Demokratins drivkrafter

Kontext och särdrag i Finlands och Sveriges demokratier 1890-2020

Kategori: Okategoriserad (sida 1 av 3)

Nyutkommet: Förfinskandet av Finland

Följande text är introduktionen till Ainur Elmgrens kapitel i Svenska Litteratursällskapets nyutkomna antologi Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Den publiceras här som smakprov och väcker förhoppningsvis intresse för boken som behandlar många ämnen som är relevanta för projektet Demokratins drivkrafter, som minoritetsgrupper och deras ställning i en nordisk demokrati, mänskliga rättigheter, emigration och återflyttning, eliternas rörlighet och konstruktionen av en nationell identitet. Dikten om inleder textutdraget kan läsas på finska här.

Förfinskandet av Finland. Självexotism i den finländska kulturdebatten under första hälften av 1900-talet
Ainur Elmgren

Älven sjöng för strandens granar.
Älvens våg en spåna förde.
Alltsen dess han går och spanar
efter den, hans skogar rörde.[1]

Otto Manninens dikt om ”skogarnas man”, den mytiske finnen som bygger sin stuga i skogen och dräper sin oönskade granne ”med ett slag av yxeklacken”, demonstrerar den dubbla stereotyp som den föreställda finnen klyvs i. Finnen är den självständige mannen som behärskar naturen och är en harmonisk del av den. Men finnen är enligt stereotypen även den antisociale, våldsamme vilden, som inte förmår behärska sin egen, inre natur. Skogarnas man stannar inte upp för att fråga om främlingen är frände eller fiende. Redan det faktum att hans skog har vidrörts – hans gräns har ifrågasatts – räcker för att kalla till handling.

Finnen i dikten dräper främlingen. Men finnen kan också själv ses som en främling. Han står utanför den sociala gemenskapen och vill inte heller vara delaktig i den. Han är asocial och omöjlig att assimilera. Främlingen kränker hans gräns, och han genomför då den absoluta kränkningen genom att ta den andres liv. Läsaren förväntas identifiera sig med honom, men tvingas då pröva sina egna gränser – finns denne främling också i mig?

”Skogarnas man” utkom under strejkåret 1905, då breda kretsar av det finska folket samlades till kollektiv, solidarisk aktion. Diktens berättelse fick sedermera självständigt liv som en anekdot som var avsedd att illustrera den finska folksjälen. När redaktören Erkki Vala återberättade den i kulturtidskriften Tulenkantajat trettio år senare placerade han händelserna i en forntid då Finlands ödemarker bosattes. Anekdoten tjänade som exempel på den uråldriga finska individualismen. Samhällsfrågor som andra, mer västerländska européer hanterade lugnt och sansat bemöttes i Finland med ”fruktansvärd fanatism”, ansåg Vala.[2] Den finska individualismen behandlades som en atavism, trots att dikten som ursprungligen skildrade den var från nittonhundratalet.

Finland har beskrivits som en mytologiserad gräns mellan öst och väst, både som Västerlandets bålverk och som en bro mellan de föreställda geopolitiska motpolerna.[3] Det gamla fennomanska slagordet från 1830-talet, ”låt oss vara finnar”, avgränsar Finland från både Sverige och Ryssland: man är varken det ena eller det andra. Nationens självständiga karaktär och unika särdrag behövde inte bara lanseras för de presumtiva finnarna i hemlandet, utan även för den internationella publiken, den nationernas skara som man önskade bli upphöjd till. Det är därför svårt att skilja mellan finnen som ett föreställt vi och ett föreställt de. Bägge föreställningar präglas av samma stereotyper.

[1]                            Ur Otto Manninens dikt ”Metsien mies”, övers. Arvid Mörne. Citerad i Vilho Suomi, ”Runoutta. Arvid Mörne & Erik Kihlman: Finsk dikt i svensk tolkning”, Valvoja-Aika 1934:3, s. 279.

[2]                           ”Majava” [Erkki Vala], ”Suuret ja pienet asiat”, Tulenkantajat 1935:6, s. 2.

[3]                          Pertti Anttonen, ”Myyttiset uhkakuvat ja puolustuseetos Suomen ja suomalaisuuden konstituoinnissa” (1996).

Tulenkantaja Erkki Vala ja suomalaiset fasistit

Yleisradion Harri Alanne haastatteli projektimme tutkijoita Yleisradion Tiedeykkönen-ohjelmaan. Ainur Elmgren kertoi toimittaja Erkki Valasta ja Oula Silvennoinen suomalaisista fasisteista.

Kuuntele ohjelma: Tulenkantaja Erkki Vala ja suomalaiset fasistit

Lue artikkeli: Tulenkantaja Erkki Vala olisi tänään trollien ja vihapuheen ykköskohde

 

Svensk lösning

Kolumn publicerad 31.3.2016 i Hufvudstadsbladet, Västra Nyland och Östnyland.

Déjà vu. Återigen får vi bevittna en förljugen debattrunda om Sverige och Finland borde ansöka om Nato-medlemskap. Och precis som tidigare präglas även denna av försök att styra folkopinionen i önskad riktning genom att medvetet framhäva endast vissa aspekter av medlemskapets för- och nackdelar.

Något som båda lägren negligera när de driver sin sak är nuläget, det vill säga en uppriktig lägesbeskrivning av ländernas säkerhetspolitiska relationer till USA, vars militära kapacitet är den enda har någon relevans inom Nato-lägret.

Nato-motståndare påpekar gärna att länderna är militärt alliansfria. Samtidigt blundar de aktivt för det faktum att båda länderna redan i flera årtionden har bedrivit ett så nära militärt samarbete med USA att denna alliansfrihet är högst relativ. Skulle alliansfriheten tillämpas på riktigt borde båda ländernas luftförsvar och bevakningssystem nedmonteras till grunderna, vilket inte vore särdeles fiffigt.

Intressant nog gör Nato-anhängarna precis det samma. De överdriver medvetet alliansfrihetens formella status för att få den att framstå som en säkerhetsrisk. Och de säger inte ett knyst om att USA:s försvar av Baltikum förutsätter just det nära samarbete med Sverige och Finland som vi har fått bevittna under de senaste åren. Kort sagt, lämnar amerikanerna oss i sticket så kan också balterna hälsa hem.

Det är inget märkligt med att Sveriges och Finlands statschefer inte uttrycker sig så här rakt på sak. Det hör till sakens natur att de inte kan öppet och uppriktigt redogöra för hur de har planlagt sina länders säkerhetspolitik. Men pusslar man ihop den information som nu är tillgänglig så kan man ändå skönja en handlingsplan som verkar riktigt vettig.

Den går ut på att båda länderna fortsättningsvis fördjupar sitt militära samarbete med USA men tillsvidare undviker en anslutning till Nato, eftersom militäralliansens övriga medlemsstater är fripassagerare och därför i realiteten en säkerhetspolitisk börda.

Till saken hör även att en betydande del av svenskarna och finnarna fortfarande är negativt eller tveksamt inställda till ett Nato-medlemskap. Samtidigt ser många positivt på ett finskt-svenskt militärt samarbete, vilket har gjort att ländernas regeringar gärna beskriver den parallellt framskridande militära synkroniseringen med USA som en intern svensk-finsk angelägenhet.

En sådan populär föreställning går väl an så länge ingen på allvar börjar leva i förhoppningen att den svenska regeringen ser denna samordning med Finland som ett alternativt till det militära samarbete som Sverige har haft med USA med sedan 1950-talet. Intressant nog verkar till och med Svenska Dagbladets erfarne kolumnist Mats Johansson tro att finsk beslutfattare skulle vilja något sådant. Inget tyder på detta. Tvärtom förefaller Finland nu att i allt väsentligt följa Sveriges spår, det vill säga undviker att irritera Ryssland men fördjupar samarbetet med USA.

Utanförskap och alliansfrihet

Samtidigt som Finlands och Sveriges regeringar grunnar på hur man i fortsättningen ska så diplomatiskt som möjligt beskriva ländernas redan långt utvecklade samboäktenskap med NATO förs debatt om saken i båda ländernas ledande dagstidningar. Journalisten Mats Johansson (Svenska Dagbladet 17.4) poängterar i likhet med mig (Hufvudstadsbladet 31.3.) att Förenta staternas försvar av de baltiska länderna förutsätter ett nära samarbete med Sverige och Finland. Men han lämnar osagt varför deta skulle kräva att länderna ansöker om medlemskap i Nato. Sverige har sedan 1950-talet haft ett nära militärteknologiskt samarbete med Nato som har fördjupats med åren och numera även Finland är starkt involverat. Varför kallas detta skydd för “utanförskap” av NATO-anhängarna och “alliansfrihet” av NATO-motståndarna?

 

Suffragette – en film om kvinnors kamp för demokrati

(recension under publicering)

En av kvinnokampens stoltaste kapitel är den strid för rätten att rösta som fördes runt om i världen för hundra år sedan. Rösträttskampen hade inte bara betydelse för kvinnorna, den spelade också en avgörande roll för demokratiseringsprocessen över huvud taget, inte minst satte de de medborgarskapet i centrum för rätten till politiskt inflytande. Den engagerade kvinnor från alla samhällsklasser, från industriarbetare och tjänstefolk till läkare och baronessor. I USA var det framför allt kristna kvinnor som gick i bräschen – de ville använda sina röster för att genomföra alkoholförbud. Och formerna varierade. Till de mest stridbara hörde just de amerikanska kvinnorna, som inte drog sig från att storma krogar och bordeller för att ge eftertryck till sina krav. Men mest uppmärksammade är utan tvekan de engelska kvinnorna. Deras allt mer militanta kamp, där de trängde in i parlamentet, satte eld på postkontor och järnvägsstationer och tågade ner för Oxford Street och krossade glasrutor i en omfattning som får Avenyn i Göteborg 2001 att framstå som en söndagsskoleutflykt, har länge framstått i ett legendariskt skimmer. Att många av de mest aktiva kom från samhällets övre skikt har förvånat många, att en stor del var arbetarkvinnor har ofta glömts bort.

Nu har de välförtjänt fått sin egen film, härligt påkostad, Suffragette. Den är strålande.

Filmen har inte ambitionen att skriva suffragetternas historia i snäv mening. En del av de händelser som skildras har ägt rum, men huvudpersonerna är fiktiva. Trots det, eller kanske just därför, lyckas filmen att ta ett helhetsgrepp på rörelsen och gestalta dess styrkor och svagheter, enighet och motsättningar. Genom att göra en ung tvätterska till huvudperson blir klassdimensionen central. Rösträttskampen fördes av kvinnor från alla klasser, men de som inte hade sociala skyddsnät omkring sig fick betala ett extra högt pris. Dilemmat med en starkt centraliserad ledning utan klara demokratiska mandat framgår tydligt, samtidigt som den var svår att undvika för en rörelse utsatt för så hårt yttre tryck. Kampformerna problematiseras också: var de våldsamma inslagen nödvändiga eller isolerade de rörelsen från samhället, och inte minst från kvinnor som de ville vinna?

Här får filmen en särskild styrka genom att den vilar på den nu rätt omfattande forskningen kring rösträttskvinnorna. Inte minst har man tagit del av resultaten från de nyöppnade brittiska polisarkiven. Där kan man i detalj följa hur rörelsen övervakades och trakasserades. En viktig orsak till det upptrappade våldet från kvinnornas sida var uppenbarligen myndigheternas utstuderade och systematiska provokationer. Idag skulle suffragetterna – som medvetet och våldsamt riktade sina attacker mot centrala samhällsinstitutioner – utan tvekan riskera falla under de allt mer allomfattande terroristlagarna.

 

Intressant nog har också de svenska rösträttskvinnorna under julhelgen skildrats, i TV-serien om Fröken Friman. Skillnaden är som natt och dag. Dels skilde sig de svenska suffragetternas kampmetoder, organiserade i LKPR, i grunden från sina engelska systrars. Inga våldsamma attacker på Riksdagen eller uppeldade järnvägsstationer här. Istället satsade LKPR på opinionsmöten, namninsamlingar och först och sist på att skola sina medlemmar till ansvarskännande samhällsmedborgare genom studiecirklar och samhällskurser. Vilken taktik som fungerade bäst kan alltid diskuteras, de svenska kvinnorna fick sin rösträtt närmare tio är tidigare än de engelska.

Men dels, och framför allt, i filmen skildras de engelska suffragetterna med djup respekt. Den svenska TV-serien är full av fjompighet, kärlekskranka äldre damer, kittlande kärlek mot naturen – för säkerhets skull framställd av ensemblens två yngsta och sötaste medlemmar och spetsad med lite blodig död i barnsäng.

De redbara damerna är alla präktig borgarklass. Underklassen består framförallt av pigor, gärna dumma eller underdåniga. Alla framställda med en nyansrikedom som får karaktärerna i pilsnerfilmen Pensionat Paradiset att framstå som ett under av komplexitet.

Ni som vill veta mer om den svenska rösträttsrörelsens spännande historia, läs istället Josefine Rönnbäcks utmärkta avhandling Politikens genusgränser eller Christina Florins strålande life-and-letterbiografi över sex verkliga svenska suffragetter, Kvinnor får röst.

 

 

Henrik Meinander: “Any kind of Ukraine’s neutrality would be a Russian-dependent one”

Published in Ukranian Week 9th October, 2015


Demokrati och global ekonomi-seminarium 2.11.2015

Plats: Hanaholmen, Esbo

Tidpunkt: 2.11.2015 kl 13-16:30

 

Finlands och Sveriges ekonomier både påminner om och skiljer sig ifrån varandra. Under 1990-talet skedde stora politiska omvälvningar på olika håll av Europa, som även återspeglade sig på utvecklingen i Sverige och Finland. Den ekonomiska lågkonjunkturen på 1990-talet, inträdet i EU samt 2010-talets utmaningar för finansieringen av våra välfärdsmodeller har förändrat villkoren för Sveriges och Finlands ekonomier. Samtidigt är premisserna för våra länders konkurrenskraft olika; Finland tacklar som bäst stora ekonomiska utmaningar – har detta konsekvenser för demokratiutvecklingen? Hur har Finland och Sverige utvecklats i en global världsekonomi och hur har våra demokratier påverkats av kapitalets fria rörlighet, internet och internationella avtal?

Då flera stater är ekonomiskt framgångsrika, men skiljer sig långt angående demokratins principer, kan man också ifrågasätta hur demokratin skall klara sig i en situation där marknadsekonomin fungerar oberoende av den? Vilka utmaningar ställer den globala ekonomin för våra välfärdssamhällen och för vår demokratiutveckling?

Seminariet modereras av professor Henrik Meinander, Helsingfors universitet

PROGRAM OCH INBJUDAN

Deltagandet är avgiftsfritt men förutsätter en förhandsanmälan senast måndag 26.10. genom länken ovan.

Språk: Finska, svenska. Simultantolkning.

Arrangörer: Hanaholmen – kulturcentrum för Sverige och Finland, projektet Demokratins drivkrafter, Kulturfonden för Sverige och Finland

Tilläggsinformation: programkoordinator Jonna Similä, jonna.simila@hanaholmen.fi, 0406495454

Efter Obama

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet, Västra Nyland och Östnyland 7.10.2015

Nästan ett och halvt år återstår av Barack Obamas andra presidentperiod men redan nu går debatten om hans statsmannagärning på högvarv. Ett obligatoriskt inslag i amerikanska presidentvalskampanjer är förstås smutskastning av den som råkar sköta ämbetet. Bortser man från pajaskandidaten Donald Trump handlar det dock inte denna gång enbart om ytligt effektsökeri.

I bakgrunden finns en äkta oro över att Förenta staterna håller på att mista sin hegemoni i världspolitiken. Obamas kritiker anser att den av honom ledda reträtten från Mellanösterns slagfält har skapat ett maktvakuum, som i snabb takt fylls av ISIS, Ryssland och Iran. Samma velighet präglar enligt dem Obamas linje gentemot Kina.

Obamas försvarsadvokater framhäver i sin tur att det är inte lönar sig att bomba och ockupera länder som man vill att ska förvandlas till liberala demokratier. Titta på Afghanistan, Irak eller Libyen — mår befolkningen i dessa länder verkligen bättre än före de drogs in i blodiga inbördeskrig? Allt detta kräver att Förenta staterna i fortsättningen nogsamt bedömer när det lönar sig att gå in i konflikter som saknar en klar lösning.

En trygg gissning är att denna linje fortsätter oberoende av vem som efterträder Obama. Trots alla hätska utfall mot Obama är det uppenbart att Förenta staterna har goda skäl att bida sin tid. Amerikanernas ekonomi är i bättre skick än på länge. De kontrollerar alltjämt en stor del av världshaven och luftrummet. Dessutom står Kina inför gigantiska samhällsförändringar som fortsättningsvis manar till försiktighet i stormaktspolitiken.

Amerikanernas växande ovilja att fungera som demokratins vita riddare kan dock i andra avseenden få långtgående konsekvenser. För européerna är deras taktiska reträtt bekymmersam av två skäl. För det första förlänger den kaoset i Mellanöstern, som spiller över på Europa i formen av flyktingvågor och samhällsmotsättningar. För det andra dämpar amerikanernas ideologiska sparlåga på demokratins globala trovärdighet och ökar skepsisen mot den representativa demokratin även inom EU.

Hur man än vänder på steken är EU och dess medlemsstater nu tvungna axla ett större ansvar för att demokratin som samhällsform ska bevara sin lyskraft. Och för att klara av detta borde våra demokratier vara kapabla att banta ner på sina välfärdssystem så mycket att EU återfår sin konkurrenskraft. Samtidigt borde vi överlåta makt åt unionens överstatliga institutioner.

Hur i friden ska detta lyckas frågar säkert de flesta av er. Det gör jag också. Vem avstår frivilligt från förmåner och makt. Sannfinländarna, sverigedemokraterna och deras nationalistiska själsfränder runtom i Europa drömmer ännu om en återgång till kalla krigets slutna nationalstater. Faktum är dock att om EU:s omstrukturering misslyckas finns det allt färre orsaker för världens övriga folk och nationer att försöka utvecklas till demokratier.

Feministisk mardröm

(Publicerad i Hufvudstadsbladet 12.6.2015)

”Kvinnor och män är jämställda” är en mening som aldrig borde ha skrivits in i regeringsprogrammet. Att statsminister Juha Sipilä i en intervju konstaterar att ”regeringen inte på något sätt försämrar jämställdheten mellan män och kvinnor, tvärtom” (Vihreä lanka 28.5) gör inte saken bättre. Regeringsprogrammet är könsblint, konsekvenserna för jämställdhet potentiellt dramatiska, och regeringschefen visar på total okunskap för jämställdhetsproblematiken. Han förstår inte ens vad frågan gäller.

En preliminär könskonsekvensanalys av regeringsprogrammet som Anna Elomäki och Hanna Ylöstalo gjort (HS 11.6) visar att det är främst kvinnor som tvingas betala för regeringens framtidsplan. När socialskyddet försämras drabbas kvinnor hårdare än män, och samtidigt försvagas kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Nedskärningar inom den offentliga sektorn och kommunerna berör främst kvinnor som utgör 72 och 79 procent av arbetskraften. Sparåtgärder inom dagvården drabbar hårt kvinnor som axlar det största vårdansvaret.

Ett regeringsprogram där liberalismens könsblindhet möter värdekonservatism är en feministisk mardröm. Medan den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken laborerar med individer som skall sporras till arbete präglar värdekonservatism diskussioner om vård- och familjepolitik. På arbetsmarknaden har individen varken genus eller hudfärg, det finns inga strukturer som uppmuntrar eller hindrar ens strävanden utan enbart rationella individer som reagerar på morot och piska utifrån sina intressen. Så lyder den ekonomistiska analysen. Också i vård- och familjepolitik lyser genusanalysen med sin frånvaro, trots att endast 1-2 procent av män utnyttjar möjlighet till föräldraledighet.

Regeringsprogrammet där liberalism och värdekonservatism går hand i hand föreslår inga åtgärder gällande könssegregering av arbetsmarknaden, föräldraförsäkring eller våld mot kvinnor. Framför allt uteblir reformeringen av hemvårdsstödet som bidrar till löneskillnader mellan kvinnor och män och enligt forskning utgör en inkomst- och fattigdomsfälla för kvinnor. Snarare riskerar programmet främja ett system med manliga familjeförsörjare. I Finland 2015 där regeringen samtidigt vill höja sysselsättningsgraden.

I en skrivelse till regeringen som publicerades den 10 juni kräver 85 professorer och specialforskare, av vilka 35 män, att regeringsprogrammets konsekvenser för jämställdhet analyseras noggrant och att regeringen binder sig till en politik som förbättrar och inte försämrar situationen. Att behöva samla namnlistor och protestskrivelser för att påminna regeringen om jämställdhet – eller mänskliga- och grundrättigheter som i människorättsorganisationernas upprop tidigare i veckan – luktar onekligen bakslag.

Det är alarmerande om ”strategiskt ledarskap” innebär att centrala demokratiska värderingar marginaliseras. Att årtionden av idogt arbete för jämställdhet plötsligt försvinner och frågan bör introduceras på nytt. Då är det upp till kamp!

Huolestuneet professorit

(Julkaistu 24.6.2015 Tiedetoimittajat.fi-sivuston Keskiviikkoblogissa)

Kun Turun yliopiston Eduskuntatutkimuksen keskuksen tutkijat Mari K. Niemi ja Ville Pitkänen marraskuussa 2014 esittelivät Asiantuntijuus mediassa –hankkeen tuloksia, kirjoitin tällä palstalla, että ”päivystävässä dosenttiudessa” on viime kädessä kyse siitä, haluaako tutkijana osallistua julkiseen keskusteluun ja sen määrittämiseen, mikä kulloinkin on ”olennaista, tärkeää, totta”, vai ajatteleeko, että siitä päättävät muut.

Viime viikkojen aikana on käynyt selväksi, että moni tutkija haluaa ja pitää tehtävänään osallistua julkiseen keskusteluun Juha Sipilän hallituksen ohjelmasta – ja että tätä aktiivisuutta ei suinkaan katsota pelkästään tutkijoiden yhteiskuntavastuun toteuttamisena, yliopiston ns. kolmantena tehtävänä tai tutkijuuden limittymisenä kansalaisuuteen, vaan se usein luetaan ”kitinäksi” ja ”marinaksi”, oppositiopolitikoinniksi – tai vain tyhjäksi eleeksi.

Törmäsin itse tähän laadittuani yhdessä akatemiatutkija Johanna Kantolan, FT Anna Elomäen ja YTT Hanna Ylöstalon kanssa 85 professorin ja erikoistutkijan vaatimuksen hallitukselle hallitusohjelman sukupuolivaikutusten arvioinnista ja hallituksen sitoutumisesta tasa-arvon edistämiseen. Vaatimuksemme uutisoitiin Helsingin Sanomissa, se sai näkyvyyttä muissa viestimissä ja sosiaalisessa mediassa, ja vaatimuksen sisältämä kritiikki kulkeutui nopeasti niin pääministerin kuin vastuuministerinkin ja muiden poliitikkojen haastatteluihin. Teema oli esillä myös eduskunnan kyselytunnilla.

Samana päivänä twitter-virtaani pulpahti keskustelu, joka alkoi viestintätoimisto Ellun Kanojen mahdollisuusviestintäjohtaja Kirsi Pihan kommentista vaatimustamme käsitelleeseen tviittiin: ”Ottamatta kantaa aiheeseen, voitko kertoa yhden aiheen josta joku professori/asiantuntija ei löydy olemaan huolestunut? : )”, hän kirjoitti. Retorisen kysymyksen herättämässä debatissa Piha toistuvasti leimasi vaatimuksemme kaavamaiseksi ”huolestumiseksi”, jota joku ”etsii” tai ”tarvitsee”. Pyynnöistä huolimatta Piha ei suostunut tarkentamaan väitteitään siitä, kuka meidät ”tarvitsi”, ”etsi” tai ”löysi”.

Siinä missä Suomen Kuvalehden blogisti, kirjailija Tiina Raevaara ja Ilta-Sanomien kolumnisti, kirjailija Jyrki Lehtola näkivät Pihan retoriikan ilmentymänä laajemmasta sivistyksen halveksunnasta ja koulutuksen arvostuksen laskusta, itse luen reaktiosta – ja muista tutkijoiden ”kitinää” koskevista kommenteista – ennen muuta demokratian vähättelyä.

Voitaneen sinänsä tulkita jonkinmoiseksi onnistumisen merkiksi se, että vaatimuksemme onnistui ärsyttämään yhden 2000-luvun taitavimmista suomalaisista poliittisen viestinnän arkkitehdeistä, mutta kommenteista piirtyvä kuva julkisesta keskustelusta on välineellisyydessään ongelmallinen – ja antidemokraattinen. Pihan ilmentämässä viestintätoimistotulkinnassa vaatimuskirjelmästämme – siitähän hänen tviiteissään on kyse, vaikka hän väittää, ettei kommentoi ”aihetta” – on geneerinen, ikään kuin mihin tahansa julkiseen keskusteluun kuuluva anonyymi mielipide tai repliikki, jonka voi esittää kuka tahansa, kansalainen x tai tutkija y. Jos ja kun julkista keskustelua ajatellaan viestintätoimistonäkökulmasta vain julkisuuden hallinnan ja hyödyntämisen näkökulmasta – yrityksen tuloksen tekemisen, brändin kirkastamisen tai vahinkojen minimoimisen näkökulmasta – kansalaisten osallisuudella ei ole mitään arvoa sinänsä. Vaatimuskirjelmää ei tarvitse lukea tai sen esittämiä ajatuksia pohtia, vaan voidaan ikään kuin yleisenä periaatteena todeta, että EVVK, joo joo, tämä on niin nähty. Miten muutoin tulkita kommenttia: ”joka asiaan löytyy huolestuja jos sellainen tarvitaan. #inflaatio”?

Julkisuus on rakenteistunutta, ja viestintää määrittävät aikakauden medialogiikka ja konventiot – siitä mediatutkijan on helppo olla Kirsi Pihan kanssa samaa mieltä. Ero lienee tavassa ymmärtää julkisuuden ja demokratian suhde. Usko julkiseen keskusteluun aitona kannanmuodostuksena ja mielipiteen muodostuksen prosessina – ei vain kampanja-areenana – liittyy nimittäin ajatukseen, että demokratia ei ole saavutettu, staattinen tila vaan velvoittava ideaali, jonka vaatii tekoja.

Maria Ruuskan ohjeet tutkijalle, joka haluaa vaikuttaa: http://kaskasmedia.fi/nain-tutkija-vaikuttaa-politiikkaan/

PS. Ajatus demokratiasta jatkuvana prosessina on näkemys, joka läpäisee myös vuoden alusta käynnistynyttä Demokratian voimavirrat –tutkimushanketta. Siinä lähdemme olettamuksesta, että suomalainen ja ruotsalainen demokratia eivät ole annettuja vaan muotoutuneet ja edelleen muotoutuvat poliittisten kulttuurien, geopolitiikan ja talouden voimien yhteisvaikutuksessa.

Äldre inlägg