Risken är att vi får partier frikopplade från folket, på jakt efter samma marginalväljare med ungefär samma politik. Viktiga samhällsproblem försvinner helt, skriver Skånedistriktet.

Kopplingarna till partiets högervridning är många. Juholts inledande framgångar gav förhoppningar om att bygga vidare på den demokratiska socialismen, inte uttunnad nyliberalism, heter det från Ystad

Landskrona med tunga erfarenheter av SD undrar om människor slutat tro på att vi lever i ett samhälle där deras röster gör skillnad, är de oviktiga för makteliten?

Ur oron kommer så en rad konkreta förslag: Ökade möjligheter för medlemmar att föra fram sina synpunkter.  Medlemsomröstningar. En öppen valprocess. Direktval av partiordföranden.

Som svar erbjuder partistyrelsen ett ”Handslag för ett framtidsparti”.

Förslaget är fullt av vackra tankar (om än illa formulerade) om ett parti ”där 90 % av medlemmarna anser att de är nöjda med sitt medlemskap”, där ”deras engagemang kommer till utlopp och tas till vara” och ”där vi är i ständig relation med medborgare”.

Flera av motionernas teman plockas upp: att bredda partiet, betydelsen av studier eller vikten av att synas på sociala medier.

Men det är kemiskt fritt från varje reflexion över de grundläggande problem som såväl forskning som motioner pekar på: elitisering, lobbygruppers inflytande eller den besvikelse ökade samhällsklyftor och politikens högervridning skapat.

Några beslut som binder partiet när det gäller handlingsprogram, former för idédebatt, rådslag, medlemsomröstningar eller direktval av partiordförande vill man inte se. Påståendet att processen vid de senaste ordförandevalen varit sluten ”är helt enkelt inte sant.”

Vilken misshushållning med det djupa engagemang som motionerna avspeglar!

Partiet har fortfarande 100 000 medlemmar, närstående LO 1 ½ miljon. Ett par miljoner röstar på partiet. Samtidigt är den interna debatten livligare än på länge. Tänk om kongressen också följde förslaget från Uppsala, att utveckla nära relationer till radikala rörelser i tiden och dessutom vred politiken till vänster.  Vilket tryck skulle man inte kunna utveckla mot de strukturer som idag skapar en ökad klyfta mellan elit och folk.  Men då måste man först se strukturerna, och partiet roll för att bära upp dem. Inte låtsas som de inte finns.

Partiledningens erbjudna handslag är hämtat från affärsvärlden, enligt ordboken ”en symbolisk handling vid bekräftelse av avtal ”. Det anknyter till Stefan Lövens ”affärsplan för Sverige” och göder synen på politik som en marknad.

I traditionella folkrörelsepartier fattar man istället bindande, protokollförda beslut. Vad sägs om ”votering är begärd och ska verkställas”?

 

 

 

 

 

 

Hur förklara skillnaden mellan finska och finlandssvenska skolprestationer?

Utbildningssociologer brukar ofta framhålla den sociala bakgrundens betydelse för elevernas prestationer i skolan. Barn från hem där föräldrarna har god utbildning, höga inkomster och många böcker i bokhyllan får i genomsnitt betydligt bättre betyg än barn med färre fördelar. Det här sambandet har också fastställts empiriskt i undersökningar från en rad olika länder. Baserat på detta kunde man för Finlands del förmoda att finlandssvenska elever presterade bättre än finskspråkiga, eftersom finlandssvenskarna i genomsnitt har något högre utbildning och inkomster än de finskspråkiga. Flera studier har emellertid visat att det varit precis tvärtom, de finskspråkiga eleverna har i de flesta mätningar presterat bättre än de svenskspråkiga i modersmålet och matematik. I det allra senaste PISA-testet hade visserligen de finskspråkiga elevernas resultat försämrats en aning, så att de bägge språkgrupperna nu låg på nästan samma nivå. Finlandssvenskarna borde emellertid enligt gängse sociologiska teori prestera klart bättre, så frågan kvarstår.

I en ledare i Dagens Nyheter – vars huvudsyfte är att visa på fördelarna med auktoritativ, lärarledd undervisning – hävdar Gabriel Heller Sahlgren att Finlands framgångar i PISA-testen till en viss del beror på de finländska lärarna sedan mitten av 1800-talet haft en viktig nationsbyggande roll, som gav den hög status och akutoritet såväl i samhället som i klassrummet. Enligt Heller Sahlgren så var behovet av att konstruera en ny nationell identitet betydligt större på finskspråkigt håll än bland finlandssvenskarna, som kunde bygga vidare på den gamla svenska kulturen. Finlandssvenska lärare fick därför inte samma status och auktoritet som finska, vilket lett till sämre resultat för finlandssvenska elever.

Frågan är emellertid om inte den roll som de finlandssvenska lärarna haft för att hålla liv i svenskan som minoritetsspråk i Finland har gett dem en minst lika viktig status som deras finskspråkiga kolleger.  Att det fanns en skriftlig kultur på svenska innebar ju inte att den var spridd bland landsbygdsbefolkningen; vissa svenskspråkiga kommuner i Finland fick sina första folkskolor i början av 1900-talet. Då hade det redan i ett par årtionden rått en konkurrenssituation, där finsk- och svenskspråkiga folkskoleföreningar särskilt på gränsen mellan språkområdena tävlade om att grunda skolor för att muta in områden för det egna språkets räkning. Språkstriden bidrog utan tvekan till att modersmålet fick en mycket stark ställning i bägge språkgrupperna. Den kan därför vara en bidragande orsak till de goda finländska skolresultaten generellt, men förklarar knappast skillnaden mellan språkgrupperna.

Andra forskare och debattörer har gjort försök att förklara skillnaden mellan finlandssvenska och finska elevers skolresultat på rent språkliga grunder. Det har hävdats att många elever i svenskspråkiga skolor i Finland till stor del använder finska som vardagsspråk, och därför har sämre kunskaper i skolans språk än vad som är fallet bland de finskspråkiga. Det skulle kunna förklara varför de enspråkiga åländska eleverna presterar bättre än finlandssvenskarna på fastlandet, men inte varför huvudstadsborna, som förmodligen är de som talar mest finska på fritiden, presterar bättre än österbottningarna. Möjligtvis kan det vara så att de österbottniska dialekterna ligger så pass långt ifrån skolans svenska att barnen missgynnas av den anledningen, men jag tror inte att det är här som den viktigaste förklaringen ligger.

En annan teori går ut på att finskan skulle vara ett nästan unikt enkelt språk att förstå, tala och skriva när man väl lärt sig det grundläggande ordförrådet och grammatiken. Den närbesläktade estniskan delar samma fördelar, vilket skulle förklara varför dessa två länder ligger i topp bland vad gäller skolprestationer i Europa. Det skulle helt enkelt vara svårare för estniska och finska elever att missförstå frågorna i tester som till exempel PISA eller TIMSS.

Det går emellertid att hitta andra tänkbara förklaringar till varför skolorna i Finland och Estland klarar sig så bra. Vill man leta riktigt långa historiska trender så kan man konstatera att Estland och Finland  under 1700- och 1800-talen fungerade som pedagogiska experimentverkstäder för ryska upplysta despoter. Länderna låg på bekvämt avstånd från huvudstaden St. Petersburg och var lättare att försöka genomföra reformer i än vad som var fallet i det egentliga Ryssland. Hit hör Katarina den storas utbildningsreformer (i Estland och i sydöstra, ”Gamla”, Finland som erövrats från Sverige 1742), men också införandet av en i jämförelse med till exempel Sverige mycket progressiv folkskolelagstiftning i Finland under 1860-talet, något som förmodligen aldrig hade hänt utan de moderniseringssträvanden i Ryssland som utlösts av förlusten i Krimkriget.

Gabriel Heller Sahlgren ser den högre andelen antagna vid den svenskspråkiga lärarutbildningen i Finland som ett uttryck för ett lägre söktryck vilket enligt honom beror på ämnets lägre status på svenskspråkigt håll. Han glömmer emellertid att meddela att detta inte är unikt för lärarutbildningen utan gäller för de flesta andra universitetutbildningar också.   Det verkar alltså vara betydligt lättare att komma in vid svenskspråkiga än vid finskspråkiga utbildningar i Finland. En förklaring till att finskspråkiga elever presterar bättre än finlandsvenska skulle alltså kunna vara att de helt enkelt är tvungna till det om det vill ha en chans att komma in vid universiteten. Det är emellertid möjligt att skillnaden mellan de finskspråkiga och svenskspråkiga utbildningarna till stor del är en statistisk synvilla, som beror på att finlandssvenska studenter söker till utbildningar vid betydligt färre universitetsorter än de finskspråkiga, då det finns mycket fler finskspråkiga universitet att välja bland. Varje enskild finskspråkig student syns därför i statistiken vid fler universitet, vilket bidrar till att ge en bild av ett högre söktryck.

Även om man ser till vilka betyg som krävs för att komma in till olika utbildningar så kvarstår emellertid intrycket att det är något lättare att komma in vid svenskspråkiga än vid finskspråkiga universitetsutbildningar i Finland. Tillsammans med sociala faktorer kan detta bidra till att finlandssvenska elever inte i lika hög grad som de finskspråkiga känner att deras betyg är av livsavgörande betydelse.

Den mest övertygande delen i Gabriel Heller Sahlgrens debattartikel och bok är argumentationen kring vilken betydelse Finlands sena ekonomiska upphämtning med övriga Norden – som dessutom snabbt följdes av en djup 1990-talskris – haft för att skapa ett klimat där skolprestationer tillmäts stor betydelse som en väg till ekonomisk trygghet. Det verkar emellertid som att finlandssvenskar drabbats betydligt mindre hårt av 1990-talskrisen än finskspråkiga, vilket knyts till faktorer som bättre språkkunskaper, högre rörlighet och större sociala nätverk. Det är förmodligen där man får söka de viktigaste rötterna till skillnadera mellan de svenska och finlandssvenska elevernas skolprestationer.

Klaga månde Elektra

“Ett demokratiskt samhälle kan aldrig acceptera att dess medlemmar utsätts för diskriminering”, skrev den svenska jämställdhetsombudsmannen 2000 (JämO, Verksamhetsberättelser 2000, s. 4.)

 

I både Finland och Sverige har lagar om jämställdhet införts sedan 1980-talet. Nya institutioner har etablerats som haft som uppdrag att verka för jämställdhet och motverka diskriminering. Detta har sett som ett sätt att göra samhällena mer demokratiska, för det går ju inte att tänka sig att en del kan vara demokratiskt och annat diskriminerande. Men hur har dessa institutioner agerat? Har diskrimineringen avtagit och jämställdheten ökat? Vad hände med den klagande Elektra? Fick hon upprättelse?

I min nya bok Det går an: Jämställdhetsombudsmannen i Sverige 1980-2008 går jag igenom anmälningar och följer de klagande genom alla utredningens faser.

Jag vill hävda att på det sätt som JämO och lagstiftningen konstruerades var det inte meningen att någon reell lösning av diskriminering på arbetsmarknaden skulle lösas utan detta var mer ett sätt att närma sig problemet. Genom JämO kunde regering och riksdag inför FN hävda att man tillgodosåg behoven att garantera de mänskliga rättigheterna. De som ansåg att de var diskriminerade hade få möjligheter att bevisa sin sak, inte minst därför att det är svårt att bevisa lönediskriminering, eller varför en arbetsgivare inte vill anställa en specifik person. Den ekonomiska politiken har försämrat förutsättningarna i så måtto att fler idag har en lösare anknytning till arbetsmarknaden. Då blir det också svårare att anmäla arbetsgivare. Inrättandet av JämO har knappast inneburit någon förbättring i så måtto att färre diskrimineras, utan snarast skapat nya problem. Betydelsen har nog snarast varit att med en särskild myndighet mot diskriminering har det varit uppenbart att samhället inte tolererar diskriminering av kvinnor. På så sätt utgör JämO en viktig gräns och en samhällelig markering. Samtidigt innebar inrättandet att problemformuleringen låstes fast i en 1970-talskonstruktion som inte utan svårighet kunde anpassas till en föränderlig arbetsmarknad med nya problem.

Diskrimineringsärenden är sällan enkla att lösa och jag har visat att det finns svåra avvägningsproblem som skapade frustration hos myndigheten och ytterligare kränkning av dem som inte kunde bevisa att de var diskriminerade. För JämO kom detta att bli ett allvarligt problem och jag vill gärna, en gång till, lyfta fram JämOs mål: ”öka förutsättningarna för att fler som utsätts för diskriminering skall få upprättelse.”[1] Det är uppenbart att JämO ansåg att fler diskriminerade borde få upprättelse och att myndigheten delvis misslyckades med sitt mål.

Alla var emellertid inte diskriminerade. För de som var arga och upprörda kom myndigheten att bli den rätta sortens bromskloss som förhindrade att de kunde driva sin sak vidare. JämOs funktion, menar jag, var att sortera bort dem som inte var diskriminerade från dem som var det. Det legala ramverket, Arbetsdomstolens bedömningar och myndighetens arbetssätt gav som resultat att diskriminering visserligen förekom men inte var ett större problem i Sverige. Mellan tio till tjugo procent per år lyckades bevisa att de var diskriminerade och kunde uppnå förlikning.

Om man betraktar arbetet mot diskriminering som ett sätt att på allvar försöka göra något åt den diskriminering på arbetsmarknaden som förekom – hur skall man då tänka? JämO var förvisso den första ombudsmannainstitutionen i Sverige med uppdraget att arbeta mot diskriminering och som fick efterföljare i DO, HomO med flera och som har fortsatt även efter sammanslagningen. På så vis kom JämO att bli en modellinstitution och något av en exportartikel till andra länder. Men om få anmälare får erkännande och upprättelse är då inte risken att ombudsmannainstitutionen faller i vanrykte och att tilltron till den reduceras? På vilka andra sätt kan människor få upprättelse när deras mänskliga rättigheter har kränkts?

Jag har visat att konstruktionen av lagen och ombudsmannen omöjliggjorde att se mönster och strukturer och att besluten fungerade mindre bra. Utifrån detta måste frågan om systemet lyftas upp: det var ägnat att skydda individerna mot diskriminering men om det inte fungerade och om dem som anmälde diskriminering inte fick något erkännande eller upprättelse, på vilka sätt hjälpte då konventioner, lagar och institutioner mot diskriminering?

Det blev allt tydligare för allt fler att separata institutioner för olika diskrimineringsgrunder inte var någon vidare bra lösning på ett problem som växte. Men lösningen från 2009 med den nya sammanslagna DO har skapat nya problem som inte heller de blir lösta.[2] Här vill jag bara nämna ärendet med mannen som DO bedömde som diskriminerad på grund av hans religion när han vägrade att hälsa med handskakning på en kvinnlig överordnad under en anställningsintervju. Hon fick senare en reprimand från kommunen för att hon begått ett fel som inte anställde honom. Å ena sidan var han diskriminerad, å andra sida blev hon kränkt när han inte ville hälsa. Hans religion värderade kvinnor på ett annat sätt som inte tillät honom att hälsa på henne genom att ta henne i hand. Vad jag vill visa med exemplet är att DO idag har att hantera diskriminering som kolliderar – och dessa kommer rimligtvis att öka ju fler diskrimineringsgrunder som införs. Skapar inte denna ombudsmannainstitution fler problem än den löser?

[1] JämO, Årsredovisning 2004, s. 5.

[2] Se Edgren 2013 och Schömer 2014.

Folkväldets kritiker

Oula Silvennoinens blogginlägg om värdekonservatism 17.4. (på finska här) inspirerade mig att blicka tillbaka till det tidiga 1900-talets demokratikritik i Finland. Vissa såg enkammarriksdagens och den allmänna rösträttens införande 1906 som en orsak till inbördeskriget 1918. Andra fruktade att majoritetens makt skulle leda till förtryck av svenska språket i Finland. På tredje håll hyllade man den nordiska demokratitraditionen, men vägrade acceptera att socialdemokraternas framgångar i Sverige var ett sant uttryck för folkviljan.

Filosofen Eino Kaila (sv), sedermera Georg Henrik von Wrights (sv) läromästare, kritiserade finsk språknationalism som ”ultrademokratism” 1925.1 För Kaila var kulturens odling ett elitprojekt, och ”folkvälde för folkväldets skull” hotade kulturen. Folkbildning skulle endast spela en passiv roll för att sprida kulturens redan mogna frukter. Kulturens syfte var att tämja människan, och enligt Kaila var ”Finlands folk ännu inte tämjt i grunden”; de folkliga dryckesvanorna var bara ett exempel. Kaila kritiserade till och med den finska nationalegenskapen ”sisu”, som verkade ”innehålla kulturens otämjda urnatur”. Händelserna 1918 var ett resultat av urartad sisu. Han ansåg därför att Finland behövde den ”under århundradenas gång införlivade skandinaviska, d.v.s. svenska kulturen” för att utvecklas som stat och folk.

Kaila fick mothugg från J. J. Mikkola (fi), språkvetare och finsksinnad kulturpersonlighet, som dock försvarade äktfinskheten med elitistiska argument. De ”extrema ytfenomenen” berodde på att fennomanin hade demokratiserats och övertagits av gräsrötterna på landsbygden, hävdade Mikkola. Hans lösning var att en finskspråkig aristokrati skulle bildas, och uppmanade den svenskspråkiga överklassen att anpassa sig efter detta – annars hotade dem en klassresa nedåt.2

Under 1930-talets lopp noterades även bland konservativa intellektuella i Finland att Sverige inte längre motsvarade den gamla föreställningen om en trygg borgerlig monarki. Historikern Jaakko Forsman d.y. (fi), brorson till Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen (sv), hävdade att marxismen, liktydig med socialdemokratin, bröt mot nordbornas nationalkaraktär. Trots detta hotades även Skandinavien av fackföreningarnas “diktatur”. I självaste det gamla och fria Sverige ”har länge härskat fullständig terror på detta område […] en försmak på vad vi kan förvänta oss om socialisterna lyckas inta en ledande position i hela samhället”. Här lät Forsman som den högerradikale poeten Bertel Gripenberg (sv), som redan 1932 basunerade ut att Sverige, ”frihetens stamort i norden”, har gått under ”det socialdemokratiska oket”.3

I Forsmans föreställningsvärld hade alltså Skandinavien tagits över av en främmande ideologi som inte passade dess folklynne – trots att det var just massorganisationer som hade anammat denna ideologi. Det största hotet mot demokratin i Norden var inte de ”små, obetydliga fascistgrupperna, utan just folkväldets basunerare”, och den som ännu visste vad äkta frihet var kunde inte annat än följa utvecklingen med oro, varnade Forsman. Det ”medfödda nordiska förnuftet” gick emot sin sista kamp mot marxismen, grubblade han år 1938.4

Forsmans eget politiska ideal var en aristokrati. De bäst lämpade borde leda massorna, annars skulle folket tappa förtroendet för frihetens idé. Det enda alternativet vore diktatur. Forsmans pessimistiska syn på folket, uppdelat i fåraktiga massor och enskilda begåvade individer som höjer sig över mediokra och opportunistiska småledare, var inte unik i sin samtid, men hans ytterst negativa syn på Sverige avslöjar en inneboende paradox i kulturkonservatismens kärna: de självutnämnda språkrören för folkets sanna vilja och anda är samtidigt djupt misstänksamma gentemot de obildade massorna.

1 Eino Kaila, ”’Aitosuomalaisuudesta’.” Valvoja-Aika 1925

2 J. J. Mikkola, ”Eräs ‘aitosuomalaisuuden’ arvostelu.” Valvoja-Aika 1925

3 Bertel Gripenberg, ”Varthän det bär.” Finsk Tidskrift 1932/12

4 Jaakko Forsman, ”Kansanvalta todellisuutena.” (Folkvälde som verklighet) Valvoja-Aika 1938

Obs-debatt om riksdagsvalet

Marianne Laxén,  Henrik Meinander, Risto J. Penttilä och Aija Salo diskuterar i TV FEM:s Obs-debatt 16.4.2015 Finlands instundande riksdagsval: http://areena.yle.fi/tv/2416770

Rysk rävsax

Kolumn publicerad Hufvudstadsbladet, Östnyland och Västra Nyland 17.4.2015

Stor i orden, liten på jorden. Det inte enbart riksdagskandidaternas valaffischer som leder tankarna till detta ordspråk. Visst känns det svårt att se det som sker i Ryssland som ett uttryck för att vår östra granne har läget under kontroll.

Västerländska kommentatorer tolkar gärna Rysslands annektering av Krim, militära inblandning i östra Ukraina och svulstiga militärpatriotiska retorik som uttryck för att det ryska imperiet har kvicknat till. Men enligt statsvetaren och kremlologi-experten Lilia Shevtsova är allt detta snarast ett uttryck för svaghet och villrådighet.

Ryssland är enligt henne inte längre är kapabelt att fungera som en effektiv militärstat. Bortblåst är sovjettidens ideologiska glöd som skapade en gemensam framtidsvision och upprätthöll en fungerande straffregim. En betydande del av den ryska eliten är inte längre beredd att leva i en dylik från omvärlden isolerad försvarsbastion. Samtidigt är varken makthavarna i Kreml eller folkets flertal intresserade av att dekonstruera militärstaten och etablera en fungerande rättsstat.

Det svårt att veta hur ryssarna ska sprattla sig ur denna rävsax. Nittiotalets politiska kaos och rövarkapitalism gör att ryssarna inte har någon större tilltro till liberala reformer. Och vem tror att en revolution skulle lyfta till makten en mera reformvänlig och västsinnade ledare än Putin.

Vad tänker månntro den kinesiske ledaren Xi Jinping om det som sker i det ekonomiskt stagnerande och grälsjuka Europa? Antagligen offrar han inte denna ytliga civilisation med sina märkliga principer särskilt många tankar. Men troligtvis torde han ändå ibland ägna en tanke åt Rysslands problem, eftersom de på längre sikt kan ha både positiva och negativa konsekvenser för Kina.

En möjlighet är att Ryssland på grund av sina förstörda relationer till EU och Förenta staterna tvingas alliera sig alltmer med Kina. Detta skulle förstås ske på kinesernas villkor eftersom de i motsats till ryssarna har en stark ekonomi, fungerande institutioner och en bred teknologisk bas för sitt agerande som globala stormakt. I så fall skulle Sibiriens enorma naturresurser för första gången bli föremål för en effektiv exploatering. Den ryska eliten skulle också få vänja sig vid att kineserna dikterar deras relationer till EU – eller det som då är kvar av unionen.

Uppenbart är hur som helst att de nu pågående förskjutningarna i världsekonomin kommer att få stora geopolitiska konsekvenser också för Europa. Den stora frågan är därför vad som krävs för att både Ryssland och EU skall vara beredda till en förlikning. Ryssarna skulle förstås helst se att Nato upplöstes. På EU-medborgarnas önskelista är självklart ett demokratiskt och laglydigt Ryssland.

Ingendera av dessa dagdrömmar kommer att gå uppfyllelse inom en överskådlig framtid. Ändå torde den nuvarande rysk-europeiska konflikten knappast utmynna i den typ av säkerhetspolitisk status quo som rådde under kalla kriget.

Maailman taloushistoriaa pohjoismaisesta näkökulmasta

Arvio teoksesta: Lennart Schön: Maailman taloushistoria. Teollinen aika. Suomentanut Paula Autio. Osuuskunta Vastapaino 2013. 542 s. ISBN 978-951-768-380-7.

Recension publicerad i: Historiallinen aikakauskirja 113, no. 1, 2015, pp. 97 – 99.

 

Lennart Schönin jo pari vuotta sitten suomeksi ilmestynyt maailman taloushistoria on tervetullut suomenkielinen perusteos maailman talouden vaiheista. Se on jo vakiinnuttamassa asemansa yliopistojen tenttikirjana. Schönin teos jatkaa siitä, mihin samaan sarjaan kuuluva, mutta myöhemmin ilmestynyt Johan Söderbergin[1] teos päättyy. Se kuvaa talouden vaiheita 1800-luvun alkuvuosista tähän päivään. Perinteinen ja hyvin perusteltu jako esiteolliseen ja teolliseen kauteen kuitenkin hämärtää talouden pitkien linjojen muutoksen havainnointia; esimerkiksi sitä, kuinka talouden painopiste siirtyi juuri tässä teoksessa käsitellyllä aikakaudella ensin Eurooppaan ja sitten Yhdysvaltoihin – ja jakson lopulla takaisin Aasiaan, missä se oli jo esiteollisella ajalla.

 

Maailmalla on ilmestynyt viime vuosina useita taloushistorian yleisesityksiä, joissa on varsin uskaliaitakin näkökulmia. Mainittakoon vaikkapa Gregory Clarkin keskustelua herättänyt tutkimus tai Carl Gunnar Perssonin tiivis Euroopan taloushistoria.[2] Schönin Maailman taloushistorian jälkeen on suomennettu Daron Acemoglun ja James A. Robinsonin talouskasvun kääntöpuolta analysoiva teos[3]. Schönin teos toimii erinomaisena johdantona näihin taloushistoriaa syvemmin, mutta rajatummin luotaaviin tutkimuksiin. Toivottavasti Schönin teos myös innostaisi suomalaisen taloushistoriayhteisön viimeinkin päivittämään kotimaisen taloushistoriamme. Suomen taloushistoria I–III on jo kohta 35-vuotias, Riitta Hjerppen kasvututkimusprojektin yhteenveto vuodelta 1988 ja muutama artikkelikokoelmakin kohta kymmenen vuoden takaa.[4]

 

Lennart Schön edustaa taloushistorian kasvututkimuskoulukuntaa ja seuraa enemmän historiallisen taloustieteen kuin historiantutkimuksen traditioita. Tämän näkyy kirjan sisällössä ja tehdyissä valinnoissa – ei kuitenkaan häiritsevästi. Taloustieteilijäksi Schönin tyyli on poikkeuksellisen kertovaa. Näkökulman ”ruotsalaisuus” näkyy joinakin esimerkkivalintoina ja painotuksina: Pohjoismaiden kehityskulku korostuu ja myös naiset saavat äänen kerronnassa. Koska käsiteltävä jakso on pitkä ja kohteena koko maailma, kovin yksityiskohtaisiin analyyseihin ei teoksen runsaassa viidessäsadassa sivussa päästä. Mielenkiintoisia yksityiskohtia nousee toki esiin useissa tietolaatikoissa.

 

Lukija voi lähdeluetteloa selaillen päätellä, mitkä paradigmat ovat teoksessa mukana, mitkä eivät. Esimerkiksi Kenneth Pomeranzin[5] puuttuminen lähdeluettelosta vaikuttaa harkitulta valinnalta. Pomeranz on argumentoinut maailmantalouden divergoitumista (Aasian ja Euroopan välillä), kun kasvututkijat korostavat konvergoitumista ja maailmantalouden globalisoitumista. Toinen lähdeluettelosta paljastuva valinta on organisaatio- ja liiketoimintahistorian unohtaminen. Lähdeluettelossa ei ole alan suurinta auktoriteettia Alfred D. Chandleria,[6] vaikka häneen teoksessa viitataan, saati muita liiketoimintahistorian tutkijoita. Lähdeluettelo on yllättävän suppea ja sisältää lähinnä historiallisen taloustieteen keskeisiä tutkimuksia, joissa niissäkin olisi päivittämisen varaa.[7] Koko maailman kattavassa yleisesityksessä ei luonnollisesti ole mahdollista viitata eri aihepiirejä käsitteleviin erillistutkimuksiin, vaikka näitä jää monin paikoin kaipaamaan.

Schönin tutkimusjakso on taloushistorian tutkituin ja maailman taloushistoriassa varsin poikkeuksellinen: ennennäkemätön talouskasvu ja väestönkasvu, teknologinen kehitys ja teollistuminen sekä talouden monimutkaistuminen ja kansainvälistyminen osuvat kaikki kirjan esittelemään ajanjaksoon. Aihepiireistä ei ole pulaa, olennaisempaa onkin se kuinka Schön rajaa aihettaan ja tekee valintoja siitä mitä esitellään, mitä ei. Schönin näkökulma on makrotaloudessa: hän ei esimerkiksi moralisoi sotien syillä ja seurauksilla, vaan vain toteaa niiden taustalla ja tuloksena olleet taloudelliset faktat.

 

Schönin mukaan maailman talouden kehitys perustuu innovaatioiden, integraation ja instituutioiden yhteisvaikutukseen. Innovaatiot mahdollistavat tehokkaamman tuotannon, luovat uutta sisältöä kasvulle ja ovat Schönin aika suoraviivaisen käsityksen mukaan johtaneet kolmeen teolliseen vallankumoukseen. Integraatiolla Schön tarkoittaa talouden konvergoitumista ja globalisoitumista. Instituutiot luovat Schönin mukaan perustan teollistumiselle, kasvulle ja yhteiskunnan muutokselle. Schön korostaa yhteiskuntien ”sosiaalisia kyvykkyyksiä”, joiden tehokkaan toiminnan edellytyksenä ovat toimivat instituutiot – hänen mukaansa valtion toiminta, omistusoikeuden turvaaminen sekä tasa-arvoinen sukupuolijärjestys. Sen sijaan hän jättää huomiotta Douglass C. Northin[8] ja muiden institutionalistien korostaman kulttuurin ja uskonnon merkityksen.

 

Kirjan rakenne on toimiva. Pidemmän aikavälin muutokset – väestönkasvu ja tuotanto – esitetään johdantoluvussa, mitä seuraa lyhyt, teoksen pääteoriaa avaava luku. Näin suuret rakenteet ja mallit ovat valmiina, kun teos perehtyy varsin perinteisellä kronologisella jaottelulla parinsadan vuoden taloushistoriaan. Luvut 3 ja 4 käsittelevät ajanjaksoa 1800-luvun alusta ensimmäiseen maailmansotaan, luvut 5–7 puolestaan 1900-luvun kehitystä vuosituhannen vaihteeseen.

 

Schön korostaa 1800-luvun kehityksessä tarjonnan suuria harppauksia, jotka hän selittää viitekehyksensä avulla. Ensinnäkin, institutionaalisen harppauksen myötä feodalistisen ja merkantilistisen ajan ajatusmallit ja määräykset korvautuivat uusilla toimintamalleilla ja lainsäädännöllä. Toiseksi, teknologinen harppaus ja innovaatiot mahdollistivat luonnonvarojen aiempaa tehokkaamman hyödyntämisen maataloudessa ja teollisuudessa. Kolmas suuri harppaus oli kansainvälisen kaupan integraatio, jota on taloushistoriassa kuvattu ensimmäiseksi globalisaatiokaudeksi.

 

Schön tiivistää 1900-luvun talouden suuren muutoksen varsin onnistuneesti: kun aiempina aikakausina yhteiskunnat loivat järjestelmiä selviytyäkseen luonnonolojen vaihteluista, 1900-luvun yhteiskuntien oli kehitettävä järjestelmiä selviytyäkseen markkinoiden heilahteluista. Teollinen vallankumous ja tuottavuuden kasvu olivat (ainakin periaatteessa ja ainakin kehittyneissä maissa) taltuttaneet luonnonvoimat, samalla annettiin valta markkinavoimille, joiden säätelystä ja säätelyn tarpeellisuudesta on kiistelty yli 200 vuotta. Toinen suuri harppaus 1900-luvulla oli – jälleen kehittyneissä maissa – siirtyminen tuotantotaloudesta tietotalouteen, jonka keskeinen seuraus oli ennennäkemätön teknologinen kehittyminen.

 

Schön on parhaimmillaan kuvatessaan suuria linjoja ja vertaillessaan eri aikakausia ja alueita. Hän näkee yhtäläisyyksiä Yhdysvaltojen vuosituhannen vaihteen talousongelmilla ja Britannian haasteilla ennen ensimmäistä maailmansotaa; Neuvostoliiton hajoaminen 1991 synnytti taloudellisesti samankaltaisen tilanteen kuin Habsburgien valtakunnan hajoaminen ensimmäisen maailmansodan jälkeen; ja Aasian nopeassa teollistumisessa 1970-luvulta alkaen on yhtäläisyyksiä Euroopan teollistumiselle sata vuotta aiemmin.

 

Maailman taloushistoria on hyvin kirjoitettu ja erinomaisesti suomennettu. Schön on valinnut kertovan tyylin, joka varmasti miellyttää monia, mutta ärsyttää taloushistorian tutkijaa. Taulukoita ja kuvioita on vähän ja ne kaikki ovat yksinkertaisia ja selkeitä. Tilastolliset analyysit on jätetty suosiolla pois. Teosta voi suositella yliopistojen perustenttikirjaksi ja myös suuremmalle yleisölle. Soisi sitä myös poliitikkojen ja ekonomistien silmäilevän – erityisesti lukua 7, jossa perehdytään vuosien 1950 ja 2000 välisen ajan kasvuun ja rakennemuutokseen.

[1] Johan Söderberg, Maailman taloushistoria. Esiteollinen aika. Vastapaino 2014.

[2] Gregory Clark,  A farewell to alms. A brief economic history of the world. Princeton University Press 2008; Karl Gunnar Persson, An economic history of Europe. Cambridge University Press 2011.

[3] Daron Acemoglu & James A. Robinson, Miksi maat kaatuvat. Vallan, vaurauden ja varattomuuden synty. Terra Cognita 2014.

[4] Riitta Hjerppe, Suomen talous 1860–1985. Kasvu ja rakennemuutos. Suomen Pankki 1988; Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (toim.) The Road to Prosperity. An Economic History of Finland. SKS 2006; Jukka Jalava, Jari Eloranta & Jari Ojala (toim.) Muutoksen merkit. Kvantitatiivisia perspektiivejä Suomen taloushistoriaan. Tilastokeskus 2007.

[5] Kenneth Pomeranz, The great divergence. China, Europe, and the making of the modern world economy. Princeton University Press 2000.

[6] Erityisesti Alfred D. Chandler Jr., Scale and Scope. The dynamics of industrial capitalism. The Belknap Press of Harvard University Press 1990.

[7] Hieman yllättäen kirjoittaja ei viittaa esimerkiksi Joel Mokyrin tuoreimpiin teoksiin tai Jeffrey Williamsonin ja Kevin O’Rourken jo klassikkoaseman saaneeseen globalisaatiotutkimukseen. Joel Mokyr, The gifts of Athena. Historical origins of the knowledge economy. Princeton University Press 2002; Jeffrey Williamson & Kevin O’Rourke, Globalization and History. The Evolution of a Nineteenth Century Atlantic Economy. MIT Press 1999.

[8] Ks. etenkin Douglass C. North. Institutions, Institutional Change and Economic Performance. Cambridge University Press 1990.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »