Demokratian voimavirrat

Kansanvallan kontekstit ja ominaispiirteet Suomessa ja Ruotsissa vuosina 1890-2020

Page 3 of 4

Ulkomailla äänestämisen helppous

Kävin tänään äänestämässä. Mikäs siinä, monet äänestävät ennakkoon ja useimmille suoritus on jokseenkin itsestään selvä ja toimituksena helppo. Vaivatonta äänestäminen oli myös minulle, vaikka olin tällä kertaa Upsalassa; sen kun vain kävelin läpi kevätaurinkoisen kaupungin Storgatanilla sijaitsevalle Träffpunktille.

Oikeusministeriön ylläpitämien vaalisivujen mukaan ennakkoäänestäminen onnistuu tällä kertaa 89 maassa. Ruotsissa äänestyspaikkoja on luonnollisesti eniten, yhteensä 35. Väittäisin palvelua vähintään hyväksi, ja vaikka sattuisi olemaan hieman kauempanakin, ei kansanvallan toteutuminen ainakaan puitteista jää kiinni. Menettely ei myöskään ole aivan eilisen keksintö, vaan käytäntö on saavuttanut jo 40 vuoden kunnioitettavan iän.

Kenties tässä piilee näennäisen helppouden luoma harha, sillä aina eivät asiat ole sujuneet kuin vaivaton ja lämminhenkinen tepastelu kivassa kaupungissa. Myös ajatus äänioikeudesta oikeutena voi olla hämärtynyt. Tietenkin toimintaympäristö esimerkiksi sodan jälkeisessä Suomessa oli täysin toinen kuin nykyinen. Silti – tai ehkä juuri siksi – ainakin minut pysäytti Suomen Historiallisen Seuran vuosikertomus vuodelta 1948. Kertomuksessa seuran sihteeri ilmaisi syvän mielipahansa siitä, etteivät yhteispohjoismaisen historiantutkijain konferenssin norjalaiset järjestäjät olleet ottaneet kuuleviin korviinsa suomalaisten toistuvia pyyntöjä siirtää Lillehammerin kokousta vaikkapa vain muutamalla päivällä, jotta suomalaisetkin olisivat pystyneet osallistumaan tapahtumaan. Kokouspäivät nimittäin sattuivat täsmälleen samaan aikaan kuin Suomen eduskuntavaalit.

Heinäkuun 1948 vaaleissa äänestysprosentti lähenteli 80:ta. Kuinkahan käy tänä vuonna? Ainakin tänään Upsalassa äänestäjiä riitti illansuussa jonoksi asti ja kuulemani mukaan aktiivisuus oli ollut samankaltaista koko päivän ajan.

Oikeusministeriö: http://www.vaalit.fi/fi/index/aanestajalle/aanestaminenulkomailla.html

Välsmort men vinklat

Recension publicerad i Hufvudstadsbladet, Östnyland och Västra Nyland 3.4.2015

Jukka Valtasaari. Suomen turvallisuus, Docendo: Helsinki 2015, 200 s.; Jyrki Karvinen & Juha-Antero Puistola, Nato ja Suomi, Auditorium: Helsinki, 254 s.

Finlands ekonomiska kräftgång stjäl som bekant uppmärksamhet i det snart stundande riksdagsvalet. Men ju längre Ukraina-krisen fortgår desto mer tycks detta locka fram inlägg om hur Finland borde hantera sitt allt mer fördjupade militära samarbete med försvarsalliansen Nato. Många framhäver att det finns skäl att tålmodigt diskutera för- och nackdelarna av ett Nato-medlemskap. Till debattens egenheter hör dock att varken Nato-anhängare och motståndare är särdeles villiga att medge att Finlands och Sveriges försvar redan nu är så uppkopplade med Nato att ett officiellt medlemskap inte är en militär utan en politisk och diplomatisk fråga.

Denna tendens kan förnimmas även i vårens nyutkomna facklitteratur om Finland och Nato. I väntan på Christer Pursiainens och Tuomas Forsbergs snart publicerade översiktsverk Ulkopolitiikkaa norsunluutornista erbjuds den vetgirige medborgaren en intressant palett av ny Nato-litteratur. För de tydligaste ställningstagandena står Nato-anhängaren Markku Salomaas Puhutaan Natosta och Nato-motståndaren Raimo Pesonens Nato hampaankolossa. Mera dämpade men ändå tydligt Nato-sinnade inlägg är veterandiplomaten Jukka Valtasaaris syntes Suomen turvallisuus och de militära experterna Jyrki Karvinens samt Juha-Antero Puistolas verk Nato ja Suomi, i vilken Atlantpaktens effekter på Finlands säkerhetspolitik granskas från olika synvinklar.

Valtasaaris verk präglas inte överraskande av att han under sina år som aktiv diplomat tjänstgjorde huvudsakligen i Förenta staterna. Som mången annan välskrivande diplomat kryddar Valtasaari gärna sin text med historiska exposéer och anekdoter, vars budskap är att det finns en lång linje i finsk utrikespolitik som man borde hålla fast vid. Och eftersom han vill visa att ett finskt Nato-medlemskap vore i samklang med detta argumenterar han energiskt för att Finlands statsledning alltsedan 1960-talet arbetat systematiskt för att stärka banden till västmakterna. Därför vore det både konsekvent och uppriktigt att nu ta steget ut och ansluta sig till Nato.

En annan av hans bärande teser är att Nato efter äventyret i Afghanistan och i takt med att relationerna till Ryssland tillspetsas stärker sina positioner i Europa, vilket kan öka skillnaderna mellan Atlantpakten och dess finska och svenska fredskompanjoner. Om det säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen skärps kan ländernas alliansfrihet försvåra ett militärt samarbete.

Symptomatiskt nog nämner Valtasaari knappt alls att en betydande del av Finlands och Sveriges försvarsteknologi redan har förnyats med amerikanskt materiel och knowhow. Alla känner till Finlands Hornet-armada som sedermera har fått en offensiv bestyckning. Men hur många vet att finska försvarsmaktens koordinat- och eldledningssystem nyligen har genomgått en fullständig synkronisering med Natos motsvarande strukturer för ett pris på runt 3 miljarder euro. Vid Natos förra toppmöte i Wales hösten 2014 uppgraderades Sverige och Finland till dess ”avancerade fredskompanjoner”. Är inte allt detta tecken på ett fördjupat samarbete? Och på att Nato med Förenta staterna i spetsen uppskattar den svensk-finska flankens kapacitet lika mycket som dessa länder är tacksamma över Atlantpaktens expansion till Baltikum.

Karvinen och Puistola argumenterar i sitt verk inte lika öppet för ett Nato-medlemskap. Kontentan av deras sakliga och allmänbildande granskning av Atlantpaktens historia och betydelse för Europas säkerhet samt inflytande på Finlands säkerhet går det ändå inte att ta miste på. Som de så korrekt konstaterar går EU:s och Natos historia hand i hand. Förutsättningen för Västeuropas ekonomiska integration och snabba tillväxt var Förenta staternas militära uppbackning i form av Nato. Denna transatlantiska länk har fortsatt in på 2000-talet.

Amerikanerna har sedan Nato uppstod klagat över att det finns för många fripassagerare i båten. Än idag är det deras militära kraft och teknologiska försprång som Atlantpaktens trovärdighet står och faller på. Forskarduon påminner om att amerikanernas vilja att skydda det efterkrigstida Västeuropa bottnade i det gemensamma kulturarvet och marknadsekonomi. Men visst finns det alltjämt också krassa geopolitiska intressen i bakgrunden. Om en stormaktskonflikt skulle utbryta är det självklart bättre att man är färdigt positionerad i Europa.

Ingetdera verket belastas av någon påtaglig russofobi eller demonisering av Rysslands handlande i Ukraina-krisen. Valtasaari antar visserligen att den ryska björnens irritation torde bli långvarig och att den kan förvärras om dess ekonomi inte lyfter. Karvinen och Puistola framhäver i sin tur att det är fullt begripligt att Ryssland på grund av sitt historiska arv känner sig hotat av det expanderande Nato. Detta gäller även utvidgningen av Natos missilskydd i Östeuropa som kan tära på Rysslands anseende som en kärnvapenmakt.

Ändå är deras rekommendation ingalunda en fortsatt lågmäldhet i Finlands välfungerande Nato-samarbete. Valtasaari avrundar sin plädering med att Nato-medlemskapet vore en mera sanningsenlig beskrivning av Finlands säkerhetspolitik. Karvinen och Puistola räknar avslutningsvis ut att ett Nato-medlemskap skulle kosta Finland runt 40 miljoner euro per år. Priset vore klart mindre än vårt nuvarande engagemang i Natos krishantering (140 milj./år) och endast en bråkdel av landets försvarsbudget (2,9 miljarder).

Syftet är självklart att övertyga alla dem som förhåller sig avvaktande eller rent av skeptiskt till den reella nyttan av att legalisera Finlands samboäktenskap med Nato. Kanske är det därför som man inte hitta i dessa förövrigt så välsmorda verk en kvantitativ summering av hur långt vår försvarsmakt har framskridit i sitt samarbete med Nato. Risken finns ju att någon kunde tycka att detta räcker utmärkt till. Och att Finland fortsättningsvis skulle följa Sveriges omoraliska exempel. Det vill säga väntar och ser tiden an.

Maailman taloushistoriaa pohjoismaisesta näkökulmasta

Arvio teoksesta: Lennart Schön: Maailman taloushistoria. Teollinen aika. Suomentanut Paula Autio. Osuuskunta Vastapaino 2013. 542 s. ISBN 978-951-768-380-7.

Arvostelu julkaistu: Historiallinen aikakauskirja 113, no. 1, 2015, pp. 97 – 99.

 

Lennart Schönin jo pari vuotta sitten suomeksi ilmestynyt maailman taloushistoria on tervetullut suomenkielinen perusteos maailman talouden vaiheista. Se on jo vakiinnuttamassa asemansa yliopistojen tenttikirjana. Schönin teos jatkaa siitä, mihin samaan sarjaan kuuluva, mutta myöhemmin ilmestynyt Johan Söderbergin[1] teos päättyy. Se kuvaa talouden vaiheita 1800-luvun alkuvuosista tähän päivään. Perinteinen ja hyvin perusteltu jako esiteolliseen ja teolliseen kauteen kuitenkin hämärtää talouden pitkien linjojen muutoksen havainnointia; esimerkiksi sitä, kuinka talouden painopiste siirtyi juuri tässä teoksessa käsitellyllä aikakaudella ensin Eurooppaan ja sitten Yhdysvaltoihin – ja jakson lopulla takaisin Aasiaan, missä se oli jo esiteollisella ajalla.

 

Maailmalla on ilmestynyt viime vuosina useita taloushistorian yleisesityksiä, joissa on varsin uskaliaitakin näkökulmia. Mainittakoon vaikkapa Gregory Clarkin keskustelua herättänyt tutkimus tai Carl Gunnar Perssonin tiivis Euroopan taloushistoria.[2] Schönin Maailman taloushistorian jälkeen on suomennettu Daron Acemoglun ja James A. Robinsonin talouskasvun kääntöpuolta analysoiva teos[3]. Schönin teos toimii erinomaisena johdantona näihin taloushistoriaa syvemmin, mutta rajatummin luotaaviin tutkimuksiin. Toivottavasti Schönin teos myös innostaisi suomalaisen taloushistoriayhteisön viimeinkin päivittämään kotimaisen taloushistoriamme. Suomen taloushistoria I–III on jo kohta 35-vuotias, Riitta Hjerppen kasvututkimusprojektin yhteenveto vuodelta 1988 ja muutama artikkelikokoelmakin kohta kymmenen vuoden takaa.[4]

 

Lennart Schön edustaa taloushistorian kasvututkimuskoulukuntaa ja seuraa enemmän historiallisen taloustieteen kuin historiantutkimuksen traditioita. Tämän näkyy kirjan sisällössä ja tehdyissä valinnoissa – ei kuitenkaan häiritsevästi. Taloustieteilijäksi Schönin tyyli on poikkeuksellisen kertovaa. Näkökulman ”ruotsalaisuus” näkyy joinakin esimerkkivalintoina ja painotuksina: Pohjoismaiden kehityskulku korostuu ja myös naiset saavat äänen kerronnassa. Koska käsiteltävä jakso on pitkä ja kohteena koko maailma, kovin yksityiskohtaisiin analyyseihin ei teoksen runsaassa viidessäsadassa sivussa päästä. Mielenkiintoisia yksityiskohtia nousee toki esiin useissa tietolaatikoissa.

 

Lukija voi lähdeluetteloa selaillen päätellä, mitkä paradigmat ovat teoksessa mukana, mitkä eivät. Esimerkiksi Kenneth Pomeranzin[5] puuttuminen lähdeluettelosta vaikuttaa harkitulta valinnalta. Pomeranz on argumentoinut maailmantalouden divergoitumista (Aasian ja Euroopan välillä), kun kasvututkijat korostavat konvergoitumista ja maailmantalouden globalisoitumista. Toinen lähdeluettelosta paljastuva valinta on organisaatio- ja liiketoimintahistorian unohtaminen. Lähdeluettelossa ei ole alan suurinta auktoriteettia Alfred D. Chandleria,[6] vaikka häneen teoksessa viitataan, saati muita liiketoimintahistorian tutkijoita. Lähdeluettelo on yllättävän suppea ja sisältää lähinnä historiallisen taloustieteen keskeisiä tutkimuksia, joissa niissäkin olisi päivittämisen varaa.[7] Koko maailman kattavassa yleisesityksessä ei luonnollisesti ole mahdollista viitata eri aihepiirejä käsitteleviin erillistutkimuksiin, vaikka näitä jää monin paikoin kaipaamaan.

Schönin tutkimusjakso on taloushistorian tutkituin ja maailman taloushistoriassa varsin poikkeuksellinen: ennennäkemätön talouskasvu ja väestönkasvu, teknologinen kehitys ja teollistuminen sekä talouden monimutkaistuminen ja kansainvälistyminen osuvat kaikki kirjan esittelemään ajanjaksoon. Aihepiireistä ei ole pulaa, olennaisempaa onkin se kuinka Schön rajaa aihettaan ja tekee valintoja siitä mitä esitellään, mitä ei. Schönin näkökulma on makrotaloudessa: hän ei esimerkiksi moralisoi sotien syillä ja seurauksilla, vaan vain toteaa niiden taustalla ja tuloksena olleet taloudelliset faktat.

 

Schönin mukaan maailman talouden kehitys perustuu innovaatioiden, integraation ja instituutioiden yhteisvaikutukseen. Innovaatiot mahdollistavat tehokkaamman tuotannon, luovat uutta sisältöä kasvulle ja ovat Schönin aika suoraviivaisen käsityksen mukaan johtaneet kolmeen teolliseen vallankumoukseen. Integraatiolla Schön tarkoittaa talouden konvergoitumista ja globalisoitumista. Instituutiot luovat Schönin mukaan perustan teollistumiselle, kasvulle ja yhteiskunnan muutokselle. Schön korostaa yhteiskuntien ”sosiaalisia kyvykkyyksiä”, joiden tehokkaan toiminnan edellytyksenä ovat toimivat instituutiot – hänen mukaansa valtion toiminta, omistusoikeuden turvaaminen sekä tasa-arvoinen sukupuolijärjestys. Sen sijaan hän jättää huomiotta Douglass C. Northin[8] ja muiden institutionalistien korostaman kulttuurin ja uskonnon merkityksen.

 

Kirjan rakenne on toimiva. Pidemmän aikavälin muutokset – väestönkasvu ja tuotanto – esitetään johdantoluvussa, mitä seuraa lyhyt, teoksen pääteoriaa avaava luku. Näin suuret rakenteet ja mallit ovat valmiina, kun teos perehtyy varsin perinteisellä kronologisella jaottelulla parinsadan vuoden taloushistoriaan. Luvut 3 ja 4 käsittelevät ajanjaksoa 1800-luvun alusta ensimmäiseen maailmansotaan, luvut 5–7 puolestaan 1900-luvun kehitystä vuosituhannen vaihteeseen.

 

Schön korostaa 1800-luvun kehityksessä tarjonnan suuria harppauksia, jotka hän selittää viitekehyksensä avulla. Ensinnäkin, institutionaalisen harppauksen myötä feodalistisen ja merkantilistisen ajan ajatusmallit ja määräykset korvautuivat uusilla toimintamalleilla ja lainsäädännöllä. Toiseksi, teknologinen harppaus ja innovaatiot mahdollistivat luonnonvarojen aiempaa tehokkaamman hyödyntämisen maataloudessa ja teollisuudessa. Kolmas suuri harppaus oli kansainvälisen kaupan integraatio, jota on taloushistoriassa kuvattu ensimmäiseksi globalisaatiokaudeksi.

 

Schön tiivistää 1900-luvun talouden suuren muutoksen varsin onnistuneesti: kun aiempina aikakausina yhteiskunnat loivat järjestelmiä selviytyäkseen luonnonolojen vaihteluista, 1900-luvun yhteiskuntien oli kehitettävä järjestelmiä selviytyäkseen markkinoiden heilahteluista. Teollinen vallankumous ja tuottavuuden kasvu olivat (ainakin periaatteessa ja ainakin kehittyneissä maissa) taltuttaneet luonnonvoimat, samalla annettiin valta markkinavoimille, joiden säätelystä ja säätelyn tarpeellisuudesta on kiistelty yli 200 vuotta. Toinen suuri harppaus 1900-luvulla oli – jälleen kehittyneissä maissa – siirtyminen tuotantotaloudesta tietotalouteen, jonka keskeinen seuraus oli ennennäkemätön teknologinen kehittyminen.

 

Schön on parhaimmillaan kuvatessaan suuria linjoja ja vertaillessaan eri aikakausia ja alueita. Hän näkee yhtäläisyyksiä Yhdysvaltojen vuosituhannen vaihteen talousongelmilla ja Britannian haasteilla ennen ensimmäistä maailmansotaa; Neuvostoliiton hajoaminen 1991 synnytti taloudellisesti samankaltaisen tilanteen kuin Habsburgien valtakunnan hajoaminen ensimmäisen maailmansodan jälkeen; ja Aasian nopeassa teollistumisessa 1970-luvulta alkaen on yhtäläisyyksiä Euroopan teollistumiselle sata vuotta aiemmin.

 

Maailman taloushistoria on hyvin kirjoitettu ja erinomaisesti suomennettu. Schön on valinnut kertovan tyylin, joka varmasti miellyttää monia, mutta ärsyttää taloushistorian tutkijaa. Taulukoita ja kuvioita on vähän ja ne kaikki ovat yksinkertaisia ja selkeitä. Tilastolliset analyysit on jätetty suosiolla pois. Teosta voi suositella yliopistojen perustenttikirjaksi ja myös suuremmalle yleisölle. Soisi sitä myös poliitikkojen ja ekonomistien silmäilevän – erityisesti lukua 7, jossa perehdytään vuosien 1950 ja 2000 välisen ajan kasvuun ja rakennemuutokseen.

[1] Johan Söderberg, Maailman taloushistoria. Esiteollinen aika. Vastapaino 2014.

[2] Gregory Clark,  A farewell to alms. A brief economic history of the world. Princeton University Press 2008; Karl Gunnar Persson, An economic history of Europe. Cambridge University Press 2011.

[3] Daron Acemoglu & James A. Robinson, Miksi maat kaatuvat. Vallan, vaurauden ja varattomuuden synty. Terra Cognita 2014.

[4] Riitta Hjerppe, Suomen talous 1860–1985. Kasvu ja rakennemuutos. Suomen Pankki 1988; Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (toim.) The Road to Prosperity. An Economic History of Finland. SKS 2006; Jukka Jalava, Jari Eloranta & Jari Ojala (toim.) Muutoksen merkit. Kvantitatiivisia perspektiivejä Suomen taloushistoriaan. Tilastokeskus 2007.

[5] Kenneth Pomeranz, The great divergence. China, Europe, and the making of the modern world economy. Princeton University Press 2000.

[6] Erityisesti Alfred D. Chandler Jr., Scale and Scope. The dynamics of industrial capitalism. The Belknap Press of Harvard University Press 1990.

[7] Hieman yllättäen kirjoittaja ei viittaa esimerkiksi Joel Mokyrin tuoreimpiin teoksiin tai Jeffrey Williamsonin ja Kevin O’Rourken jo klassikkoaseman saaneeseen globalisaatiotutkimukseen. Joel Mokyr, The gifts of Athena. Historical origins of the knowledge economy. Princeton University Press 2002; Jeffrey Williamson & Kevin O’Rourke, Globalization and History. The Evolution of a Nineteenth Century Atlantic Economy. MIT Press 1999.

[8] Ks. etenkin Douglass C. North. Institutions, Institutional Change and Economic Performance. Cambridge University Press 1990.

Demokratin i motvind?

Senaste nummer av den mångvetenskapliga tidskriften Journal of Democracy innehåller mångt och mycket som tangerar det som står i fokus i vårt forskningsprogram. Numret ifråga har också formen av en festskrift för den nu 25-åriga journalen, som uppstod i den förhoppningsfulla anda som rådde i västvärlden vårvintern 1990 när kalla kriget gick mot sitt slut. Men som temanumrets bärande tema ”Is Democracy in Decline?” avslöjar har de senaste decenniernas utveckling ingalunda varit ett segertåg för det som i den västerländska civilisationen uppfattas som ett demokratiskt styrelseskick.

Tvärtom gör Georg Kagan i sin geopolitiska analys gällande att det finns tydliga tecken på en alltmer avmätt inställning till den parlamentariska demokratin på andra håll i världen. En motsvarande slutsats dras av hans landsman James Allan, vars verk Democracy in Decline recenserades nyligen av Erik Åsard i Svenska Dagbladet. Kagan får mothugg av flera av temanumrets andra artikelförfattare. Faktum kvarstår dock att tron på den västerländska demokratins globala segertåg har fått ordentliga törnar och att grundläggande spelregler för en fungerande demokrati ifrågasätts rent av inom Europeiska unionen.

Detta framgår bland annat ur den rumänska forskaren Alina Mungiu-Pippidis förtjänstfulla artikel ”The Splintering of Postcommunist Europe” i vilken hon pekar på de tidigare folkdemokratiska öststaternas svårigheter hantera de utmaningar som ett öppet civilsamhälle medför: ”In most new democracies, public opinion believes that democracy is about majority rule; building respect for minority opinion and the idea of valuing procedures above results takes time.”

Frågan är om denna respekt är tillräcklig och tryggad ens i parlamentariska demokratier av äldre årgång. Eller vad sägs om den invandrarkritiska opinion som för närvarande sveper över hela EU?

Eduskunta ja ”pääsyvaatimukset”

Helsingin Sanomissa ilmestyi tänään (22.3.2015) vaasalaisen yrittäjän, KTM Harri Valkaman mielipidekirjoitus, jossa hän esitti eduskunnassa työskenteleville ”pääsyvaatimukseksi” korkeakoulututkintoa ja vähintään viiden vuoden työkokemusta muualta kuin politiikan alalta.

Näin vaalien alla kaikenlainen keskustelu politiikasta ja sen osa-alueista lienee paikallaan ja tarpeellista, jos se suinkin herättää kansalaisissa mielenkiintoa politiikkaa ja vaaleja kohtaan. Silti yleisen ja yhtäläisen äänioikeuden merkitystä ja arvoa demokratian vahvistajana ei saa unohtaa missään tilanteessa. Lisäksi on hyvä tutustua Suomen perustuslakiin ja sen voimassa oleviin määräyksiin vaalioikeudesta.

Kansanedustuksen alalla vaalioikeutta rajoitettiin Suomessa viimeksi 110 vuotta sitten, kun suuriruhtinaskunnassa oli vielä käytössä jokseenkin kaikkialla muualla vanhentuneena hylätty nelisäätyjärjestelmä. Sen mukaisesti keisarin alamaiset valitsivat aatelis-, pappis-, porvaris- ja talonpoikaissäätyyn edustajansa – tosin osa valituiksi tulleista miehistä pääsi mukaan päätöksentekoon itseoikeutetusti ja ilman turhia valintaprosesseja.

Suomen perustuslaki (https://www.finlex.fi/fi/laki/ajantasa/1999/19990731)

Päivälehti ja ihanteiden aika

Minulla oli eilen (19.3.) ilo katsoa erittäin hyvässä seurassa Aleksanterin teatterissa esitettävä Päivälehden historiaa käsittelevä näytelmä Ihanteiden aika – Päivälehden piiri. Ajankohta oli varsin osuva, olihan sentään Minna Canthin ja tasa-arvon päivä. Näytelmässäkin Minna Canth sananmukaisesti mörisee isossa roolissa.

Käsikirjoituksessa on vältelty historiallisten analogioiden tekemistä, vaikka tekstissä muistutetaan monin tavoin niiden käytön yleisyydestä sortokausien aikana. Suomalaiset lehtimiehet näet käsittelivät ja kritisoivat ahdistavaa yhteiskunnallista tilannetta yleisesti julkaisemalla satujen ja tarinoiden muotoon verhottuja kertomuksia ja käyttämällä historiallisia esimerkkejä ja allegorioita. Kenraalikuvernööri N. Bobrikov apureineen ja virkaintoisine sensoreineen toki ymmärsi pian tekstien piilomerkitykset ja siksipä monille sanomalehdille paukkuikin varoituksia, julkaisukieltoja ja lakkautuspäätöksiä: sellaiseen Päivälehdenkin tarina päättyi heinäkuussa 1904, jolloin kenraalikuvernööri oli jo kohdannut matkansa pään. Sanomalehtisensuuri jatkui sittemmin ankarana aina Suomen itsenäistymiseen saakka, mutta sen sijaan aikakauslehtien ja kirjojen ennakkovalvonta pysyi jatkuvasti huomattavasti väljempänä, kuten esimerkiksi teoksesta Kansallisten instituutioiden muotoutuminen. Suomalainen historiakuva Oma Maa -kirjasarjassa 1900–1960 (SKS 2014, https://kirjat.finlit.fi/index.php?showitem=3030) on luettavissa.

Yksi mehevä analogia esityksestä kuitenkin nousee: senaattori J. V. Snellmania aikanaan ihailleet kiihkeät nuoret miehet meuhkasivat kovaäänisesti ja vannoivat haluavansa kulkea fennomanian suurmiehen ”viitoittamaa tietä” – sittemmin samaa iskulausetta käytettiin muun muassa 1960- ja 1970-luvun vappumarsseilla aivan toisissa yhteyksissä ja tarkoituksessa.

Kritik mot läroböcker ingen nyhet

Nyligen offentliggjorde Dagens Nyheter en undersökning som visade att bara en mycket liten del av de personer som nämndes i historieläroböcker är kvinnor. Genom att väcka debatt kring frågan ville man påverka läroböckerna i en mer jämställd riktning, och politiker som den nya utbildningsministern har varit ivriga att haka på.

Politiskt motiverade undersökningar och rapporter om läroböcker är mycket vanliga. Läroböckerna har genom tiderna fått kritik för att vara föråldrade, ojämställda, nationalistiska, självförhärligande, fördomsspridande, eurocentriska eller rasistiska. Vissa läroböcker har också anklagats för att lägga för stor vikt vid kungar och krig eller för att innehålla allt för mycket namn, årtal och faktakunskaper i största allmänhet. Orsaken till att så många vill kritisera och därigenom påverka läroböckerna är att de anses viktiga för att påverka attityderna och värderingarna hos det uppväxande släktet. Skolan har ju vid sidan av sin kunskapsförmedlande funktion alltid haft ett fostrande syfte. Under andra hälften av 1800-talet kallades den svenska folkskolans fostran för ”tukt”, i dag heter det ”värdegrund”. De ideal som skolan förmedlar har emellertid gått från att vara religiösa och fosterländska till demokratiska.

Kritiken av läroböcker har varit en del av denna förändringsprocess. Eftersom jämställdhet länge varit ett omhuldat ideal kan det förefalla förvånande att kvinnor fortfarande är så underrepresenterade i historieläroböcker. Ett speciellt problem för historieämnet är emellertid att historien i sig varit i högsta grad ojämställd. Få kvinnor har tillåtits ta sig fram till sådana positioner att de kunnat göra sig till självklara namn i historieböckerna. Å andra sidan finns det en välbefogad misstanke om att ojämställdheten lett till att viktiga kvinnor glömts bort. Det skulle utan tvekan gå att få in betydligt fler kvinnliga namn i läroböckerna. Om man går för långt i den riktningen riskerar man emellertid att ge eleverna en bild av att historien varit betydligt mer jämställd än vad källmaterialet ger anledning att tro.

En liknande diskussionen fördes efter första världskriget om krigshistoriens roll i läroböckerna. Det rådde en bred enighet om att historieläroböckernas utförliga och ofta heroiserande skildringar av krigshistorien bidragit till den nationalism som utgjort en förutsättning för masslakten i världskrigets skyttegravar. Hur man skulle komma tillrätta med problemet var emellertid inte självklart. Vissa förespråkade ett större utrymme för kulturhistoria och den fredliga utvecklingen, medan andra menade att krigshistorien måste finnas med eftersom eleverna annars felaktig skulle få intrycket av att mänsklighetens historia varit konfliktfri. Därmed skulle de inte inse vidden av krigets fasor.

I Sverige har den sistnämnda uppfattningen, att man måste ge utrymme åt historiens mörka sidor, varit dominerande under det senaste årtiondet. Enligt DN:s undersökning innehöll en av de undersökta läroböckerna 31 namngivna nazister mot 21 kvinnor. I en utpräglat moralisk historieskrivning som är inriktad på att utdöma skuld och utkräva ansvar för historiska brott och oförrätter hamnar framstående kvinnor lätt i bakgrunden. Den starka fokuseringen på just nazismen och förintelsen är till en del en konsekvens av de starka politiska reaktionerna i Sverige på en undersökning gjord i slutet av 1990-talet, vars resultat tolkades som att svenska skolungdomar hade svaga kunskaper på området.

Politiska försök att pressa in mer av det ena eller andra i läroböckerna kan alltså gå ut över annat som ryms på det begränsade utrymmet mellan bokpärmarna. Det hindrar naturligtvis inte att läroboksförfattare bör fundera över vad de kan göra för att få in fler kvinnor i framställningen. Viktigare än själva antalet representanter för olika grupper – som kön, samhällsklasser eller minoriteter – är emellertid att läroböckerna synliggör hur gruppernas villkor sett ut under olika perioder och förklarar hur och varför de har förändrats under historiens gång – alltså en tydligare anknytning till historievetenskapens frågeställningar.

Regeringen, Saudiarabien och våldsbejakande terrorism

Argumenten mot Sveriges vapensamarbete med Saudiarabien har varit många, starka och övertygande. Det är en despotisk kvinnoförtryckande stat utan demokrati eller fackliga rättigheter. Prygel, amputationer och halshuggningar tillämpas systematiskt mot oliktänkande eller homosexuella. Men när man läser Patrick Cockburns uppmärksammade studie av Islamska statens framväxt, The Rise of Islamic State. ISIS and the new Sunni Revolution, slås man av att ett tungt argument varit förvånansvärt frånvarande i den svenska debatten: Saudiarabiens centrala roll för utvecklingen av den fundamentalistiska religiösa terrorismen från al-Qaida till Islamska staten.

Cockburn, en flerfaldigt prisbelönt journalist vid den engelska dagstidningen The Independent, ger den första sammanhängande skildringen av terrorregimen IS framväxt. Hans analys av bakgrunden är kristallklar. Islamska staten är en produkt av krigen i Mellanöstern, framför allt Irakkriget och det pågående kriget i Syrien. Ansvaret faller tungt på USA, Europa och deras regionala allierade i Turkiet och Gulfstaterna. Irakkriget löste i praktiken upp landet och destabiliserade hela regionen. Kriget i Syrien började som ett folkligt uppror mot diktatorn Assad i Bagdad, ett uppror som allt mer kom att försvagas av det ökade inflytande religiösa extremistgrupper fick inom oppositionen. Och här var Saudiarabiens roll av avgörande betydelse.

Saudiarabiens ansvar för att göda den religiösa terrorismen ligger på två plan. Dels har materiellt stöd, både finansiellt och militärt, i mycket hög utsträckning kommit från Saudiarabien. Femton av de nitton flygkaparna 11 september var saudier och Bin Ladin tillhörde landets absoluta elit. Och en rapport till Europaparlamentet slår fast att ”Saudiarabien har sedan 1980-talet utgjort en stor källa för att finansiera rebeller och terroristorganisationer.”

Men lika viktigt är, menar Cockburn, det ideologiska inflytande som följer med de saudiska pengarna. Wahhabismen, den djupt intoleranta version av Islam som förespråkar sharialagar och kvinnlig apartheid och som inom sina områden förföljer shiamuslimer, kristna och judar har systematiskt spridits från Saudiarabien. Idag har wahhabismen ett starkt och växande inflytande över sunnimuslimer över hela världen.

Nu angriper Saudiarabien öppet Islamska staten. Inte för att man tagit avstånd från dess ideologi, utan för att IS utgjorde ett potentiellt hot mot den saudiska regimen. Precis som när det gäller USA och al-Qaida hade man bidragit till att göda ett Frankensteins monster. Men ambitionen att göra wahhabismen till den ledande riktningen inom islam har man ingalunda övergivit, påpekas i boken.

Nyligen har den svenska regeringens ”samordnare mot våldsbejakande terrorism” Mona Sahlin skamlöst pekat ut de unga idealisterna i Allt åt alla som en grupp som kräver särskild övervakning. (Inom parentes skulle den FNL-rörelse som Sahlin lär ha tillhört i sin ungdom, som kastade ägg på ambassadörer, aktivt motsatte sig polisens försök att upplösa demonstrationer och med stolthet stödde en radikal väpnad rörelse i främmande land ha kvalat in som våldsbejakande långt mer än någonsin Allt åt alla)

Ändå har två regeringar i rad försett den despotiska stat, som varit en av de viktigaste enskilda aktörerna för uppkomsten av den internationella våldsutövande terrorismen, med militärt kunnande och med vapen avsedda för strid – och den svenska ekonomiska eliten vill fortsätta med det. Mot bakgrund av de avslöjanden som nyligen gjorts om den svaga svenska kontrollen av vidareexport av svensk militär utrustning, när får vi de första rapporterna om hur de pansarvärnsrobotar som i stort antal sålts till Saudiarabien dyker upp hos stridande jihadister?

Aftonbladet 13 mars 2015

Skam eller tillit

 Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 11.3.2015

Inbilla er att det fanns misstankar om att vårt statsöverhuvud på något sätt är inblandat i ett mord på en ettrig kritiker. Föreställ er att våra polismyndigheter, medier och rättsväsende skulle agera misstänksamt trögt och slutligen ruskade fram några invandrare som utan trovärdiga bevis skulle utpekas som skyldiga till mordet. Och slutligen, tänk er att vi inte skulle kunna protestera öppet och ljudligt mot detta groteska skådespel.

Blotta tanken på detta väcker säkert i oss alla en djup kollektiv skam, på finska välfångat i uttrycket ”myötähäpeä”, en horribel känsla av vi genom vår stumhet och passivitet slutgiltigt besudlat det som vår nordiska kultur ytterst vilar på, vår samhälleliga tillit.

Detta är inte en kritik av den ryska befolkningen. För att försvara sina medmänniskor mot förtryck och vanmakt krävs en politisk kultur i vilken lag och rätt respekteras på riktigt. Ett sådant samhälle har Ryssland knappast någonsin varit. Men istället för att himla sig över detta borde vi i Finland och de övriga nordiska länderna föra en öppen och självkritisk medborgardebatt om hur vi kan försvara vår egen mödosamt uppnådda samhälleliga tillit.

Det är nämligen inte bara naivt utan rent av farligt att tro att denna tillit är en gång för alla uppnådd rättighet. Därför startade jag i början av detta år tillsammans med tio kolleger ett forskningsprogram i vilket vi utreder vilka inre och yttre drivkrafter som har format Finlands och Sveriges demokratier sedan 1890-talet.

En av våra centrala teser är föga överraskande att ett demokratiskt samhälle förutsätter ett fungerande civilsamhälle och oberoende medier. Utan dessa går det som i Ryssland eller nu senast i arabvärlden, där nästan alla försök att övergå från auktoritära regimer till demokratier har misslyckats på grund av de inte har någon förankring i ett levande civilsamhälle, det vill säga i fria medborgerliga initiativ i form av föreningar och medier.

Denna medborgerlighet har kämpat i motvind även i Finland och Sverige. Fram till 1917 höll våra monarker i tyglarna, under världskrigen och det därpå följande kalla kriget inskränkte i synnerhet den finska statsmakten flera gånger medborgarnas yttranderätt och föreningsfrihet. Idag hotas vår samhälleliga tillit däremot av den snabbt expanderande digitalkulturen, som ironiskt nog bidrar till samhällsdebattens fragmentisering och snuttifiering.

Allt detta gör att vi nu har goda skäl att aktivt följa med och delta i de samhällsdebatter som arrangeras i Finland inför riksdagsvalet i april 2015. I många väsentliga frågor går det inte längre att nå en konsensus om hur landets växande problem ska övervinnas. Just därför måste de konkurrerande partierna och deras riksdagskandidater tydligt berätta hur de vill att statsmaktens krympande tillgångar ska fördelas under följande 10-20 år. I vågskålen ligger inte enbart vårt välfärdssamhälle. Ytterst står hela vår samhälleliga tillit på spel.

 

Kaksikielisyyden tunnustaminen oli RKP:n pelastus

Henrik Meinanderin haastattelu YLE Puheen Politiikkaradiossa keskiviikkona 25.2.2015 klo 12:30-13:00:

http://areena.yle.fi/radio/2638533

« Older posts Newer posts »