Samtidigt som Finlands och Sveriges regeringar grunnar på hur man i fortsättningen ska så diplomatiskt som möjligt beskriva ländernas redan långt utvecklade samboäktenskap med NATO förs debatt om saken i båda ländernas dagstidningar. Journalisten Mats Johansson (Svenska Dagbladet 17.4) poängterar i likhet med mig (Hufvudstadsbladet 31.3, se min blogg här 18.4) att Förenta staternas försvar av de baltiska länderna förutsätter ett nära samarbete med Sverige och Finland. Men han lämnar osagt varför detta skulle kräva att länderna ansöker om medlemskap i Nato. Sverige har sedan 1950-talet haft ett nära militärteknologiskt samarbete med Nato som har fördjupats med åren och som numera även Finland är starkt involverat i. Varför kallas detta skydd för “utanförskap” av NATO-anhängarna och “alliansfrihet” av NATO-motståndarna?

Kolumn publicerad 31.3.2016 i Hufvudstadsbladet, Västra Nyland och Östnyland.

Déjà vu. Återigen får vi bevittna en förljugen debattrunda om Sverige och Finland borde ansöka om Nato-medlemskap. Och precis som tidigare präglas även denna av försök att styra folkopinionen i önskad riktning genom att medvetet framhäva endast vissa aspekter av medlemskapets för- och nackdelar.

Något som båda lägren negligera när de driver sin sak är nuläget, det vill säga en uppriktig lägesbeskrivning av ländernas säkerhetspolitiska relationer till USA, vars militära kapacitet är den enda har någon relevans inom Nato-lägret.

Nato-motståndare påpekar gärna att länderna är militärt alliansfria. Samtidigt blundar de aktivt för det faktum att båda länderna redan i flera årtionden har bedrivit ett så nära militärt samarbete med USA att denna alliansfrihet är högst relativ. Skulle alliansfriheten tillämpas på riktigt borde båda ländernas luftförsvar och bevakningssystem nedmonteras till grunderna, vilket inte vore särdeles fiffigt.

Intressant nog gör Nato-anhängarna precis det samma. De överdriver medvetet alliansfrihetens formella status för att få den att framstå som en säkerhetsrisk. Och de säger inte ett knyst om att USA:s försvar av Baltikum förutsätter just det nära samarbete med Sverige och Finland som vi har fått bevittna under de senaste åren. Kort sagt, lämnar amerikanerna oss i sticket så kan också balterna hälsa hem.

Det är inget märkligt med att Sveriges och Finlands statschefer inte uttrycker sig så här rakt på sak. Det hör till sakens natur att de inte kan öppet och uppriktigt redogöra för hur de har planlagt sina länders säkerhetspolitik. Men pusslar man ihop den information som nu är tillgänglig så kan man ändå skönja en handlingsplan som verkar riktigt vettig.

Den går ut på att båda länderna fortsättningsvis fördjupar sitt militära samarbete med USA men tillsvidare undviker en anslutning till Nato, eftersom militäralliansens övriga medlemsstater är fripassagerare och därför i realiteten en säkerhetspolitisk börda.

Till saken hör även att en betydande del av svenskarna och finnarna fortfarande är negativt eller tveksamt inställda till ett Nato-medlemskap. Samtidigt ser många positivt på ett finskt-svenskt militärt samarbete, vilket har gjort att ländernas regeringar gärna beskriver den parallellt framskridande militära synkroniseringen med USA som en intern svensk-finsk angelägenhet.

En sådan populär föreställning går väl an så länge ingen på allvar börjar leva i förhoppningen att den svenska regeringen ser denna samordning med Finland som ett alternativt till det militära samarbete som Sverige har haft med USA med sedan 1950-talet. Intressant nog verkar till och med Svenska Dagbladets erfarne kolumnist Mats Johansson tro att finsk beslutfattare skulle vilja något sådant. Inget tyder på detta. Tvärtom förefaller Finland nu att i allt väsentligt följa Sveriges spår, det vill säga undviker att irritera Ryssland men fördjupar samarbetet med USA.

Published in Ukrainian Week 9th October, 2015

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet, Västra Nyland och Östnyland 7.10.2015

Nästan ett och halvt år återstår av Barack Obamas andra presidentperiod men redan nu går debatten om hans statsmannagärning på högvarv. Ett obligatoriskt inslag i amerikanska presidentvalskampanjer är förstås smutskastning av den som råkar sköta ämbetet. Bortser man från pajaskandidaten Donald Trump handlar det dock inte denna gång enbart om ytligt effektsökeri.

I bakgrunden finns en äkta oro över att Förenta staterna håller på att mista sin hegemoni i världspolitiken. Obamas kritiker anser att den av honom ledda reträtten från Mellanösterns slagfält har skapat ett maktvakuum, som i snabb takt fylls av ISIS, Ryssland och Iran. Samma velighet präglar enligt dem Obamas linje gentemot Kina.

Obamas försvarsadvokater framhäver i sin tur att det är inte lönar sig att bomba och ockupera länder som man vill att ska förvandlas till liberala demokratier. Titta på Afghanistan, Irak eller Libyen — mår befolkningen i dessa länder verkligen bättre än före de drogs in i blodiga inbördeskrig? Allt detta kräver att Förenta staterna i fortsättningen nogsamt bedömer när det lönar sig att gå in i konflikter som saknar en klar lösning.

En trygg gissning är att denna linje fortsätter oberoende av vem som efterträder Obama. Trots alla hätska utfall mot Obama är det uppenbart att Förenta staterna har goda skäl att bida sin tid. Amerikanernas ekonomi är i bättre skick än på länge. De kontrollerar alltjämt en stor del av världshaven och luftrummet. Dessutom står Kina inför gigantiska samhällsförändringar som fortsättningsvis manar till försiktighet i stormaktspolitiken.

Amerikanernas växande ovilja att fungera som demokratins vita riddare kan dock i andra avseenden få långtgående konsekvenser. För européerna är deras taktiska reträtt bekymmersam av två skäl. För det första förlänger den kaoset i Mellanöstern, som spiller över på Europa i formen av flyktingvågor och samhällsmotsättningar. För det andra dämpar amerikanernas ideologiska sparlåga på demokratins globala trovärdighet och ökar skepsisen mot den representativa demokratin även inom EU.

Hur man än vänder på steken är EU och dess medlemsstater nu tvungna axla ett större ansvar för att demokratin som samhällsform ska bevara sin lyskraft. Och för att klara av detta borde våra demokratier vara kapabla att banta ner på sina välfärdssystem så mycket att EU återfår sin konkurrenskraft. Samtidigt borde vi överlåta makt åt unionens överstatliga institutioner.

Hur i friden ska detta lyckas frågar säkert de flesta av er. Det gör jag också. Vem avstår frivilligt från förmåner och makt. Sannfinländarna, sverigedemokraterna och deras nationalistiska själsfränder runtom i Europa drömmer ännu om en återgång till kalla krigets slutna nationalstater. Faktum är dock att om EU:s omstrukturering misslyckas finns det allt färre orsaker för världens övriga folk och nationer att försöka utvecklas till demokratier.

Marianne Laxén,  Henrik Meinander, Risto J. Penttilä och Aija Salo diskuterar i TV FEM:s Obs-debatt 16.4.2015 Finlands instundande riksdagsval: http://areena.yle.fi/tv/2416770

Kolumn publicerad Hufvudstadsbladet, Östnyland och Västra Nyland 17.4.2015

Stor i orden, liten på jorden. Det är inte enbart riksdagskandidaternas valaffischer som leder tankarna till detta ordspråk. Visst känns det svårt att se det som sker i Ryssland som ett uttryck för att vår östra granne har läget under kontroll.

Västerländska kommentatorer tolkar gärna Rysslands annektering av Krim, militära inblandning i östra Ukraina och svulstiga militärpatriotiska retorik som uttryck för att det ryska imperiet har kvicknat till. Men enligt statsvetaren och kremlologi-experten Lilia Shevtsova är allt detta snarast ett uttryck för svaghet och villrådighet.

Ryssland är enligt henne inte längre är kapabelt att fungera som en effektiv militärstat. Bortblåst är sovjettidens ideologiska glöd som skapade en gemensam framtidsvision och upprätthöll en fungerande straffregim. En betydande del av den ryska eliten är inte längre beredd att leva i en dylik från omvärlden isolerad försvarsbastion. Samtidigt är varken makthavarna i Kreml eller folkets flertal intresserade av att dekonstruera militärstaten och etablera en fungerande rättsstat.

Det är svårt att veta hur ryssarna ska sprattla sig ur denna rävsax. Nittiotalets politiska kaos och rövarkapitalism gör att ryssarna inte har någon större tilltro till liberala reformer. Och vem tror att en revolution skulle lyfta till makten en mera reformvänlig och västsinnade ledare än Putin.

Vad tänker månntro den kinesiske ledaren Xi Jinping om det som sker i det ekonomiskt stagnerande och grälsjuka Europa? Antagligen offrar han inte denna ytliga civilisation med sina märkliga principer särskilt många tankar. Men troligtvis torde han ändå ibland ägna en tanke åt Rysslands problem, eftersom de på längre sikt kan ha både positiva och negativa konsekvenser för Kina.

En möjlighet är att Ryssland på grund av sina förstörda relationer till EU och Förenta staterna tvingas alliera sig alltmer med Kina. Detta skulle förstås ske på kinesernas villkor eftersom de i motsats till ryssarna har en stark ekonomi, fungerande institutioner och en bred teknologisk bas för sitt agerande som globala stormakt. I så fall skulle Sibiriens enorma naturresurser för första gången bli föremål för en effektiv exploatering. Den ryska eliten skulle också få vänja sig vid att kineserna dikterar deras relationer till EU – eller det som då är kvar av unionen.

Uppenbart är hur som helst att de nu pågående förskjutningarna i världsekonomin kommer att få stora geopolitiska konsekvenser också för Europa. Den stora frågan är därför vad som krävs för att både Ryssland och EU skall vara beredda till en förlikning. Ryssarna skulle förstås helst se att Nato upplöstes. På EU-medborgarnas önskelista är självklart ett demokratiskt och laglydigt Ryssland.

Ingendera av dessa dagdrömmar kommer att gå uppfyllelse inom en överskådlig framtid. Ändå torde den nuvarande rysk-europeiska konflikten knappast utmynna i den typ av säkerhetspolitisk status quo som rådde under kalla kriget.

Recension publicerad i Hufvudstadsbladet, Östnyland och Västra Nyland 3.4.2015

Jukka Valtasaari. Suomen turvallisuus, Docendo: Helsinki 2015, 200 s.; Jyrki Karvinen & Juha-Antero Puistola, Nato ja Suomi, Auditorium: Helsinki, 254 s.

Finlands ekonomiska kräftgång stjäl som bekant uppmärksamhet i det snart stundande riksdagsvalet. Men ju längre Ukraina-krisen fortgår desto mer tycks detta locka fram inlägg om hur Finland borde hantera sitt allt mer fördjupade militära samarbete med försvarsalliansen Nato. Många framhäver att det finns skäl att tålmodigt diskutera för- och nackdelarna av ett Nato-medlemskap. Till debattens egenheter hör dock att varken Nato-anhängare och motståndare är särdeles villiga att medge att Finlands och Sveriges försvar redan nu är så uppkopplade med Nato att ett officiellt medlemskap inte är en militär utan en politisk och diplomatisk fråga.

Denna tendens kan förnimmas även i vårens nyutkomna facklitteratur om Finland och Nato. I väntan på Christer Pursiainens och Tuomas Forsbergs snart publicerade översiktsverk Ulkopolitiikkaa norsunluutornista erbjuds den vetgirige medborgaren en intressant palett av ny Nato-litteratur. För de tydligaste ställningstagandena står Nato-anhängaren Markku Salomaas Puhutaan Natosta och Nato-motståndaren Raimo Pesonens Nato hampaankolossa. Mera dämpade men ändå tydligt Nato-sinnade inlägg är veterandiplomaten Jukka Valtasaaris syntes Suomen turvallisuus och de militära experterna Jyrki Karvinens samt Juha-Antero Puistolas verk Nato ja Suomi, i vilken Atlantpaktens effekter på Finlands säkerhetspolitik granskas från olika synvinklar.

Valtasaaris verk präglas inte överraskande av att han under sina år som aktiv diplomat tjänstgjorde huvudsakligen i Förenta staterna. Som mången annan välskrivande diplomat kryddar Valtasaari gärna sin text med historiska exposéer och anekdoter, vars budskap är att det finns en lång linje i finsk utrikespolitik som man borde hålla fast vid. Och eftersom han vill visa att ett finskt Nato-medlemskap vore i samklang med detta argumenterar han energiskt för att Finlands statsledning alltsedan 1960-talet arbetat systematiskt för att stärka banden till västmakterna. Därför vore det både konsekvent och uppriktigt att nu ta steget ut och ansluta sig till Nato.

En annan av hans bärande teser är att Nato efter äventyret i Afghanistan och i takt med att relationerna till Ryssland tillspetsas stärker sina positioner i Europa, vilket kan öka skillnaderna mellan Atlantpakten och dess finska och svenska fredskompanjoner. Om det säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen skärps kan ländernas alliansfrihet försvåra ett militärt samarbete.

Symptomatiskt nog nämner Valtasaari knappt alls att en betydande del av Finlands och Sveriges försvarsteknologi redan har förnyats med amerikanskt materiel och knowhow. Alla känner till Finlands Hornet-armada som sedermera har fått en offensiv bestyckning. Men hur många vet att finska försvarsmaktens koordinat- och eldledningssystem nyligen har genomgått en fullständig synkronisering med Natos motsvarande strukturer för ett pris på runt 3 miljarder euro. Vid Natos förra toppmöte i Wales hösten 2014 uppgraderades Sverige och Finland till dess ”avancerade fredskompanjoner”. Är inte allt detta tecken på ett fördjupat samarbete? Och på att Nato med Förenta staterna i spetsen uppskattar den svensk-finska flankens kapacitet lika mycket som dessa länder är tacksamma över Atlantpaktens expansion till Baltikum.

Karvinen och Puistola argumenterar i sitt verk inte lika öppet för ett Nato-medlemskap. Kontentan av deras sakliga och allmänbildande granskning av Atlantpaktens historia och betydelse för Europas säkerhet samt inflytande på Finlands säkerhet går det ändå inte att ta miste på. Som de så korrekt konstaterar går EU:s och Natos historia hand i hand. Förutsättningen för Västeuropas ekonomiska integration och snabba tillväxt var Förenta staternas militära uppbackning i form av Nato. Denna transatlantiska länk har fortsatt in på 2000-talet.

Amerikanerna har sedan Nato uppstod klagat över att det finns för många fripassagerare i båten. Än idag är det deras militära kraft och teknologiska försprång som Atlantpaktens trovärdighet står och faller på. Forskarduon påminner om att amerikanernas vilja att skydda det efterkrigstida Västeuropa bottnade i det gemensamma kulturarvet och marknadsekonomi. Men visst finns det alltjämt också krassa geopolitiska intressen i bakgrunden. Om en stormaktskonflikt skulle utbryta är det självklart bättre att man är färdigt positionerad i Europa.

Ingetdera verket belastas av någon påtaglig russofobi eller demonisering av Rysslands handlande i Ukraina-krisen. Valtasaari antar visserligen att den ryska björnens irritation torde bli långvarig och att den kan förvärras om dess ekonomi inte lyfter. Karvinen och Puistola framhäver i sin tur att det är fullt begripligt att Ryssland på grund av sitt historiska arv känner sig hotat av det expanderande Nato. Detta gäller även utvidgningen av Natos missilskydd i Östeuropa som kan tära på Rysslands anseende som en kärnvapenmakt.

Ändå är deras rekommendation ingalunda en fortsatt lågmäldhet i Finlands välfungerande Nato-samarbete. Valtasaari avrundar sin plädering med att Nato-medlemskapet vore en mera sanningsenlig beskrivning av Finlands säkerhetspolitik. Karvinen och Puistola räknar avslutningsvis ut att ett Nato-medlemskap skulle kosta Finland runt 40 miljoner euro per år. Priset vore klart mindre än vårt nuvarande engagemang i Natos krishantering (140 milj./år) och endast en bråkdel av landets försvarsbudget (2,9 miljarder).

Syftet är självklart att övertyga alla dem som förhåller sig avvaktande eller rent av skeptiskt till den reella nyttan av att legalisera Finlands samboäktenskap med Nato. Kanske är det därför som man inte hitta i dessa förövrigt så välsmorda verk en kvantitativ summering av hur långt vår försvarsmakt har framskridit i sitt samarbete med Nato. Risken finns ju att någon kunde tycka att detta räcker utmärkt till. Och att Finland fortsättningsvis skulle följa Sveriges omoraliska exempel. Det vill säga väntar och ser tiden an.

Senaste nummer av den mångvetenskapliga tidskriften Journal of Democracy innehåller mångt och mycket som tangerar det som står i fokus i vårt forskningsprogram. Numret ifråga har också formen av en festskrift för den nu 25-åriga journalen, som uppstod i den förhoppningsfulla anda som rådde i västvärlden vårvintern 1990 när kalla kriget gick mot sitt slut. Men som temanumrets bärande tema ”Is Democracy in Decline?” avslöjar har de senaste decenniernas utveckling ingalunda varit ett segertåg för det som i den västerländska civilisationen uppfattas som ett demokratiskt styrelseskick.

Tvärtom gör Georg Kagan i sin geopolitiska analys gällande att det finns tydliga tecken på en alltmer avmätt inställning till den parlamentariska demokratin på andra håll i världen. En motsvarande slutsats dras av hans landsman James Allan, vars verk Democracy in Decline recenserades nyligen av Erik Åsard i Svenska Dagbladet. Kagan får mothugg av flera av temanumrets andra artikelförfattare. Faktum kvarstår dock att tron på den västerländska demokratins globala segertåg har fått ordentliga törnar och att grundläggande spelregler för en fungerande demokrati ifrågasätts rent av inom Europeiska unionen.

Detta framgår bland annat ur den rumänska forskaren Alina Mungiu-Pippidis förtjänstfulla artikel ”The Splintering of Postcommunist Europe” i vilken hon pekar på de tidigare folkdemokratiska öststaternas svårigheter hantera de utmaningar som ett öppet civilsamhälle medför: ”In most new democracies, public opinion believes that democracy is about majority rule; building respect for minority opinion and the idea of valuing procedures above results takes time.”

Frågan är om denna respekt är tillräcklig och tryggad ens i parlamentariska demokratier av äldre årgång. Eller vad sägs om den invandrarkritiska opinion som för närvarande sveper över hela EU?