(Publicerad i Hufvudstadsbladet 12.6.2015)

”Kvinnor och män är jämställda” är en mening som aldrig borde ha skrivits in i regeringsprogrammet. Att statsminister Juha Sipilä i en intervju konstaterar att ”regeringen inte på något sätt försämrar jämställdheten mellan män och kvinnor, tvärtom” (Vihreä lanka 28.5) gör inte saken bättre. Regeringsprogrammet är könsblint, konsekvenserna för jämställdhet potentiellt dramatiska, och regeringschefen visar på total okunskap för jämställdhetsproblematiken. Han förstår inte ens vad frågan gäller.

En preliminär könskonsekvensanalys av regeringsprogrammet som Anna Elomäki och Hanna Ylöstalo gjort (HS 11.6) visar att det är främst kvinnor som tvingas betala för regeringens framtidsplan. När socialskyddet försämras drabbas kvinnor hårdare än män, och samtidigt försvagas kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Nedskärningar inom den offentliga sektorn och kommunerna berör främst kvinnor som utgör 72 och 79 procent av arbetskraften. Sparåtgärder inom dagvården drabbar hårt kvinnor som axlar det största vårdansvaret.

Ett regeringsprogram där liberalismens könsblindhet möter värdekonservatism är en feministisk mardröm. Medan den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken laborerar med individer som skall sporras till arbete präglar värdekonservatism diskussioner om vård- och familjepolitik. På arbetsmarknaden har individen varken genus eller hudfärg, det finns inga strukturer som uppmuntrar eller hindrar ens strävanden utan enbart rationella individer som reagerar på morot och piska utifrån sina intressen. Så lyder den ekonomistiska analysen. Också i vård- och familjepolitik lyser genusanalysen med sin frånvaro, trots att endast 1-2 procent av män utnyttjar möjlighet till föräldraledighet.

Regeringsprogrammet där liberalism och värdekonservatism går hand i hand föreslår inga åtgärder gällande könssegregering av arbetsmarknaden, föräldraförsäkring eller våld mot kvinnor. Framför allt uteblir reformeringen av hemvårdsstödet som bidrar till löneskillnader mellan kvinnor och män och enligt forskning utgör en inkomst- och fattigdomsfälla för kvinnor. Snarare riskerar programmet främja ett system med manliga familjeförsörjare. I Finland 2015 där regeringen samtidigt vill höja sysselsättningsgraden.

I en skrivelse till regeringen som publicerades den 10 juni kräver 85 professorer och specialforskare, av vilka 35 män, att regeringsprogrammets konsekvenser för jämställdhet analyseras noggrant och att regeringen binder sig till en politik som förbättrar och inte försämrar situationen. Att behöva samla namnlistor och protestskrivelser för att påminna regeringen om jämställdhet – eller mänskliga- och grundrättigheter som i människorättsorganisationernas upprop tidigare i veckan – luktar onekligen bakslag.

Det är alarmerande om ”strategiskt ledarskap” innebär att centrala demokratiska värderingar marginaliseras. Att årtionden av idogt arbete för jämställdhet plötsligt försvinner och frågan bör introduceras på nytt. Då är det upp till kamp!