Driving Forces of Democracy

Patterns of Democratization in Finland and Sweden, 1890-2020

Author: Anu Koivunen

Huolestuneet professorit

(Julkaistu 24.6.2015 Tiedetoimittajat.fi-sivuston Keskiviikkoblogissa)

Kun Turun yliopiston Eduskuntatutkimuksen keskuksen tutkijat Mari K. Niemi ja Ville Pitkänen marraskuussa 2014 esittelivät Asiantuntijuus mediassa –hankkeen tuloksia, kirjoitin tällä palstalla, että ”päivystävässä dosenttiudessa” on viime kädessä kyse siitä, haluaako tutkijana osallistua julkiseen keskusteluun ja sen määrittämiseen, mikä kulloinkin on ”olennaista, tärkeää, totta”, vai ajatteleeko, että siitä päättävät muut.

Viime viikkojen aikana on käynyt selväksi, että moni tutkija haluaa ja pitää tehtävänään osallistua julkiseen keskusteluun Juha Sipilän hallituksen ohjelmasta – ja että tätä aktiivisuutta ei suinkaan katsota pelkästään tutkijoiden yhteiskuntavastuun toteuttamisena, yliopiston ns. kolmantena tehtävänä tai tutkijuuden limittymisenä kansalaisuuteen, vaan se usein luetaan ”kitinäksi” ja ”marinaksi”, oppositiopolitikoinniksi – tai vain tyhjäksi eleeksi.

Törmäsin itse tähän laadittuani yhdessä akatemiatutkija Johanna Kantolan, FT Anna Elomäen ja YTT Hanna Ylöstalon kanssa 85 professorin ja erikoistutkijan vaatimuksen hallitukselle hallitusohjelman sukupuolivaikutusten arvioinnista ja hallituksen sitoutumisesta tasa-arvon edistämiseen. Vaatimuksemme uutisoitiin Helsingin Sanomissa, se sai näkyvyyttä muissa viestimissä ja sosiaalisessa mediassa, ja vaatimuksen sisältämä kritiikki kulkeutui nopeasti niin pääministerin kuin vastuuministerinkin ja muiden poliitikkojen haastatteluihin. Teema oli esillä myös eduskunnan kyselytunnilla. Samana päivänä twitter-virtaani pulpahti keskustelu, joka alkoi viestintätoimisto Ellun Kanojen mahdollisuusviestintäjohtaja Kirsi Pihan kommentista vaatimustamme käsitelleeseen tviittiin: ”Ottamatta kantaa aiheeseen, voitko kertoa yhden aiheen josta joku professori/asiantuntija ei löydy olemaan huolestunut? : )”, hän kirjoitti. Retorisen kysymyksen herättämässä debatissa Piha toistuvasti leimasi vaatimuksemme kaavamaiseksi ”huolestumiseksi”, jota joku ”etsii” tai ”tarvitsee”. Pyynnöistä huolimatta Piha ei suostunut tarkentamaan väitteitään siitä, kuka meidät ”tarvitsi”, ”etsi” tai ”löysi”.

Siinä missä Suomen Kuvalehden blogisti, kirjailija Tiina Raevaara ja Ilta-Sanomien kolumnisti, kirjailija Jyrki Lehtola näkivät Pihan retoriikan ilmentymänä laajemmasta sivistyksen halveksunnasta ja koulutuksen arvostuksen laskusta, itse luen reaktiosta – ja muista tutkijoiden ”kitinää” koskevista kommenteista – ennen muuta demokratian vähättelyä.

Voitaneen sinänsä tulkita jonkinmoiseksi onnistumisen merkiksi se, että vaatimuksemme onnistui ärsyttämään yhden 2000-luvun taitavimmista suomalaisista poliittisen viestinnän arkkitehdeistä, mutta kommenteista piirtyvä kuva julkisesta keskustelusta on välineellisyydessään ongelmallinen – ja antidemokraattinen. Pihan ilmentämässä viestintätoimistotulkinnassa vaatimuskirjelmästämme – siitähän hänen tviiteissään on kyse, vaikka hän väittää, ettei kommentoi ”aihetta” – on geneerinen, ikään kuin mihin tahansa julkiseen keskusteluun kuuluva anonyymi mielipide tai repliikki, jonka voi esittää kuka tahansa, kansalainen x tai tutkija y. Jos ja kun julkista keskustelua ajatellaan viestintätoimistonäkökulmasta vain julkisuuden hallinnan ja hyödyntämisen näkökulmasta – yrityksen tuloksen tekemisen, brändin kirkastamisen tai vahinkojen minimoimisen näkökulmasta – kansalaisten osallisuudella ei ole mitään arvoa sinänsä. Vaatimuskirjelmää ei tarvitse lukea tai sen esittämiä ajatuksia pohtia, vaan voidaan ikään kuin yleisenä periaatteena todeta, että EVVK, joo joo, tämä on niin nähty. Miten muutoin tulkita kommenttia: ”joka asiaan löytyy huolestuja jos sellainen tarvitaan. #inflaatio”?

Julkisuus on rakenteistunutta, ja viestintää määrittävät aikakauden medialogiikka ja konventiot – siitä mediatutkijan on helppo olla Kirsi Pihan kanssa samaa mieltä. Ero lienee tavassa ymmärtää julkisuuden ja demokratian suhde. Usko julkiseen keskusteluun aitona kannanmuodostuksena ja mielipiteen muodostuksen prosessina – ei vain kampanja-areenana – liittyy nimittäin ajatukseen, että demokratia ei ole saavutettu, staattinen tila vaan velvoittava ideaali, jonka vaatii tekoja.

Maria Ruuskan ohjeet tutkijalle, joka haluaa vaikuttaa: http://kaskasmedia.fi/nain-tutkija-vaikuttaa-politiikkaan/

PS. Ajatus demokratiasta jatkuvana prosessina on näkemys, joka läpäisee myös vuoden alusta käynnistynyttä Demokratian voimavirrat –tutkimushanketta. Siinä lähdemme olettamuksesta, että suomalainen ja ruotsalainen demokratia eivät ole annettuja vaan muotoutuneet ja edelleen muotoutuvat poliittisten kulttuurien, geopolitiikan ja talouden voimien yhteisvaikutuksessa.

Konsten att hantera konflikter

Recension av Ville Blåfield, Reetta Räty: Kuka hullu haluaa poliitikoksi? (Teos 2015), publicerad i Hufvudstadsbladet 20.2.2015

“Vilken idiot går med på att ständigt få höra att man är inkompetent, dum, trög, obeslutsam, historiens sämsta, att man har fel och är i färd med att förstöra allt gott i denna värld?” Ja, vem är tillräckligt galen för att vilja bli politiker? Denna provocerande fråga ställer journalisterna Ville Blåfield och Reetta Räty i sin bok.

Boken ger många svar – men de är inte särskilt förvånande. Den som ser sig själv som en part i kampen mellan ideologier och världsåskådningar, men också den som ser det meningsfulla i de långsamma och långtråkiga processer som beslutsfattandet innebär. Den som triggas av val, kampanjande och politiskt spel, men också den som trivs i och kan grupparbete. Politikeryrket lämpar sig däremot illa för den som vill ha snabba resultat, driva politik i affärslivstermer eller slippa andra politikers oliktänkande. Blåfield och Räty kommer också med en djärv gissning: kanske upplevs politiken som mer motiverande av vänster- än högerpolitiker.

För sin bok har Blåfield och Räty intervjuat tiotals politiker och samhällspåverkare under sensommaren och hösten 2014 om deras syn på politikeryrket och politiken som verksamhetsområde. Våndan av att vara politiker präglar många av intervjuerna: Samlingspartisten Sampsa Katajas kommentarer om den låga lönenivån och otrivsamma arbetsmiljön jämfört med juristyrket har redan skapat rubriker, Stefan Wallin (SFP) ondgör sig över moralkrav på politikerna, Matti Vanhanen (C) klagar på mediedrev, Osmo Soininvaara (Gröna) på de ointellektuella kollegorna i riksdagen och Mikael Pentikäinen (C) på obehaget gentemot kampanjande och penninginsamling. Samlingspartisten Lasse Männistö och vänsterförbundaren Veronika Honkasalo står för dem som brinner för idépolitiken.

Boken är välskriven och intressant läsning för en politiknörd. Det är som att läsa en söndagsbilageartikel i boklängd. Boken tar avstamp i Finlandsarenan i juli 2014. Öppningsscenen är därmed samma “elitens sommarfestival” som Susanna Kuparinen och Jari Hanska granskar i sin färska Dox@net-produktion “Porttikielto Poriin” (Portförbjuden i Björneborg) för Yle som blivit omtalad för sin konfrontativa stil i intervjuer med OP-Pohjolas chefsdirektör Reijo Karhinen och Finlands Banks chef Erkki Liikanen. Medan Kuparinen och Hanska provocerar med ihärdiga, upprepade frågor är Blåfields och Rätys stil den motsatta: de möter sina intervjuobjekt på olika caféer och restauranger i Helsingfors centrum och låter dem tala till punkt. Ingen skjutjärnsjournalistik här, och få besvärande frågor. (Det är endast i intervjun med Matti Vanhanen som författarna säger lite emot.) Visst känns boken stundtals som ett trevligt mingel.

De som kommer till tals med namn är för det mesta medialt välkända, främst män och de flesta från Helsingfors. Över huvud taget är representativitet en icke-fråga i boken, förutom i samtalet med sannfinländaren Jari Lindström som är den enda som betonar stark identifikation med sina väljare. Att väljarna inte är mer närvarande i politikers berättelser om hur de ser på sitt yrke är nog en av bokens verkliga nyheter. Medieoffentligheten framstår därmed som politikerns arbets- eller spelplats. Boken beskriver inte politikers faktiska arbetsdagar i riksdagen eller utanför, inte heller kontakterna till medborgarsamhället eller lobbarna. Alexander Stubbs Facebook-uppdatering om sitt späckade veckoprogram är det enda konkreta för en nyfiken läsare.

Likaså förtigs de materiella villkoren för politiker. I förbigående nämns att trots stor variation i valbudgetar krävs det i snitt 60 000 euro för att bli invald i riksdagen.  Med tanke på att boken också innehåller anonyma intervjukommentarer hade man gärna läst mer om hur dessa svindlande summor samlas in. Därtill saknas stödgruppers perspektiv: vad tänker alla de som arbetar ideellt för att stödja sina kandidater?

För att kartlägga hur politik som område och yrke uppfattas har Blåfield och Räty intervjuat samhällspåverkare som medvetet valt att stanna utanför politiken. Samtal med Tuuli Kaskinen, vd för tankesmedjan Demos Helsinki, stadsaktivisten Timo Santala och rap-sångaren Karri Miettinen gör inte boken mindre Helsingforscentrerad men tydliggör bilden av det säregna med representativ demokrati och beslutsfattande. Ett särdeles intressant avsnitt är intervjun med Juha Romakkaniemi (Saml), Jyrki Katainens, Olli Rehns och Alexander Stubbs kabinettschef. Han tituleras i boken som “en av Finlands allra mest inflytelserika politiker” och beskrivs som idédriven, men utan att vara politiker. Som rådgivare fungerar han enligt tjänstemannaprincipen, “Mest makt har den som skriver första utkastet”.

Det är emellertid inte bokens budskap att politiker är gnälliga marionetter. Tvärtom genomsyras boken av sällsynt respekt för representativ demokrati och politikeryrket. Boken landar i den till synes enkla insikten att det trots hån, förakt samt spott och spe är uttryckligen politiker som fattar besluten om Finland. Vilka som gör det är en livsviktig fråga.

Intervjun med professor emeritus i statsvetenskap, Kari Palonen, ger svar på tal till alla som i den pågående valrörelsen vill effektivera politiken, framhäva ledarskapsstilar och varna för “politisering” av det ena och det andra. Att politisera beskrivs ofta som något fult, men Palonen hyllar yrkespolitiker som är proffs i konsten att “göra politik”: formulera frågor, debattera dem, vara förtrogna med motsidans argument och hitta kreativa lösningar i förhandlingar. Apropå samlingspartiets slogan om politiken som gått sönder förespråkar Palonen en syn på parlamentarisk politik som den ädla konsten att hantera konflikter och olika viljor. Om dagens politiker inte klarar av detta är det kanske fel på politikerna och inte på politiken i sig.

För att citera Pilvi Torsti (SDP): “Det är journalisters och politikers ansvar att en viss värdighet bevaras i politiken. Det är så lätt att stå utanför allt beslutsfattande och skrika högt.” I den pågående debatten om den representativa demokratins legitimitet och framtidsutsikter är Blåfields och Rätys bok ett välkommet inlägg.

Anu Koivunen

Skribenten är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.