Oula Silvennoinens blogginlägg om värdekonservatism 17.4. (på finska här) inspirerade mig att blicka tillbaka till det tidiga 1900-talets demokratikritik i Finland. Vissa såg enkammarriksdagens och den allmänna rösträttens införande 1906 som en orsak till inbördeskriget 1918. Andra fruktade att majoritetens makt skulle leda till förtryck av svenska språket i Finland. På tredje håll hyllade man den nordiska demokratitraditionen, men vägrade acceptera att socialdemokraternas framgångar i Sverige var ett sant uttryck för folkviljan.

Filosofen Eino Kaila (sv), sedermera Georg Henrik von Wrights (sv) läromästare, kritiserade finsk språknationalism som ”ultrademokratism” 1925.1 För Kaila var kulturens odling ett elitprojekt, och ”folkvälde för folkväldets skull” hotade kulturen. Folkbildning skulle endast spela en passiv roll för att sprida kulturens redan mogna frukter. Kulturens syfte var att tämja människan, och enligt Kaila var ”Finlands folk ännu inte tämjt i grunden”; de folkliga dryckesvanorna var bara ett exempel. Kaila kritiserade till och med den finska nationalegenskapen ”sisu”, som verkade ”innehålla kulturens otämjda urnatur”. Händelserna 1918 var ett resultat av urartad sisu. Han ansåg därför att Finland behövde den ”under århundradenas gång införlivade skandinaviska, d.v.s. svenska kulturen” för att utvecklas som stat och folk.

Kaila fick mothugg från J. J. Mikkola (fi), språkvetare och finsksinnad kulturpersonlighet, som dock försvarade äktfinskheten med elitistiska argument. De ”extrema ytfenomenen” berodde på att fennomanin hade demokratiserats och övertagits av gräsrötterna på landsbygden, hävdade Mikkola. Hans lösning var att en finskspråkig aristokrati skulle bildas, och uppmanade den svenskspråkiga överklassen att anpassa sig efter detta – annars hotade dem en klassresa nedåt.2

Under 1930-talets lopp noterades även bland konservativa intellektuella i Finland att Sverige inte längre motsvarade den gamla föreställningen om en trygg borgerlig monarki. Historikern Jaakko Forsman d.y. (fi), brorson till Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen (sv), hävdade att marxismen, liktydig med socialdemokratin, bröt mot nordbornas nationalkaraktär. Trots detta hotades även Skandinavien av fackföreningarnas “diktatur”. I självaste det gamla och fria Sverige ”har länge härskat fullständig terror på detta område […] en försmak på vad vi kan förvänta oss om socialisterna lyckas inta en ledande position i hela samhället”. Här lät Forsman som den högerradikale poeten Bertel Gripenberg (sv), som redan 1932 basunerade ut att Sverige, ”frihetens stamort i norden”, har gått under ”det socialdemokratiska oket”.3

I Forsmans föreställningsvärld hade alltså Skandinavien tagits över av en främmande ideologi som inte passade dess folklynne – trots att det var just massorganisationer som hade anammat denna ideologi. Det största hotet mot demokratin i Norden var inte de ”små, obetydliga fascistgrupperna, utan just folkväldets basunerare”, och den som ännu visste vad äkta frihet var kunde inte annat än följa utvecklingen med oro, varnade Forsman. Det ”medfödda nordiska förnuftet” gick emot sin sista kamp mot marxismen, grubblade han år 1938.4

Forsmans eget politiska ideal var en aristokrati. De bäst lämpade borde leda massorna, annars skulle folket tappa förtroendet för frihetens idé. Det enda alternativet vore diktatur. Forsmans pessimistiska syn på folket, uppdelat i fåraktiga massor och enskilda begåvade individer som höjer sig över mediokra och opportunistiska småledare, var inte unik i sin samtid, men hans ytterst negativa syn på Sverige avslöjar en inneboende paradox i kulturkonservatismens kärna: de självutnämnda språkrören för folkets sanna vilja och anda är samtidigt djupt misstänksamma gentemot de obildade massorna.

1 Eino Kaila, ”’Aitosuomalaisuudesta’.” Valvoja-Aika 1925

2 J. J. Mikkola, ”Eräs ‘aitosuomalaisuuden’ arvostelu.” Valvoja-Aika 1925

3 Bertel Gripenberg, ”Varthän det bär.” Finsk Tidskrift 1932/12

4 Jaakko Forsman, ”Kansanvalta todellisuutena.” (Folkvälde som verklighet) Valvoja-Aika 1938