Driving Forces of Democracy

Patterns of Democratization in Finland and Sweden, 1890-2020

Page 2 of 2

Hur förklara skillnaden mellan finska och finlandssvenska skolprestationer?

Utbildningssociologer brukar ofta framhålla den sociala bakgrundens betydelse för elevernas prestationer i skolan. Barn från hem där föräldrarna har god utbildning, höga inkomster och många böcker i bokhyllan får i genomsnitt betydligt bättre betyg än barn med färre fördelar. Det här sambandet har också fastställts empiriskt i undersökningar från en rad olika länder. Baserat på detta kunde man för Finlands del förmoda att finlandssvenska elever presterade bättre än finskspråkiga, eftersom finlandssvenskarna i genomsnitt har något högre utbildning och inkomster än de finskspråkiga. Flera studier har emellertid visat att det varit precis tvärtom, de finskspråkiga eleverna har i de flesta mätningar presterat bättre än de svenskspråkiga i modersmålet och matematik. I det allra senaste PISA-testet hade visserligen de finskspråkiga elevernas resultat försämrats en aning, så att de bägge språkgrupperna nu låg på nästan samma nivå. Finlandssvenskarna borde emellertid enligt gängse sociologiska teori prestera klart bättre, så frågan kvarstår.

I en ledare i Dagens Nyheter – vars huvudsyfte är att visa på fördelarna med auktoritativ, lärarledd undervisning – hävdar Gabriel Heller Sahlgren att Finlands framgångar i PISA-testen till en viss del beror på de finländska lärarna sedan mitten av 1800-talet haft en viktig nationsbyggande roll, som gav den hög status och akutoritet såväl i samhället som i klassrummet. Enligt Heller Sahlgren så var behovet av att konstruera en ny nationell identitet betydligt större på finskspråkigt håll än bland finlandssvenskarna, som kunde bygga vidare på den gamla svenska kulturen. Finlandssvenska lärare fick därför inte samma status och auktoritet som finska, vilket lett till sämre resultat för finlandssvenska elever.

Frågan är emellertid om inte den roll som de finlandssvenska lärarna haft för att hålla liv i svenskan som minoritetsspråk i Finland har gett dem en minst lika viktig status som deras finskspråkiga kolleger.  Att det fanns en skriftlig kultur på svenska innebar ju inte att den var spridd bland landsbygdsbefolkningen; vissa svenskspråkiga kommuner i Finland fick sina första folkskolor i början av 1900-talet. Då hade det redan i ett par årtionden rått en konkurrenssituation, där finsk- och svenskspråkiga folkskoleföreningar särskilt på gränsen mellan språkområdena tävlade om att grunda skolor för att muta in områden för det egna språkets räkning. Språkstriden bidrog utan tvekan till att modersmålet fick en mycket stark ställning i bägge språkgrupperna. Den kan därför vara en bidragande orsak till de goda finländska skolresultaten generellt, men förklarar knappast skillnaden mellan språkgrupperna.

Andra forskare och debattörer har gjort försök att förklara skillnaden mellan finlandssvenska och finska elevers skolresultat på rent språkliga grunder. Det har hävdats att många elever i svenskspråkiga skolor i Finland till stor del använder finska som vardagsspråk, och därför har sämre kunskaper i skolans språk än vad som är fallet bland de finskspråkiga. Det skulle kunna förklara varför de enspråkiga åländska eleverna presterar bättre än finlandssvenskarna på fastlandet, men inte varför huvudstadsborna, som förmodligen är de som talar mest finska på fritiden, presterar bättre än österbottningarna. Möjligtvis kan det vara så att de österbottniska dialekterna ligger så pass långt ifrån skolans svenska att barnen missgynnas av den anledningen, men jag tror inte att det är här som den viktigaste förklaringen ligger.

En annan teori går ut på att finskan skulle vara ett nästan unikt enkelt språk att förstå, tala och skriva när man väl lärt sig det grundläggande ordförrådet och grammatiken. Den närbesläktade estniskan delar samma fördelar, vilket skulle förklara varför dessa två länder ligger i topp bland vad gäller skolprestationer i Europa. Det skulle helt enkelt vara svårare för estniska och finska elever att missförstå frågorna i tester som till exempel PISA eller TIMSS.

Det går emellertid att hitta andra tänkbara förklaringar till varför skolorna i Finland och Estland klarar sig så bra. Vill man leta riktigt långa historiska trender så kan man konstatera att Estland och Finland  under 1700- och 1800-talen fungerade som pedagogiska experimentverkstäder för ryska upplysta despoter. Länderna låg på bekvämt avstånd från huvudstaden St. Petersburg och var lättare att försöka genomföra reformer i än vad som var fallet i det egentliga Ryssland. Hit hör Katarina den storas utbildningsreformer (i Estland och i sydöstra, ”Gamla”, Finland som erövrats från Sverige 1742), men också införandet av en i jämförelse med till exempel Sverige mycket progressiv folkskolelagstiftning i Finland under 1860-talet, något som förmodligen aldrig hade hänt utan de moderniseringssträvanden i Ryssland som utlösts av förlusten i Krimkriget.

Gabriel Heller Sahlgren ser den högre andelen antagna vid den svenskspråkiga lärarutbildningen i Finland som ett uttryck för ett lägre söktryck vilket enligt honom beror på ämnets lägre status på svenskspråkigt håll. Han glömmer emellertid att meddela att detta inte är unikt för lärarutbildningen utan gäller för de flesta andra universitetutbildningar också.   Det verkar alltså vara betydligt lättare att komma in vid svenskspråkiga än vid finskspråkiga utbildningar i Finland. En förklaring till att finskspråkiga elever presterar bättre än finlandsvenska skulle alltså kunna vara att de helt enkelt är tvungna till det om det vill ha en chans att komma in vid universiteten. Det är emellertid möjligt att skillnaden mellan de finskspråkiga och svenskspråkiga utbildningarna till stor del är en statistisk synvilla, som beror på att finlandssvenska studenter söker till utbildningar vid betydligt färre universitetsorter än de finskspråkiga, då det finns mycket fler finskspråkiga universitet att välja bland. Varje enskild finskspråkig student syns därför i statistiken vid fler universitet, vilket bidrar till att ge en bild av ett högre söktryck.

Även om man ser till vilka betyg som krävs för att komma in till olika utbildningar så kvarstår emellertid intrycket att det är något lättare att komma in vid svenskspråkiga än vid finskspråkiga universitetsutbildningar i Finland. Tillsammans med sociala faktorer kan detta bidra till att finlandssvenska elever inte i lika hög grad som de finskspråkiga känner att deras betyg är av livsavgörande betydelse.

Den mest övertygande delen i Gabriel Heller Sahlgrens debattartikel och bok är argumentationen kring vilken betydelse Finlands sena ekonomiska upphämtning med övriga Norden – som dessutom snabbt följdes av en djup 1990-talskris – haft för att skapa ett klimat där skolprestationer tillmäts stor betydelse som en väg till ekonomisk trygghet. Det verkar emellertid som att finlandssvenskar drabbats betydligt mindre hårt av 1990-talskrisen än finskspråkiga, vilket knyts till faktorer som bättre språkkunskaper, högre rörlighet och större sociala nätverk. Det är förmodligen där man får söka de viktigaste rötterna till skillnadera mellan de svenska och finlandssvenska elevernas skolprestationer.

Folkväldets kritiker

Oula Silvennoinens blogginlägg om värdekonservatism 17.4. (på finska här) inspirerade mig att blicka tillbaka till det tidiga 1900-talets demokratikritik i Finland. Vissa såg enkammarriksdagens och den allmänna rösträttens införande 1906 som en orsak till inbördeskriget 1918. Andra fruktade att majoritetens makt skulle leda till förtryck av svenska språket i Finland. På tredje håll hyllade man den nordiska demokratitraditionen, men vägrade acceptera att socialdemokraternas framgångar i Sverige var ett sant uttryck för folkviljan.

Filosofen Eino Kaila (sv), sedermera Georg Henrik von Wrights (sv) läromästare, kritiserade finsk språknationalism som ”ultrademokratism” 1925.1 För Kaila var kulturens odling ett elitprojekt, och ”folkvälde för folkväldets skull” hotade kulturen. Folkbildning skulle endast spela en passiv roll för att sprida kulturens redan mogna frukter. Kulturens syfte var att tämja människan, och enligt Kaila var ”Finlands folk ännu inte tämjt i grunden”; de folkliga dryckesvanorna var bara ett exempel. Kaila kritiserade till och med den finska nationalegenskapen ”sisu”, som verkade ”innehålla kulturens otämjda urnatur”. Händelserna 1918 var ett resultat av urartad sisu. Han ansåg därför att Finland behövde den ”under århundradenas gång införlivade skandinaviska, d.v.s. svenska kulturen” för att utvecklas som stat och folk.

Kaila fick mothugg från J. J. Mikkola (fi), språkvetare och finsksinnad kulturpersonlighet, som dock försvarade äktfinskheten med elitistiska argument. De ”extrema ytfenomenen” berodde på att fennomanin hade demokratiserats och övertagits av gräsrötterna på landsbygden, hävdade Mikkola. Hans lösning var att en finskspråkig aristokrati skulle bildas, och uppmanade den svenskspråkiga överklassen att anpassa sig efter detta – annars hotade dem en klassresa nedåt.2

Under 1930-talets lopp noterades även bland konservativa intellektuella i Finland att Sverige inte längre motsvarade den gamla föreställningen om en trygg borgerlig monarki. Historikern Jaakko Forsman d.y. (fi), brorson till Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen (sv), hävdade att marxismen, liktydig med socialdemokratin, bröt mot nordbornas nationalkaraktär. Trots detta hotades även Skandinavien av fackföreningarnas “diktatur”. I självaste det gamla och fria Sverige ”har länge härskat fullständig terror på detta område […] en försmak på vad vi kan förvänta oss om socialisterna lyckas inta en ledande position i hela samhället”. Här lät Forsman som den högerradikale poeten Bertel Gripenberg (sv), som redan 1932 basunerade ut att Sverige, ”frihetens stamort i norden”, har gått under ”det socialdemokratiska oket”.3

I Forsmans föreställningsvärld hade alltså Skandinavien tagits över av en främmande ideologi som inte passade dess folklynne – trots att det var just massorganisationer som hade anammat denna ideologi. Det största hotet mot demokratin i Norden var inte de ”små, obetydliga fascistgrupperna, utan just folkväldets basunerare”, och den som ännu visste vad äkta frihet var kunde inte annat än följa utvecklingen med oro, varnade Forsman. Det ”medfödda nordiska förnuftet” gick emot sin sista kamp mot marxismen, grubblade han år 1938.4

Forsmans eget politiska ideal var en aristokrati. De bäst lämpade borde leda massorna, annars skulle folket tappa förtroendet för frihetens idé. Det enda alternativet vore diktatur. Forsmans pessimistiska syn på folket, uppdelat i fåraktiga massor och enskilda begåvade individer som höjer sig över mediokra och opportunistiska småledare, var inte unik i sin samtid, men hans ytterst negativa syn på Sverige avslöjar en inneboende paradox i kulturkonservatismens kärna: de självutnämnda språkrören för folkets sanna vilja och anda är samtidigt djupt misstänksamma gentemot de obildade massorna.

1 Eino Kaila, ”’Aitosuomalaisuudesta’.” Valvoja-Aika 1925

2 J. J. Mikkola, ”Eräs ‘aitosuomalaisuuden’ arvostelu.” Valvoja-Aika 1925

3 Bertel Gripenberg, ”Varthän det bär.” Finsk Tidskrift 1932/12

4 Jaakko Forsman, ”Kansanvalta todellisuutena.” (Folkvälde som verklighet) Valvoja-Aika 1938

Obs-debatt om riksdagsvalet

Marianne Laxén,  Henrik Meinander, Risto J. Penttilä och Aija Salo diskuterar i TV FEM:s Obs-debatt 16.4.2015 Finlands instundande riksdagsval: http://areena.yle.fi/tv/2416770

Rysk rävsax

Kolumn publicerad Hufvudstadsbladet, Östnyland och Västra Nyland 17.4.2015

Stor i orden, liten på jorden. Det inte enbart riksdagskandidaternas valaffischer som leder tankarna till detta ordspråk. Visst känns det svårt att se det som sker i Ryssland som ett uttryck för att vår östra granne har läget under kontroll.

Västerländska kommentatorer tolkar gärna Rysslands annektering av Krim, militära inblandning i östra Ukraina och svulstiga militärpatriotiska retorik som uttryck för att det ryska imperiet har kvicknat till. Men enligt statsvetaren och kremlologi-experten Lilia Shevtsova är allt detta snarast ett uttryck för svaghet och villrådighet.

Ryssland är enligt henne inte längre är kapabelt att fungera som en effektiv militärstat. Bortblåst är sovjettidens ideologiska glöd som skapade en gemensam framtidsvision och upprätthöll en fungerande straffregim. En betydande del av den ryska eliten är inte längre beredd att leva i en dylik från omvärlden isolerad försvarsbastion. Samtidigt är varken makthavarna i Kreml eller folkets flertal intresserade av att dekonstruera militärstaten och etablera en fungerande rättsstat.

Det svårt att veta hur ryssarna ska sprattla sig ur denna rävsax. Nittiotalets politiska kaos och rövarkapitalism gör att ryssarna inte har någon större tilltro till liberala reformer. Och vem tror att en revolution skulle lyfta till makten en mera reformvänlig och västsinnade ledare än Putin.

Vad tänker månntro den kinesiske ledaren Xi Jinping om det som sker i det ekonomiskt stagnerande och grälsjuka Europa? Antagligen offrar han inte denna ytliga civilisation med sina märkliga principer särskilt många tankar. Men troligtvis torde han ändå ibland ägna en tanke åt Rysslands problem, eftersom de på längre sikt kan ha både positiva och negativa konsekvenser för Kina.

En möjlighet är att Ryssland på grund av sina förstörda relationer till EU och Förenta staterna tvingas alliera sig alltmer med Kina. Detta skulle förstås ske på kinesernas villkor eftersom de i motsats till ryssarna har en stark ekonomi, fungerande institutioner och en bred teknologisk bas för sitt agerande som globala stormakt. I så fall skulle Sibiriens enorma naturresurser för första gången bli föremål för en effektiv exploatering. Den ryska eliten skulle också få vänja sig vid att kineserna dikterar deras relationer till EU – eller det som då är kvar av unionen.

Uppenbart är hur som helst att de nu pågående förskjutningarna i världsekonomin kommer att få stora geopolitiska konsekvenser också för Europa. Den stora frågan är därför vad som krävs för att både Ryssland och EU skall vara beredda till en förlikning. Ryssarna skulle förstås helst se att Nato upplöstes. På EU-medborgarnas önskelista är självklart ett demokratiskt och laglydigt Ryssland.

Ingendera av dessa dagdrömmar kommer att gå uppfyllelse inom en överskådlig framtid. Ändå torde den nuvarande rysk-europeiska konflikten knappast utmynna i den typ av säkerhetspolitisk status quo som rådde under kalla kriget.

World Economic history from Nordic perspective

Review on: Lennart Schön: Maailman taloushistoria. Teollinen aika. Suomentanut Paula Autio. Osuuskunta Vastapaino 2013. 542 s. ISBN 978-951-768-380-7.

Book review published in: Historiallinen aikakauskirja 113, no. 1, 2015, pp. 97 – 99.

 

Lennart Schönin jo pari vuotta sitten suomeksi ilmestynyt maailman taloushistoria on tervetullut suomenkielinen perusteos maailman talouden vaiheista. Se on jo vakiinnuttamassa asemansa yliopistojen tenttikirjana. Schönin teos jatkaa siitä, mihin samaan sarjaan kuuluva, mutta myöhemmin ilmestynyt Johan Söderbergin[1] teos päättyy. Se kuvaa talouden vaiheita 1800-luvun alkuvuosista tähän päivään. Perinteinen ja hyvin perusteltu jako esiteolliseen ja teolliseen kauteen kuitenkin hämärtää talouden pitkien linjojen muutoksen havainnointia; esimerkiksi sitä, kuinka talouden painopiste siirtyi juuri tässä teoksessa käsitellyllä aikakaudella ensin Eurooppaan ja sitten Yhdysvaltoihin – ja jakson lopulla takaisin Aasiaan, missä se oli jo esiteollisella ajalla.

 

Maailmalla on ilmestynyt viime vuosina useita taloushistorian yleisesityksiä, joissa on varsin uskaliaitakin näkökulmia. Mainittakoon vaikkapa Gregory Clarkin keskustelua herättänyt tutkimus tai Carl Gunnar Perssonin tiivis Euroopan taloushistoria.[2] Schönin Maailman taloushistorian jälkeen on suomennettu Daron Acemoglun ja James A. Robinsonin talouskasvun kääntöpuolta analysoiva teos[3]. Schönin teos toimii erinomaisena johdantona näihin taloushistoriaa syvemmin, mutta rajatummin luotaaviin tutkimuksiin. Toivottavasti Schönin teos myös innostaisi suomalaisen taloushistoriayhteisön viimeinkin päivittämään kotimaisen taloushistoriamme. Suomen taloushistoria I–III on jo kohta 35-vuotias, Riitta Hjerppen kasvututkimusprojektin yhteenveto vuodelta 1988 ja muutama artikkelikokoelmakin kohta kymmenen vuoden takaa.[4]

 

Lennart Schön edustaa taloushistorian kasvututkimuskoulukuntaa ja seuraa enemmän historiallisen taloustieteen kuin historiantutkimuksen traditioita. Tämän näkyy kirjan sisällössä ja tehdyissä valinnoissa – ei kuitenkaan häiritsevästi. Taloustieteilijäksi Schönin tyyli on poikkeuksellisen kertovaa. Näkökulman ”ruotsalaisuus” näkyy joinakin esimerkkivalintoina ja painotuksina: Pohjoismaiden kehityskulku korostuu ja myös naiset saavat äänen kerronnassa. Koska käsiteltävä jakso on pitkä ja kohteena koko maailma, kovin yksityiskohtaisiin analyyseihin ei teoksen runsaassa viidessäsadassa sivussa päästä. Mielenkiintoisia yksityiskohtia nousee toki esiin useissa tietolaatikoissa.

 

Lukija voi lähdeluetteloa selaillen päätellä, mitkä paradigmat ovat teoksessa mukana, mitkä eivät. Esimerkiksi Kenneth Pomeranzin[5] puuttuminen lähdeluettelosta vaikuttaa harkitulta valinnalta. Pomeranz on argumentoinut maailmantalouden divergoitumista (Aasian ja Euroopan välillä), kun kasvututkijat korostavat konvergoitumista ja maailmantalouden globalisoitumista. Toinen lähdeluettelosta paljastuva valinta on organisaatio- ja liiketoimintahistorian unohtaminen. Lähdeluettelossa ei ole alan suurinta auktoriteettia Alfred D. Chandleria,[6] vaikka häneen teoksessa viitataan, saati muita liiketoimintahistorian tutkijoita. Lähdeluettelo on yllättävän suppea ja sisältää lähinnä historiallisen taloustieteen keskeisiä tutkimuksia, joissa niissäkin olisi päivittämisen varaa.[7] Koko maailman kattavassa yleisesityksessä ei luonnollisesti ole mahdollista viitata eri aihepiirejä käsitteleviin erillistutkimuksiin, vaikka näitä jää monin paikoin kaipaamaan.

Schönin tutkimusjakso on taloushistorian tutkituin ja maailman taloushistoriassa varsin poikkeuksellinen: ennennäkemätön talouskasvu ja väestönkasvu, teknologinen kehitys ja teollistuminen sekä talouden monimutkaistuminen ja kansainvälistyminen osuvat kaikki kirjan esittelemään ajanjaksoon. Aihepiireistä ei ole pulaa, olennaisempaa onkin se kuinka Schön rajaa aihettaan ja tekee valintoja siitä mitä esitellään, mitä ei. Schönin näkökulma on makrotaloudessa: hän ei esimerkiksi moralisoi sotien syillä ja seurauksilla, vaan vain toteaa niiden taustalla ja tuloksena olleet taloudelliset faktat.

 

Schönin mukaan maailman talouden kehitys perustuu innovaatioiden, integraation ja instituutioiden yhteisvaikutukseen. Innovaatiot mahdollistavat tehokkaamman tuotannon, luovat uutta sisältöä kasvulle ja ovat Schönin aika suoraviivaisen käsityksen mukaan johtaneet kolmeen teolliseen vallankumoukseen. Integraatiolla Schön tarkoittaa talouden konvergoitumista ja globalisoitumista. Instituutiot luovat Schönin mukaan perustan teollistumiselle, kasvulle ja yhteiskunnan muutokselle. Schön korostaa yhteiskuntien ”sosiaalisia kyvykkyyksiä”, joiden tehokkaan toiminnan edellytyksenä ovat toimivat instituutiot – hänen mukaansa valtion toiminta, omistusoikeuden turvaaminen sekä tasa-arvoinen sukupuolijärjestys. Sen sijaan hän jättää huomiotta Douglass C. Northin[8] ja muiden institutionalistien korostaman kulttuurin ja uskonnon merkityksen.

 

Kirjan rakenne on toimiva. Pidemmän aikavälin muutokset – väestönkasvu ja tuotanto – esitetään johdantoluvussa, mitä seuraa lyhyt, teoksen pääteoriaa avaava luku. Näin suuret rakenteet ja mallit ovat valmiina, kun teos perehtyy varsin perinteisellä kronologisella jaottelulla parinsadan vuoden taloushistoriaan. Luvut 3 ja 4 käsittelevät ajanjaksoa 1800-luvun alusta ensimmäiseen maailmansotaan, luvut 5–7 puolestaan 1900-luvun kehitystä vuosituhannen vaihteeseen.

 

Schön korostaa 1800-luvun kehityksessä tarjonnan suuria harppauksia, jotka hän selittää viitekehyksensä avulla. Ensinnäkin, institutionaalisen harppauksen myötä feodalistisen ja merkantilistisen ajan ajatusmallit ja määräykset korvautuivat uusilla toimintamalleilla ja lainsäädännöllä. Toiseksi, teknologinen harppaus ja innovaatiot mahdollistivat luonnonvarojen aiempaa tehokkaamman hyödyntämisen maataloudessa ja teollisuudessa. Kolmas suuri harppaus oli kansainvälisen kaupan integraatio, jota on taloushistoriassa kuvattu ensimmäiseksi globalisaatiokaudeksi.

 

Schön tiivistää 1900-luvun talouden suuren muutoksen varsin onnistuneesti: kun aiempina aikakausina yhteiskunnat loivat järjestelmiä selviytyäkseen luonnonolojen vaihteluista, 1900-luvun yhteiskuntien oli kehitettävä järjestelmiä selviytyäkseen markkinoiden heilahteluista. Teollinen vallankumous ja tuottavuuden kasvu olivat (ainakin periaatteessa ja ainakin kehittyneissä maissa) taltuttaneet luonnonvoimat, samalla annettiin valta markkinavoimille, joiden säätelystä ja säätelyn tarpeellisuudesta on kiistelty yli 200 vuotta. Toinen suuri harppaus 1900-luvulla oli – jälleen kehittyneissä maissa – siirtyminen tuotantotaloudesta tietotalouteen, jonka keskeinen seuraus oli ennennäkemätön teknologinen kehittyminen.

 

Schön on parhaimmillaan kuvatessaan suuria linjoja ja vertaillessaan eri aikakausia ja alueita. Hän näkee yhtäläisyyksiä Yhdysvaltojen vuosituhannen vaihteen talousongelmilla ja Britannian haasteilla ennen ensimmäistä maailmansotaa; Neuvostoliiton hajoaminen 1991 synnytti taloudellisesti samankaltaisen tilanteen kuin Habsburgien valtakunnan hajoaminen ensimmäisen maailmansodan jälkeen; ja Aasian nopeassa teollistumisessa 1970-luvulta alkaen on yhtäläisyyksiä Euroopan teollistumiselle sata vuotta aiemmin.

 

Maailman taloushistoria on hyvin kirjoitettu ja erinomaisesti suomennettu. Schön on valinnut kertovan tyylin, joka varmasti miellyttää monia, mutta ärsyttää taloushistorian tutkijaa. Taulukoita ja kuvioita on vähän ja ne kaikki ovat yksinkertaisia ja selkeitä. Tilastolliset analyysit on jätetty suosiolla pois. Teosta voi suositella yliopistojen perustenttikirjaksi ja myös suuremmalle yleisölle. Soisi sitä myös poliitikkojen ja ekonomistien silmäilevän – erityisesti lukua 7, jossa perehdytään vuosien 1950 ja 2000 välisen ajan kasvuun ja rakennemuutokseen.

[1] Johan Söderberg, Maailman taloushistoria. Esiteollinen aika. Vastapaino 2014.

[2] Gregory Clark,  A farewell to alms. A brief economic history of the world. Princeton University Press 2008; Karl Gunnar Persson, An economic history of Europe. Cambridge University Press 2011.

[3] Daron Acemoglu & James A. Robinson, Miksi maat kaatuvat. Vallan, vaurauden ja varattomuuden synty. Terra Cognita 2014.

[4] Riitta Hjerppe, Suomen talous 1860–1985. Kasvu ja rakennemuutos. Suomen Pankki 1988; Jari Ojala, Jari Eloranta & Jukka Jalava (toim.) The Road to Prosperity. An Economic History of Finland. SKS 2006; Jukka Jalava, Jari Eloranta & Jari Ojala (toim.) Muutoksen merkit. Kvantitatiivisia perspektiivejä Suomen taloushistoriaan. Tilastokeskus 2007.

[5] Kenneth Pomeranz, The great divergence. China, Europe, and the making of the modern world economy. Princeton University Press 2000.

[6] Erityisesti Alfred D. Chandler Jr., Scale and Scope. The dynamics of industrial capitalism. The Belknap Press of Harvard University Press 1990.

[7] Hieman yllättäen kirjoittaja ei viittaa esimerkiksi Joel Mokyrin tuoreimpiin teoksiin tai Jeffrey Williamsonin ja Kevin O’Rourken jo klassikkoaseman saaneeseen globalisaatiotutkimukseen. Joel Mokyr, The gifts of Athena. Historical origins of the knowledge economy. Princeton University Press 2002; Jeffrey Williamson & Kevin O’Rourke, Globalization and History. The Evolution of a Nineteenth Century Atlantic Economy. MIT Press 1999.

[8] Ks. etenkin Douglass C. North. Institutions, Institutional Change and Economic Performance. Cambridge University Press 1990.

Välsmort men vinklat

Recension publicerad i Hufvudstadsbladet, Östnyland och Västra Nyland 3.4.2015

Jukka Valtasaari. Suomen turvallisuus, Docendo: Helsinki 2015, 200 s.; Jyrki Karvinen & Juha-Antero Puistola, Nato ja Suomi, Auditorium: Helsinki, 254 s.

Finlands ekonomiska kräftgång stjäl som bekant uppmärksamhet i det snart stundande riksdagsvalet. Men ju längre Ukraina-krisen fortgår desto mer tycks detta locka fram inlägg om hur Finland borde hantera sitt allt mer fördjupade militära samarbete med försvarsalliansen Nato. Många framhäver att det finns skäl att tålmodigt diskutera för- och nackdelarna av ett Nato-medlemskap. Till debattens egenheter hör dock att varken Nato-anhängare och motståndare är särdeles villiga att medge att Finlands och Sveriges försvar redan nu är så uppkopplade med Nato att ett officiellt medlemskap inte är en militär utan en politisk och diplomatisk fråga.

Denna tendens kan förnimmas även i vårens nyutkomna facklitteratur om Finland och Nato. I väntan på Christer Pursiainens och Tuomas Forsbergs snart publicerade översiktsverk Ulkopolitiikkaa norsunluutornista erbjuds den vetgirige medborgaren en intressant palett av ny Nato-litteratur. För de tydligaste ställningstagandena står Nato-anhängaren Markku Salomaas Puhutaan Natosta och Nato-motståndaren Raimo Pesonens Nato hampaankolossa. Mera dämpade men ändå tydligt Nato-sinnade inlägg är veterandiplomaten Jukka Valtasaaris syntes Suomen turvallisuus och de militära experterna Jyrki Karvinens samt Juha-Antero Puistolas verk Nato ja Suomi, i vilken Atlantpaktens effekter på Finlands säkerhetspolitik granskas från olika synvinklar.

Valtasaaris verk präglas inte överraskande av att han under sina år som aktiv diplomat tjänstgjorde huvudsakligen i Förenta staterna. Som mången annan välskrivande diplomat kryddar Valtasaari gärna sin text med historiska exposéer och anekdoter, vars budskap är att det finns en lång linje i finsk utrikespolitik som man borde hålla fast vid. Och eftersom han vill visa att ett finskt Nato-medlemskap vore i samklang med detta argumenterar han energiskt för att Finlands statsledning alltsedan 1960-talet arbetat systematiskt för att stärka banden till västmakterna. Därför vore det både konsekvent och uppriktigt att nu ta steget ut och ansluta sig till Nato.

En annan av hans bärande teser är att Nato efter äventyret i Afghanistan och i takt med att relationerna till Ryssland tillspetsas stärker sina positioner i Europa, vilket kan öka skillnaderna mellan Atlantpakten och dess finska och svenska fredskompanjoner. Om det säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen skärps kan ländernas alliansfrihet försvåra ett militärt samarbete.

Symptomatiskt nog nämner Valtasaari knappt alls att en betydande del av Finlands och Sveriges försvarsteknologi redan har förnyats med amerikanskt materiel och knowhow. Alla känner till Finlands Hornet-armada som sedermera har fått en offensiv bestyckning. Men hur många vet att finska försvarsmaktens koordinat- och eldledningssystem nyligen har genomgått en fullständig synkronisering med Natos motsvarande strukturer för ett pris på runt 3 miljarder euro. Vid Natos förra toppmöte i Wales hösten 2014 uppgraderades Sverige och Finland till dess ”avancerade fredskompanjoner”. Är inte allt detta tecken på ett fördjupat samarbete? Och på att Nato med Förenta staterna i spetsen uppskattar den svensk-finska flankens kapacitet lika mycket som dessa länder är tacksamma över Atlantpaktens expansion till Baltikum.

Karvinen och Puistola argumenterar i sitt verk inte lika öppet för ett Nato-medlemskap. Kontentan av deras sakliga och allmänbildande granskning av Atlantpaktens historia och betydelse för Europas säkerhet samt inflytande på Finlands säkerhet går det ändå inte att ta miste på. Som de så korrekt konstaterar går EU:s och Natos historia hand i hand. Förutsättningen för Västeuropas ekonomiska integration och snabba tillväxt var Förenta staternas militära uppbackning i form av Nato. Denna transatlantiska länk har fortsatt in på 2000-talet.

Amerikanerna har sedan Nato uppstod klagat över att det finns för många fripassagerare i båten. Än idag är det deras militära kraft och teknologiska försprång som Atlantpaktens trovärdighet står och faller på. Forskarduon påminner om att amerikanernas vilja att skydda det efterkrigstida Västeuropa bottnade i det gemensamma kulturarvet och marknadsekonomi. Men visst finns det alltjämt också krassa geopolitiska intressen i bakgrunden. Om en stormaktskonflikt skulle utbryta är det självklart bättre att man är färdigt positionerad i Europa.

Ingetdera verket belastas av någon påtaglig russofobi eller demonisering av Rysslands handlande i Ukraina-krisen. Valtasaari antar visserligen att den ryska björnens irritation torde bli långvarig och att den kan förvärras om dess ekonomi inte lyfter. Karvinen och Puistola framhäver i sin tur att det är fullt begripligt att Ryssland på grund av sitt historiska arv känner sig hotat av det expanderande Nato. Detta gäller även utvidgningen av Natos missilskydd i Östeuropa som kan tära på Rysslands anseende som en kärnvapenmakt.

Ändå är deras rekommendation ingalunda en fortsatt lågmäldhet i Finlands välfungerande Nato-samarbete. Valtasaari avrundar sin plädering med att Nato-medlemskapet vore en mera sanningsenlig beskrivning av Finlands säkerhetspolitik. Karvinen och Puistola räknar avslutningsvis ut att ett Nato-medlemskap skulle kosta Finland runt 40 miljoner euro per år. Priset vore klart mindre än vårt nuvarande engagemang i Natos krishantering (140 milj./år) och endast en bråkdel av landets försvarsbudget (2,9 miljarder).

Syftet är självklart att övertyga alla dem som förhåller sig avvaktande eller rent av skeptiskt till den reella nyttan av att legalisera Finlands samboäktenskap med Nato. Kanske är det därför som man inte hitta i dessa förövrigt så välsmorda verk en kvantitativ summering av hur långt vår försvarsmakt har framskridit i sitt samarbete med Nato. Risken finns ju att någon kunde tycka att detta räcker utmärkt till. Och att Finland fortsättningsvis skulle följa Sveriges omoraliska exempel. Det vill säga väntar och ser tiden an.

Demokratin i motvind?

Senaste nummer av den mångvetenskapliga tidskriften Journal of Democracy innehåller mångt och mycket som tangerar det som står i fokus i vårt forskningsprogram. Numret ifråga har också formen av en festskrift för den nu 25-åriga journalen, som uppstod i den förhoppningsfulla anda som rådde i västvärlden vårvintern 1990 när kalla kriget gick mot sitt slut. Men som temanumrets bärande tema ”Is Democracy in Decline?” avslöjar att har de senaste decenniernas utveckling ingalunda varit ett segertåg för det som i den västerländska civilisationen uppfattas som ett demokratiskt styrelseskick.

Tvärtom gör Georg Kagan i sin geopolitiska analys gällande att det finns tydliga tecken på en alltmer avmätt inställning till den parlamentariska demokratin på andra håll i världen. En motsvarande slutsats dras av hans landsman James Allan, vars verk Democracy in Decline recenserades nyligen av Erik Åsard i Svenska Dagbladet. Kagan får mothugg av flera av temanumrets andra artikelförfattare. Faktum kvarstår dock att tron på den västerländska demokratins globala segertåg har fått ordentliga törnar och att grundläggande spelregler för en fungerande demokrati ifrågasätts rent av inom Europeiska unionen.

Detta framgår bland annat ur den rumänska forskaren Alina Mungiu-Pippidis förtjänstfulla artikel ”The Splintering of Postcommunist Europe” i vilken hon pekar på de tidigare folkdemokratiska öststaternas svårigheter hantera de utmaningar som ett öppet civilsamhälle medför: ”In most new democracies, public opinion believes that democracy is about majority rule; building respect for minority opinion and the idea of valuing procedures above results takes time.”

Frågan är om denna respekt är tillräcklig och tryggad ens i parlamentariska demokratier av äldre årgång. Eller vad sägs om den invandrarkritiska opinion som för närvarande sveper över hela EU?

Kritik mot läroböcker ingen nyhet

Nyligen offentliggjorde Dagens Nyheter en undersökning som visade att bara en mycket liten del av de personer som nämndes i historieläroböcker är kvinnor. Genom att väcka debatt kring frågan ville man påverka läroböckerna i en mer jämställd riktning, och politiker som den nya utbildningsministern har varit ivriga att haka på. Politiskt motiverade undersökningar och rapporter om läroböcker är mycket vanliga. Läroböckerna har genom tiderna fått kritik för att vara föråldrade, ojämställda, nationalistiska, självförhärligande, fördomsspridande, eurocentriska eller rasistiska. Vissa läroböcker har också anklagats för att lägga för stor vikt vid kungar och krig eller för att innehålla allt för mycket namn, årtal och faktakunskaper i största allmänhet. Orsaken till att så många vill kritisera och därigenom påverka läroböckerna är att de anses viktiga för att påverka attityderna och värderingarna hos det uppväxande släktet. Skolan har ju vid sidan av sin kunskapsförmedlande funktion alltid haft ett fostrande syfte. Under andra hälften av 1800-talet kallades den svenska folkskolans fostran för ”tukt”, i dag heter det ”värdegrund”. De ideal som skolan förmedlar har emellertid gått från att vara religiösa och fosterländska till demokratiska. Kritiken av läroböcker har varit en del av denna förändringsprocess. Eftersom jämställdhet länge varit ett omhuldat ideal kan det förefalla förvånande att kvinnor fortfarande är så underrepresenterade i historieläroböcker. Ett speciellt problem för historieämnet är emellertid att historien i sig varit i högsta grad ojämställd. Få kvinnor har tillåtits ta sig fram till sådana positioner att de kunnat göra sig till självklara namn i historieböckerna. Å andra sidan finns det en välbefogad misstanke om att ojämställdheten lett till att viktiga kvinnor glömts bort. Det skulle utan tvekan gå att få in betydligt fler kvinnliga namn i läroböckerna. Om man går för långt i den riktningen riskerar man emellertid att ge eleverna en bild av att historien varit betydligt mer jämställd än vad källmaterialet ger anledning att tro. En liknande diskussionen fördes efter första världskriget om krigshistoriens roll i läroböckerna. Det rådde en bred enighet om att historieläroböckernas utförliga och ofta heroiserande skildringar av krigshistorien bidragit till den nationalism som utgjort en förutsättning för masslakten i världskrigets skyttegravar. Hur man skulle komma tillrätta med problemet var emellertid inte självklart. Vissa förespråkade ett större utrymme för kulturhistoria och den fredliga utvecklingen, medan andra menade att krigshistorien måste finnas med eftersom eleverna annars felaktig skulle få intrycket av att mänsklighetens historia varit konfliktfri. Därmed skulle de inte inse vidden av krigets fasor. I Sverige har den sistnämnda uppfattningen, att man måste ge utrymme åt historiens mörka sidor, varit dominerande under det senaste årtiondet. Enligt DN:s undersökning innehöll en av de undersökta läroböckerna 31 namngivna nazister mot 21 kvinnor. I en utpräglat moralisk historieskrivning som är inriktad på att utdöma skuld och utkräva ansvar för historiska brott och oförrätter hamnar framstående kvinnor lätt i bakgrunden. Den starka fokuseringen på just nazismen och förintelsen är till en del en konsekvens av de starka politiska reaktionerna i Sverige på en undersökning gjord i slutet av 1990-talet, vars resultat tolkades som att svenska skolungdomar hade svaga kunskaper på området. Politiska försök att pressa in mer av det ena eller andra i läroböckerna kan alltså gå ut över annat som ryms på det begränsade utrymmet mellan bokpärmarna. Det hindrar naturligtvis inte att läroboksförfattare bör fundera över vad de kan göra för att få in fler kvinnor i framställningen. Viktigare än själva antalet representanter för olika grupper – som kön, samhällsklasser eller minoriteter – är emellertid att läroböckerna synliggör hur gruppernas villkor sett ut under olika perioder och förklarar hur och varför de har förändrats under historiens gång – alltså en tydligare anknytning till historievetenskapens frågeställningar.

Skam eller tillit

 Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 11.3.2015

Inbilla er att det fanns misstankar om att vårt statsöverhuvud på något sätt är inblandat i ett mord på en ettrig kritiker. Föreställ er att våra polismyndigheter, medier och rättsväsende skulle agera misstänksamt trögt och slutligen ruskade fram några invandrare som utan trovärdiga bevis skulle utpekas som skyldiga till mordet. Och slutligen, tänk er att vi inte skulle kunna protestera öppet och ljudligt mot detta groteska skådespel.

Blotta tanken på detta väcker säkert i oss alla en djup kollektiv skam, på finska välfångat i uttrycket ”myötähäpeä”, en horribel känsla av vi genom vår stumhet och passivitet slutgiltigt besudlat det som vår nordiska kultur ytterst vilar på, vår samhälleliga tillit.

Detta är inte en kritik av den ryska befolkningen. För att försvara sina medmänniskor mot förtryck och vanmakt krävs en politisk kultur i vilken lag och rätt respekteras på riktigt. Ett sådant samhälle har Ryssland knappast någonsin varit. Men istället för att himla sig över detta borde vi i Finland och de övriga nordiska länderna föra en öppen och självkritisk medborgardebatt om hur vi kan försvara vår egen mödosamt uppnådda samhälleliga tillit.

Det är nämligen inte bara naivt utan rent av farligt att tro att denna tillit är en gång för alla uppnådd rättighet. Därför startade jag i början av detta år tillsammans med tio kolleger ett forskningsprogram i vilket vi utreder vilka inre och yttre drivkrafter som har format Finlands och Sveriges demokratier sedan 1890-talet.

En av våra centrala teser är föga överraskande att ett demokratiskt samhälle förutsätter ett fungerande civilsamhälle och oberoende medier. Utan dessa går det som i Ryssland eller nu senast i arabvärlden, där nästan alla försök att övergå från auktoritära regimer till demokratier har misslyckats på grund av de inte har någon förankring i ett levande civilsamhälle, det vill säga i fria medborgerliga initiativ i form av föreningar och medier.

Denna medborgerlighet har kämpat i motvind även i Finland och Sverige. Fram till 1917 höll våra monarker i tyglarna, under världskrigen och det därpå följande kalla kriget inskränkte i synnerhet den finska statsmakten flera gånger medborgarnas yttranderätt och föreningsfrihet. Idag hotas vår samhälleliga tillit däremot av den snabbt expanderande digitalkulturen, som ironiskt nog bidrar till samhällsdebattens fragmentisering och snuttifiering.

Allt detta gör att vi nu har goda skäl att aktivt följa med och delta i de samhällsdebatter som arrangeras i Finland inför riksdagsvalet i april 2015. I många väsentliga frågor går det inte längre att nå en konsensus om hur landets växande problem ska övervinnas. Just därför måste de konkurrerande partierna och deras riksdagskandidater tydligt berätta hur de vill att statsmaktens krympande tillgångar ska fördelas under följande 10-20 år. I vågskålen ligger inte enbart vårt välfärdssamhälle. Ytterst står hela vår samhälleliga tillit på spel.

 

Konsten att hantera konflikter

Recension av Ville Blåfield, Reetta Räty: Kuka hullu haluaa poliitikoksi? (Teos 2015), publicerad i Hufvudstadsbladet 20.2.2015

“Vilken idiot går med på att ständigt få höra att man är inkompetent, dum, trög, obeslutsam, historiens sämsta, att man har fel och är i färd med att förstöra allt gott i denna värld?” Ja, vem är tillräckligt galen för att vilja bli politiker? Denna provocerande fråga ställer journalisterna Ville Blåfield och Reetta Räty i sin bok.

Boken ger många svar – men de är inte särskilt förvånande. Den som ser sig själv som en part i kampen mellan ideologier och världsåskådningar, men också den som ser det meningsfulla i de långsamma och långtråkiga processer som beslutsfattandet innebär. Den som triggas av val, kampanjande och politiskt spel, men också den som trivs i och kan grupparbete. Politikeryrket lämpar sig däremot illa för den som vill ha snabba resultat, driva politik i affärslivstermer eller slippa andra politikers oliktänkande. Blåfield och Räty kommer också med en djärv gissning: kanske upplevs politiken som mer motiverande av vänster- än högerpolitiker.

För sin bok har Blåfield och Räty intervjuat tiotals politiker och samhällspåverkare under sensommaren och hösten 2014 om deras syn på politikeryrket och politiken som verksamhetsområde. Våndan av att vara politiker präglar många av intervjuerna: Samlingspartisten Sampsa Katajas kommentarer om den låga lönenivån och otrivsamma arbetsmiljön jämfört med juristyrket har redan skapat rubriker, Stefan Wallin (SFP) ondgör sig över moralkrav på politikerna, Matti Vanhanen (C) klagar på mediedrev, Osmo Soininvaara (Gröna) på de ointellektuella kollegorna i riksdagen och Mikael Pentikäinen (C) på obehaget gentemot kampanjande och penninginsamling. Samlingspartisten Lasse Männistö och vänsterförbundaren Veronika Honkasalo står för dem som brinner för idépolitiken.

Boken är välskriven och intressant läsning för en politiknörd. Det är som att läsa en söndagsbilageartikel i boklängd. Boken tar avstamp i Finlandsarenan i juli 2014. Öppningsscenen är därmed samma “elitens sommarfestival” som Susanna Kuparinen och Jari Hanska granskar i sin färska Dox@net-produktion “Porttikielto Poriin” (Portförbjuden i Björneborg) för Yle som blivit omtalad för sin konfrontativa stil i intervjuer med OP-Pohjolas chefsdirektör Reijo Karhinen och Finlands Banks chef Erkki Liikanen. Medan Kuparinen och Hanska provocerar med ihärdiga, upprepade frågor är Blåfields och Rätys stil den motsatta: de möter sina intervjuobjekt på olika caféer och restauranger i Helsingfors centrum och låter dem tala till punkt. Ingen skjutjärnsjournalistik här, och få besvärande frågor. (Det är endast i intervjun med Matti Vanhanen som författarna säger lite emot.) Visst känns boken stundtals som ett trevligt mingel.

De som kommer till tals med namn är för det mesta medialt välkända, främst män och de flesta från Helsingfors. Över huvud taget är representativitet en icke-fråga i boken, förutom i samtalet med sannfinländaren Jari Lindström som är den enda som betonar stark identifikation med sina väljare. Att väljarna inte är mer närvarande i politikers berättelser om hur de ser på sitt yrke är nog en av bokens verkliga nyheter. Medieoffentligheten framstår därmed som politikerns arbets- eller spelplats. Boken beskriver inte politikers faktiska arbetsdagar i riksdagen eller utanför, inte heller kontakterna till medborgarsamhället eller lobbarna. Alexander Stubbs Facebook-uppdatering om sitt späckade veckoprogram är det enda konkreta för en nyfiken läsare.

Likaså förtigs de materiella villkoren för politiker. I förbigående nämns att trots stor variation i valbudgetar krävs det i snitt 60 000 euro för att bli invald i riksdagen.  Med tanke på att boken också innehåller anonyma intervjukommentarer hade man gärna läst mer om hur dessa svindlande summor samlas in. Därtill saknas stödgruppers perspektiv: vad tänker alla de som arbetar ideellt för att stödja sina kandidater?

För att kartlägga hur politik som område och yrke uppfattas har Blåfield och Räty intervjuat samhällspåverkare som medvetet valt att stanna utanför politiken. Samtal med Tuuli Kaskinen, vd för tankesmedjan Demos Helsinki, stadsaktivisten Timo Santala och rap-sångaren Karri Miettinen gör inte boken mindre Helsingforscentrerad men tydliggör bilden av det säregna med representativ demokrati och beslutsfattande. Ett särdeles intressant avsnitt är intervjun med Juha Romakkaniemi (Saml), Jyrki Katainens, Olli Rehns och Alexander Stubbs kabinettschef. Han tituleras i boken som “en av Finlands allra mest inflytelserika politiker” och beskrivs som idédriven, men utan att vara politiker. Som rådgivare fungerar han enligt tjänstemannaprincipen, “Mest makt har den som skriver första utkastet”.

Det är emellertid inte bokens budskap att politiker är gnälliga marionetter. Tvärtom genomsyras boken av sällsynt respekt för representativ demokrati och politikeryrket. Boken landar i den till synes enkla insikten att det trots hån, förakt samt spott och spe är uttryckligen politiker som fattar besluten om Finland. Vilka som gör det är en livsviktig fråga.

Intervjun med professor emeritus i statsvetenskap, Kari Palonen, ger svar på tal till alla som i den pågående valrörelsen vill effektivera politiken, framhäva ledarskapsstilar och varna för “politisering” av det ena och det andra. Att politisera beskrivs ofta som något fult, men Palonen hyllar yrkespolitiker som är proffs i konsten att “göra politik”: formulera frågor, debattera dem, vara förtrogna med motsidans argument och hitta kreativa lösningar i förhandlingar. Apropå samlingspartiets slogan om politiken som gått sönder förespråkar Palonen en syn på parlamentarisk politik som den ädla konsten att hantera konflikter och olika viljor. Om dagens politiker inte klarar av detta är det kanske fel på politikerna och inte på politiken i sig.

För att citera Pilvi Torsti (SDP): “Det är journalisters och politikers ansvar att en viss värdighet bevaras i politiken. Det är så lätt att stå utanför allt beslutsfattande och skrika högt.” I den pågående debatten om den representativa demokratins legitimitet och framtidsutsikter är Blåfields och Rätys bok ett välkommet inlägg.

Anu Koivunen

Skribenten är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.

Newer posts »