Demokratian voimavirrat

Kansanvallan kontekstit ja ominaispiirteet Suomessa ja Ruotsissa vuosina 1890-2020

Author: Janne Holmén

Språka på nordiska

I slutet av maj befann jag mig i Helsingfors på den Nordiska ämnesdidaktiska konferensen Nofa5. Tidigare har det officiella konferensspråket alltid varit ”skandinaviska”, men den här gången hölls den för första gången på engelska. Det här är en utveckling som märks i många nordiska sammanhang. Det som driver på utvecklingen är dels att danskarna talar allt mer svårförståeligt, och dels att de finska deltagarna har svårt att uttrycka sig på svenska även om de i allmänhet förstår språket. Forskare blir allt mer vana att publicera sig och delta i internationella konferenser på engelska, så steget till att ta in engelskan i nordiska sammanhang är därför inte så stort.

En annan fördel med att ha engelska som arbetsspråk är naturligtvis att man kan bjuda in även utomnordiska deltagare, vilket för första gången skedde vid Nofa5. En av föreläsarna var en sydafrikansk professor i matematikdidaktik, Mamokgheti Pakeng, vars föredrag hade viss relevans för valet av konferensspråk. Hon talade om de svårigheter som sydafrikanska elever med andra modersmål än engelska har i landets matematikundervisning, som oftast bedrivs på engelska trots att det bara är det fjärde största av landets 11 officiella språk. Det anses så viktigt för barnens framtidsmöjligheter att lära sig engelska att undervisning på modersmålet inte är något egentligt alternativ. Man har lyckats lösa problemet genom att ha engelska som grundspråk, men genom att byta till modersmålet så snart det är nödvändigt för förståelsen. Man började alltså se den språkliga diversiteten i klassrummet som en tillgång snarare än ett problem, vilket i kombination med andra åtgärder höjt elevernas matematikprestationer avsevärt.

Samma metod fick jag se prov på när jag genomförde enkätundersökningar vid det universitetsförberedande Junior College på Malta i mars i år. Där är engelska det officiella undervisningsspråket, men elever och lärare hoppar till sitt första språk, maltesiska, så snart det finns behov av det.

Även nordiska forskare kan ibland stöta på problem när de använder engelskan som arbetsspråk. Många specialuttryck inom utbildningsväsende, administration och förvaltning har inga direkta motsvarigheter på engelska, medan de oftast kan översättas exakt mellan de nordiska språken, i synnerhet mellan svenska och finska.

Andra specialbegrepp har kanske en exakt engelsk översättning, men som de nordiska talarna och åhörarna inte känner till. I den session den session om lärarutbildningens utveckling där jag själv deltog använde till exempel en av åhörarna begreppet ”joukko-oppi”. Ett sällskap bestående av matematiker hade kanske vetat att den korrekta engelska termen är ”set theory”, men det gjorde nog inte många av historikerna och lärarutbildarna i rummet. Lyckligtvis är ju joukko-oppi en direkt översättning av mängdlära, som låter i princip likadant även på danska och norska.

I praktiken fick alltså även vi nordiska forskare använda den sydafrikanska och maltesiska metoden att blanda världsspråk med modersmål för att förstå varandra. Det här behöver emellertid inte betraktas som en nödlösning, utan det finns skäl att i vissa nordiska sammanhang medvetet beskriva det officiella språket som ”blandspråk”, med engelska som huvudspråk och de nordiska språken som stödspråk. I andra sammanhang kanske det i stället är naturligare att ha skandinaviska som första språk och medvetet använda engelska som stödspråk vid behov. Genom att medvetet blanda språk kan man använda den språkliga diversiteten som en tillgång, i stället för att som ofta i nordiska sammanhang se det som problem och ett nederlag för den nordiska tanken att man till och från har svårt att förstå varandra. Detta möjliggör också att man kombinerar de fördelar engelskan ger som vetenskapens internationella språk, samtidigt som man behåller fördelarna med deltagarnas första språk, som också innefattar den bästa specialterminologin för att beskriva studieobjektet – Norden.

Hur förklara skillnaden mellan finska och finlandssvenska skolprestationer?

Utbildningssociologer brukar ofta framhålla den sociala bakgrundens betydelse för elevernas prestationer i skolan. Barn från hem där föräldrarna har god utbildning, höga inkomster och många böcker i bokhyllan får i genomsnitt betydligt bättre betyg än barn med färre fördelar. Det här sambandet har också fastställts empiriskt i undersökningar från en rad olika länder. Baserat på detta kunde man för Finlands del förmoda att finlandssvenska elever presterade bättre än finskspråkiga, eftersom finlandssvenskarna i genomsnitt har något högre utbildning och inkomster än de finskspråkiga. Flera studier har emellertid visat att det varit precis tvärtom, de finskspråkiga eleverna har i de flesta mätningar presterat bättre än de svenskspråkiga i modersmålet och matematik. I det allra senaste PISA-testet hade visserligen de finskspråkiga elevernas resultat försämrats en aning, så att de bägge språkgrupperna nu låg på nästan samma nivå. Finlandssvenskarna borde emellertid enligt gängse sociologiska teori prestera klart bättre, så frågan kvarstår.

I en ledare i Dagens Nyheter – vars huvudsyfte är att visa på fördelarna med auktoritativ, lärarledd undervisning – hävdar Gabriel Heller Sahlgren att Finlands framgångar i PISA-testen till en viss del beror på de finländska lärarna sedan mitten av 1800-talet haft en viktig nationsbyggande roll, som gav den hög status och akutoritet såväl i samhället som i klassrummet. Enligt Heller Sahlgren så var behovet av att konstruera en ny nationell identitet betydligt större på finskspråkigt håll än bland finlandssvenskarna, som kunde bygga vidare på den gamla svenska kulturen. Finlandssvenska lärare fick därför inte samma status och auktoritet som finska, vilket lett till sämre resultat för finlandssvenska elever.

Frågan är emellertid om inte den roll som de finlandssvenska lärarna haft för att hålla liv i svenskan som minoritetsspråk i Finland har gett dem en minst lika viktig status som deras finskspråkiga kolleger.  Att det fanns en skriftlig kultur på svenska innebar ju inte att den var spridd bland landsbygdsbefolkningen; vissa svenskspråkiga kommuner i Finland fick sina första folkskolor i början av 1900-talet. Då hade det redan i ett par årtionden rått en konkurrenssituation, där finsk- och svenskspråkiga folkskoleföreningar särskilt på gränsen mellan språkområdena tävlade om att grunda skolor för att muta in områden för det egna språkets räkning. Språkstriden bidrog utan tvekan till att modersmålet fick en mycket stark ställning i bägge språkgrupperna. Den kan därför vara en bidragande orsak till de goda finländska skolresultaten generellt, men förklarar knappast skillnaden mellan språkgrupperna.

Andra forskare och debattörer har gjort försök att förklara skillnaden mellan finlandssvenska och finska elevers skolresultat på rent språkliga grunder. Det har hävdats att många elever i svenskspråkiga skolor i Finland till stor del använder finska som vardagsspråk, och därför har sämre kunskaper i skolans språk än vad som är fallet bland de finskspråkiga. Det skulle kunna förklara varför de enspråkiga åländska eleverna presterar bättre än finlandssvenskarna på fastlandet, men inte varför huvudstadsborna, som förmodligen är de som talar mest finska på fritiden, presterar bättre än österbottningarna. Möjligtvis kan det vara så att de österbottniska dialekterna ligger så pass långt ifrån skolans svenska att barnen missgynnas av den anledningen, men jag tror inte att det är här som den viktigaste förklaringen ligger.

En annan teori går ut på att finskan skulle vara ett nästan unikt enkelt språk att förstå, tala och skriva när man väl lärt sig det grundläggande ordförrådet och grammatiken. Den närbesläktade estniskan delar samma fördelar, vilket skulle förklara varför dessa två länder ligger i topp bland vad gäller skolprestationer i Europa. Det skulle helt enkelt vara svårare för estniska och finska elever att missförstå frågorna i tester som till exempel PISA eller TIMSS.

Det går emellertid att hitta andra tänkbara förklaringar till varför skolorna i Finland och Estland klarar sig så bra. Vill man leta riktigt långa historiska trender så kan man konstatera att Estland och Finland  under 1700- och 1800-talen fungerade som pedagogiska experimentverkstäder för ryska upplysta despoter. Länderna låg på bekvämt avstånd från huvudstaden St. Petersburg och var lättare att försöka genomföra reformer i än vad som var fallet i det egentliga Ryssland. Hit hör Katarina den storas utbildningsreformer (i Estland och i sydöstra, ”Gamla”, Finland som erövrats från Sverige 1742), men också införandet av en i jämförelse med till exempel Sverige mycket progressiv folkskolelagstiftning i Finland under 1860-talet, något som förmodligen aldrig hade hänt utan de moderniseringssträvanden i Ryssland som utlösts av förlusten i Krimkriget.

Gabriel Heller Sahlgren ser den högre andelen antagna vid den svenskspråkiga lärarutbildningen i Finland som ett uttryck för ett lägre söktryck vilket enligt honom beror på ämnets lägre status på svenskspråkigt håll. Han glömmer emellertid att meddela att detta inte är unikt för lärarutbildningen utan gäller för de flesta andra universitetutbildningar också.   Det verkar alltså vara betydligt lättare att komma in vid svenskspråkiga än vid finskspråkiga utbildningar i Finland. En förklaring till att finskspråkiga elever presterar bättre än finlandsvenska skulle alltså kunna vara att de helt enkelt är tvungna till det om det vill ha en chans att komma in vid universiteten. Det är emellertid möjligt att skillnaden mellan de finskspråkiga och svenskspråkiga utbildningarna till stor del är en statistisk synvilla, som beror på att finlandssvenska studenter söker till utbildningar vid betydligt färre universitetsorter än de finskspråkiga, då det finns mycket fler finskspråkiga universitet att välja bland. Varje enskild finskspråkig student syns därför i statistiken vid fler universitet, vilket bidrar till att ge en bild av ett högre söktryck.

Även om man ser till vilka betyg som krävs för att komma in till olika utbildningar så kvarstår emellertid intrycket att det är något lättare att komma in vid svenskspråkiga än vid finskspråkiga universitetsutbildningar i Finland. Tillsammans med sociala faktorer kan detta bidra till att finlandssvenska elever inte i lika hög grad som de finskspråkiga känner att deras betyg är av livsavgörande betydelse.

Den mest övertygande delen i Gabriel Heller Sahlgrens debattartikel och bok är argumentationen kring vilken betydelse Finlands sena ekonomiska upphämtning med övriga Norden – som dessutom snabbt följdes av en djup 1990-talskris – haft för att skapa ett klimat där skolprestationer tillmäts stor betydelse som en väg till ekonomisk trygghet. Det verkar emellertid som att finlandssvenskar drabbats betydligt mindre hårt av 1990-talskrisen än finskspråkiga, vilket knyts till faktorer som bättre språkkunskaper, högre rörlighet och större sociala nätverk. Det är förmodligen där man får söka de viktigaste rötterna till skillnadera mellan de svenska och finlandssvenska elevernas skolprestationer.

Kritik mot läroböcker ingen nyhet

Nyligen offentliggjorde Dagens Nyheter en undersökning som visade att bara en mycket liten del av de personer som nämndes i historieläroböcker är kvinnor. Genom att väcka debatt kring frågan ville man påverka läroböckerna i en mer jämställd riktning, och politiker som den nya utbildningsministern har varit ivriga att haka på.

Politiskt motiverade undersökningar och rapporter om läroböcker är mycket vanliga. Läroböckerna har genom tiderna fått kritik för att vara föråldrade, ojämställda, nationalistiska, självförhärligande, fördomsspridande, eurocentriska eller rasistiska. Vissa läroböcker har också anklagats för att lägga för stor vikt vid kungar och krig eller för att innehålla allt för mycket namn, årtal och faktakunskaper i största allmänhet. Orsaken till att så många vill kritisera och därigenom påverka läroböckerna är att de anses viktiga för att påverka attityderna och värderingarna hos det uppväxande släktet. Skolan har ju vid sidan av sin kunskapsförmedlande funktion alltid haft ett fostrande syfte. Under andra hälften av 1800-talet kallades den svenska folkskolans fostran för ”tukt”, i dag heter det ”värdegrund”. De ideal som skolan förmedlar har emellertid gått från att vara religiösa och fosterländska till demokratiska.

Kritiken av läroböcker har varit en del av denna förändringsprocess. Eftersom jämställdhet länge varit ett omhuldat ideal kan det förefalla förvånande att kvinnor fortfarande är så underrepresenterade i historieläroböcker. Ett speciellt problem för historieämnet är emellertid att historien i sig varit i högsta grad ojämställd. Få kvinnor har tillåtits ta sig fram till sådana positioner att de kunnat göra sig till självklara namn i historieböckerna. Å andra sidan finns det en välbefogad misstanke om att ojämställdheten lett till att viktiga kvinnor glömts bort. Det skulle utan tvekan gå att få in betydligt fler kvinnliga namn i läroböckerna. Om man går för långt i den riktningen riskerar man emellertid att ge eleverna en bild av att historien varit betydligt mer jämställd än vad källmaterialet ger anledning att tro.

En liknande diskussionen fördes efter första världskriget om krigshistoriens roll i läroböckerna. Det rådde en bred enighet om att historieläroböckernas utförliga och ofta heroiserande skildringar av krigshistorien bidragit till den nationalism som utgjort en förutsättning för masslakten i världskrigets skyttegravar. Hur man skulle komma tillrätta med problemet var emellertid inte självklart. Vissa förespråkade ett större utrymme för kulturhistoria och den fredliga utvecklingen, medan andra menade att krigshistorien måste finnas med eftersom eleverna annars felaktig skulle få intrycket av att mänsklighetens historia varit konfliktfri. Därmed skulle de inte inse vidden av krigets fasor.

I Sverige har den sistnämnda uppfattningen, att man måste ge utrymme åt historiens mörka sidor, varit dominerande under det senaste årtiondet. Enligt DN:s undersökning innehöll en av de undersökta läroböckerna 31 namngivna nazister mot 21 kvinnor. I en utpräglat moralisk historieskrivning som är inriktad på att utdöma skuld och utkräva ansvar för historiska brott och oförrätter hamnar framstående kvinnor lätt i bakgrunden. Den starka fokuseringen på just nazismen och förintelsen är till en del en konsekvens av de starka politiska reaktionerna i Sverige på en undersökning gjord i slutet av 1990-talet, vars resultat tolkades som att svenska skolungdomar hade svaga kunskaper på området.

Politiska försök att pressa in mer av det ena eller andra i läroböckerna kan alltså gå ut över annat som ryms på det begränsade utrymmet mellan bokpärmarna. Det hindrar naturligtvis inte att läroboksförfattare bör fundera över vad de kan göra för att få in fler kvinnor i framställningen. Viktigare än själva antalet representanter för olika grupper – som kön, samhällsklasser eller minoriteter – är emellertid att läroböckerna synliggör hur gruppernas villkor sett ut under olika perioder och förklarar hur och varför de har förändrats under historiens gång – alltså en tydligare anknytning till historievetenskapens frågeställningar.