Demokratins drivkrafter

Kontext och särdrag i Finlands och Sveriges demokratier 1890-2020

Författare: Kjell Östberg

Suffragette – en film om kvinnors kamp för demokrati

(recension under publicering)

En av kvinnokampens stoltaste kapitel är den strid för rätten att rösta som fördes runt om i världen för hundra år sedan. Rösträttskampen hade inte bara betydelse för kvinnorna, den spelade också en avgörande roll för demokratiseringsprocessen över huvud taget, inte minst satte de de medborgarskapet i centrum för rätten till politiskt inflytande. Den engagerade kvinnor från alla samhällsklasser, från industriarbetare och tjänstefolk till läkare och baronessor. I USA var det framför allt kristna kvinnor som gick i bräschen – de ville använda sina röster för att genomföra alkoholförbud. Och formerna varierade. Till de mest stridbara hörde just de amerikanska kvinnorna, som inte drog sig från att storma krogar och bordeller för att ge eftertryck till sina krav. Men mest uppmärksammade är utan tvekan de engelska kvinnorna. Deras allt mer militanta kamp, där de trängde in i parlamentet, satte eld på postkontor och järnvägsstationer och tågade ner för Oxford Street och krossade glasrutor i en omfattning som får Avenyn i Göteborg 2001 att framstå som en söndagsskoleutflykt, har länge framstått i ett legendariskt skimmer. Att många av de mest aktiva kom från samhällets övre skikt har förvånat många, att en stor del var arbetarkvinnor har ofta glömts bort.

Nu har de välförtjänt fått sin egen film, härligt påkostad, Suffragette. Den är strålande.

Filmen har inte ambitionen att skriva suffragetternas historia i snäv mening. En del av de händelser som skildras har ägt rum, men huvudpersonerna är fiktiva. Trots det, eller kanske just därför, lyckas filmen att ta ett helhetsgrepp på rörelsen och gestalta dess styrkor och svagheter, enighet och motsättningar. Genom att göra en ung tvätterska till huvudperson blir klassdimensionen central. Rösträttskampen fördes av kvinnor från alla klasser, men de som inte hade sociala skyddsnät omkring sig fick betala ett extra högt pris. Dilemmat med en starkt centraliserad ledning utan klara demokratiska mandat framgår tydligt, samtidigt som den var svår att undvika för en rörelse utsatt för så hårt yttre tryck. Kampformerna problematiseras också: var de våldsamma inslagen nödvändiga eller isolerade de rörelsen från samhället, och inte minst från kvinnor som de ville vinna?

Här får filmen en särskild styrka genom att den vilar på den nu rätt omfattande forskningen kring rösträttskvinnorna. Inte minst har man tagit del av resultaten från de nyöppnade brittiska polisarkiven. Där kan man i detalj följa hur rörelsen övervakades och trakasserades. En viktig orsak till det upptrappade våldet från kvinnornas sida var uppenbarligen myndigheternas utstuderade och systematiska provokationer. Idag skulle suffragetterna – som medvetet och våldsamt riktade sina attacker mot centrala samhällsinstitutioner – utan tvekan riskera falla under de allt mer allomfattande terroristlagarna.

 

Intressant nog har också de svenska rösträttskvinnorna under julhelgen skildrats, i TV-serien om Fröken Friman. Skillnaden är som natt och dag. Dels skilde sig de svenska suffragetternas kampmetoder, organiserade i LKPR, i grunden från sina engelska systrars. Inga våldsamma attacker på Riksdagen eller uppeldade järnvägsstationer här. Istället satsade LKPR på opinionsmöten, namninsamlingar och först och sist på att skola sina medlemmar till ansvarskännande samhällsmedborgare genom studiecirklar och samhällskurser. Vilken taktik som fungerade bäst kan alltid diskuteras, de svenska kvinnorna fick sin rösträtt närmare tio är tidigare än de engelska.

Men dels, och framför allt, i filmen skildras de engelska suffragetterna med djup respekt. Den svenska TV-serien är full av fjompighet, kärlekskranka äldre damer, kittlande kärlek mot naturen – för säkerhets skull framställd av ensemblens två yngsta och sötaste medlemmar och spetsad med lite blodig död i barnsäng.

De redbara damerna är alla präktig borgarklass. Underklassen består framförallt av pigor, gärna dumma eller underdåniga. Alla framställda med en nyansrikedom som får karaktärerna i pilsnerfilmen Pensionat Paradiset att framstå som ett under av komplexitet.

Ni som vill veta mer om den svenska rösträttsrörelsens spännande historia, läs istället Josefine Rönnbäcks utmärkta avhandling Politikens genusgränser eller Christina Florins strålande life-and-letterbiografi över sex verkliga svenska suffragetter, Kvinnor får röst.

 

 

Folkrörelser under hot

Denna artikel publiceras på Aftonbladet Kultur 29 maj

I sin hyllade postuma bok Ruling the Void diskuterar Peter Mair den ökade klyftan mellan medborgarna och den politiska eliten. Som orsaker lyfter han fram samlingen i mitten, politikens professionalisering och medialisering, den allt snävare rekryteringen till ledande poster, lobbyisterna,  marknadens och EUs ökade inflytande. Mair är särskilt oroad över eroderingen av de traditionella masspartierna.

Detta är ett dilemma som i högsta grad berör den svenska  socialdemokratin som hämtat sin politiska styrka ur en unik folkrörelsetradition. Den byggde på idén om aktiva medlemmar i  olika sociala rörelser som kunde formulera politiska krav, förmedla partiets politik och genomföra betydande delar av den på en lokal och nationell politisk arena. Politik var en självklar daglig angelägenhet för många hundra tusen, kanske miljoner.

Idag är det annorlunda. Partiet har de senaste decennierna minskat från 250 000 till 100 000. Medelåldern är 60 år, färre än 15 000 är under 40. Många är oroliga för ogenomskinliga beslutsprocesser, kommunikatörer och varumärkesstrateger som ersätter förtroendevalda eller lobbyisternas ökade inflytande.

Att framtidens folkrörelse är en av de två frågor som står på dagordningen när socialdemokraterna samlas till kongress i Västerås i helgen är därför knappast att förvåna. Över hundra motioner genomsyras av en strävan att vitalisera folkrörelsepartiet. Samtidigt bekräftas Mairs farhågor.

Demokratin utarmas. Byråkrati och lobbyister får ett allt större inflytande över politiken, medlemmarna används mer som redskap i kampanjande och inte till att skapa kampanjer, menar Västerviks arbetarekommun.

Politikutvecklingen måste ske i folkrörelsen och inte i våra kanslier säger Stockholm. Berättelsen om socialdemokraterna får inte bli berättelsen om ledarna, heter det från Malmö.

Folkrörelsearbetet får stå tillbaka för det parlamentariska. Risken är att vi får partier frikopplade från folket, på jakt efter samma marginalväljare med ungefär samma politik. Viktiga samhällsproblem försvinner helt, skriver Skånedistriktet.

Kopplingarna till partiets högervridning är många. Juholts inledande framgångar gav förhoppningar om att bygga vidare på den demokratiska socialismen, inte uttunnad nyliberalism, heter det från Ystad

Landskrona med tunga erfarenheter av SD undrar om människor slutat tro på att vi lever i ett samhälle där deras röster gör skillnad, är de oviktiga för makteliten?

Ur oron kommer så en rad konkreta förslag: Ökade möjligheter för medlemmar att föra fram sina synpunkter.  Medlemsomröstningar. En öppen valprocess. Direktval av partiordföranden.

Som svar erbjuder partistyrelsen ett ”Handslag för ett framtidsparti”.

Förslaget är fullt av vackra tankar (om än illa formulerade) om ett parti ”där 90 % av medlemmarna anser att de är nöjda med sitt medlemskap”, där ”deras engagemang kommer till utlopp och tas till vara” och ”där vi är i ständig relation med medborgare”.

Flera av motionernas teman plockas upp: att bredda partiet, betydelsen av studier eller vikten av att synas på sociala medier.

Men det är kemiskt fritt från varje reflexion över de grundläggande problem som såväl forskning som motioner pekar på: elitisering, lobbygruppers inflytande eller den besvikelse ökade samhällsklyftor och politikens högervridning skapat.

Några beslut som binder partiet när det gäller handlingsprogram, former för idédebatt, rådslag, medlemsomröstningar eller direktval av partiordförande vill man inte se. Påståendet att processen vid de senaste ordförandevalen varit sluten ”är helt enkelt inte sant.”

Vilken misshushållning med det djupa engagemang som motionerna avspeglar!

Partiet har fortfarande 100 000 medlemmar, närstående LO 1 ½ miljon. Ett par miljoner röstar på partiet. Samtidigt är den interna debatten livligare än på länge. Tänk om kongressen också följde förslaget från Uppsala, att utveckla nära relationer till radikala rörelser i tiden och dessutom vred politiken till vänster.  Vilket tryck skulle man inte kunna utveckla mot de strukturer som idag skapar en ökad klyfta mellan elit och folk.  Men då måste man först se strukturerna, och partiet roll för att bära upp dem. Inte låtsas som de inte finns.

Partiledningens erbjudna handslag är hämtat från affärsvärlden, enligt ordboken ”en symbolisk handling vid bekräftelse av avtal ”. Det anknyter till Stefan Lövens ”affärsplan för Sverige” och göder synen på politik som en marknad.

I traditionella folkrörelsepartier fattar man istället bindande, protokollförda beslut. Vad sägs om ”votering är begärd och ska verkställas”?

 

 

 

 

 

 

Regeringen, Saudi och väldsbejakande terrorism

Argumenten mot Sveriges vapensamarbete med Saudiarabien har varit många, starka och övertygande. Det är en despotisk kvinnoförtryckande stat utan demokrati eller fackliga rättigheter. Prygel, amputationer och halshuggningar tillämpas systematiskt mot oliktänkande eller homosexuella. Men när man läser Patrick Cockburns uppmärksammade studie av Islamska statens framväxt, The Rise of Islamic State. ISIS and the new Sunni Revolution, slås man av att ett tungt argument varit förvånansvärt frånvarande i den svenska debatten: Saudiarabiens centrala roll för utvecklingen av den fundamentalistiska religiösa terrorismen från al-Qaida till Islamska staten.

Cockburn, en flerfaldigt prisbelönt journalist vid den engelska dagstidningen The Independent, ger den första sammanhängande skildringen av terrorregimen IS framväxt. Hans analys av bakgrunden är kristallklar. Islamska staten är en produkt av krigen i Mellanöstern, framför allt Irakkriget och det pågående kriget i Syrien. Ansvaret faller tungt på USA, Europa och deras regionala allierade i Turkiet och Gulfstaterna. Irakkriget löste i praktiken upp landet och destabiliserade hela regionen. Kriget i Syrien började som ett folkligt uppror mot diktatorn Assad i Bagdad, ett uppror som allt mer kom att försvagas av det ökade inflytande religiösa extremistgrupper fick inom oppositionen. Och här var Saudiarabiens roll av avgörande betydelse.

Saudiarabiens ansvar för att göda den religiösa terrorismen ligger på två plan. Dels har materiellt stöd, både finansiellt och militärt, i mycket hög utsträckning kommit från Saudiarabien. Femton av de nitton flygkaparna 11 september var saudier och Bin Ladin tillhörde landets absoluta elit. Och en rapport till Europaparlamentet slår fast att ”Saudiarabien har sedan 1980-talet utgjort en stor källa för att finansiera rebeller och terroristorganisationer.”

Men lika viktigt är, menar Cockburn, det ideologiska inflytande som följer med de saudiska pengarna. Wahhabismen, den djupt intoleranta version av Islam som förespråkar sharialagar och kvinnlig apartheid och som inom sina områden förföljer shiamuslimer, kristna och judar har systematiskt spridits från Saudiarabien. Idag har wahhabismen ett starkt och växande inflytande över sunnimuslimer över hela världen.

Nu angriper Saudiarabien öppet Islamska staten. Inte för att man tagit avstånd från dess ideologi, utan för att IS utgjorde ett potentiellt hot mot den saudiska regimen. Precis som när det gäller USA och al-Qaida hade man bidragit till att göda ett Frankensteins monster. Men ambitionen att göra wahhabismen till den ledande riktningen inom islam har man ingalunda övergivit, påpekas i boken.

Nyligen har den svenska regeringens ”samordnare mot våldsbejakande terrorism” Mona Sahlin skamlöst pekat ut de unga idealisterna i Allt åt alla som en grupp som kräver särskild övervakning. (Inom parentes skulle den FNL-rörelse som Sahlin lär ha tillhört i sin ungdom, som kastade ägg på ambassadörer, aktivt motsatte sig polisens försök att upplösa demonstrationer och med stolthet stödde en radikal väpnad rörelse i främmande land ha kvalat in som våldsbejakande långt mer än någonsin Allt åt alla)

Ändå har två regeringar i rad försett den despotiska stat, som varit en av de viktigaste enskilda aktörerna för uppkomsten av den internationella våldsutövande terrorismen, med militärt kunnande och med vapen avsedda för strid – och den svenska ekonomiska eliten vill fortsätta med det. Mot bakgrund av de avslöjanden som nyligen gjorts om den svaga svenska kontrollen av vidareexport av svensk militär utrustning, när får vi de första rapporterna om hur de pansarvärnsrobotar som i stort antal sålts till Saudiarabien dyker upp hos stridande jihadister?