Demokratian voimavirrat

Kansanvallan kontekstit ja ominaispiirteet Suomessa ja Ruotsissa vuosina 1890-2020

Author: Ainur Elmgren

Nyutkommet: Förfinskandet av Finland

Följande text är introduktionen till Ainur Elmgrens kapitel i Svenska Litteratursällskapets nyutkomna antologi Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Den publiceras här som smakprov och väcker förhoppningsvis intresse för boken som behandlar många ämnen som är relevanta för projektet Demokratins drivkrafter, som minoritetsgrupper och deras ställning i en nordisk demokrati, mänskliga rättigheter, emigration och återflyttning, eliternas rörlighet och konstruktionen av en nationell identitet. Dikten om inleder textutdraget kan läsas på finska här.

Förfinskandet av Finland. Självexotism i den finländska kulturdebatten under första hälften av 1900-talet
Ainur Elmgren

Älven sjöng för strandens granar.
Älvens våg en spåna förde.
Alltsen dess han går och spanar
efter den, hans skogar rörde.[1]

Otto Manninens dikt om ”skogarnas man”, den mytiske finnen som bygger sin stuga i skogen och dräper sin oönskade granne ”med ett slag av yxeklacken”, demonstrerar den dubbla stereotyp som den föreställda finnen klyvs i. Finnen är den självständige mannen som behärskar naturen och är en harmonisk del av den. Men finnen är enligt stereotypen även den antisociale, våldsamme vilden, som inte förmår behärska sin egen, inre natur. Skogarnas man stannar inte upp för att fråga om främlingen är frände eller fiende. Redan det faktum att hans skog har vidrörts – hans gräns har ifrågasatts – räcker för att kalla till handling.

Finnen i dikten dräper främlingen. Men finnen kan också själv ses som en främling. Han står utanför den sociala gemenskapen och vill inte heller vara delaktig i den. Han är asocial och omöjlig att assimilera. Främlingen kränker hans gräns, och han genomför då den absoluta kränkningen genom att ta den andres liv. Läsaren förväntas identifiera sig med honom, men tvingas då pröva sina egna gränser – finns denne främling också i mig?

”Skogarnas man” utkom under strejkåret 1905, då breda kretsar av det finska folket samlades till kollektiv, solidarisk aktion. Diktens berättelse fick sedermera självständigt liv som en anekdot som var avsedd att illustrera den finska folksjälen. När redaktören Erkki Vala återberättade den i kulturtidskriften Tulenkantajat trettio år senare placerade han händelserna i en forntid då Finlands ödemarker bosattes. Anekdoten tjänade som exempel på den uråldriga finska individualismen. Samhällsfrågor som andra, mer västerländska européer hanterade lugnt och sansat bemöttes i Finland med ”fruktansvärd fanatism”, ansåg Vala.[2] Den finska individualismen behandlades som en atavism, trots att dikten som ursprungligen skildrade den var från nittonhundratalet.

Finland har beskrivits som en mytologiserad gräns mellan öst och väst, både som Västerlandets bålverk och som en bro mellan de föreställda geopolitiska motpolerna.[3] Det gamla fennomanska slagordet från 1830-talet, ”låt oss vara finnar”, avgränsar Finland från både Sverige och Ryssland: man är varken det ena eller det andra. Nationens självständiga karaktär och unika särdrag behövde inte bara lanseras för de presumtiva finnarna i hemlandet, utan även för den internationella publiken, den nationernas skara som man önskade bli upphöjd till. Det är därför svårt att skilja mellan finnen som ett föreställt vi och ett föreställt de. Bägge föreställningar präglas av samma stereotyper.

[1]                            Ur Otto Manninens dikt ”Metsien mies”, övers. Arvid Mörne. Citerad i Vilho Suomi, ”Runoutta. Arvid Mörne & Erik Kihlman: Finsk dikt i svensk tolkning”, Valvoja-Aika 1934:3, s. 279.

[2]                           ”Majava” [Erkki Vala], ”Suuret ja pienet asiat”, Tulenkantajat 1935:6, s. 2.

[3]                          Pertti Anttonen, ”Myyttiset uhkakuvat ja puolustuseetos Suomen ja suomalaisuuden konstituoinnissa” (1996).

Tulenkantaja Erkki Vala ja suomalaiset fasistit

Yleisradion Harri Alanne haastatteli projektimme tutkijoita Yleisradion Tiedeykkönen-ohjelmaan. Ainur Elmgren kertoi toimittaja Erkki Valasta ja Oula Silvennoinen suomalaisista fasisteista.

Kuuntele ohjelma: Tulenkantaja Erkki Vala ja suomalaiset fasistit

Lue artikkeli: Tulenkantaja Erkki Vala olisi tänään trollien ja vihapuheen ykköskohde

 

”Turhaa on täällä puhua…” pakolaispolitiikasta

Kun kunkin valtion velvollisuutena kohtuuden nimessä on pitää huolta omista alamaisistaan rotuun katsomatta, on Saksa nyt luopunut tästä luonnonmukaisesta periaatteesta ja päättänyt syytää puolisenmiljoonaa juutalaistaan muiden elätettäväksi. Tällainen aines, joka lisäksi huonosti soveltuu esim. maanviljelykseen tai muuhun ruumiilliseen työhön, ei tosiaankaan ole missään tervetullut.

L–s. ”Puuttuva tasapaino”, Katsaus ulkomaihin, Valvoja-Aika 1938 (512–515)

Arvostetun aikakauslehden kirjoittaja kommentoi näin Saksan 9. ja 10. marraskuun pogromin, niin kutsutun ”Kristalliyön”, aiheuttamaa humanitaarista hätätilaa. Nimimerkki L–s tuomitsi Saksan menettelyn, mutta Kolmannen Valtakunnan rotulakeja ja väkivaltaista vainoa ei tuomittu siksi, että ne rikkoivat ihmisarvoa ja humanitaarisia periaatteita vastaan, vaan siksi, että toisille valtioille koitui ylimääräisiä kustannuksia. Demokratiasta ja kansalaisoikeuksista ei kirjoittaja maininnut mitään. Tämä oli myös usean elinkeinoalan järjestön allekirjoittaman vetoomuksen viesti, joka toimitettiin jo kesällä 1938 valtioneuvostolle. Siinä vaadittiin, että maahan saapuvat pakolaiset karkotettaisiin, ja väitettiin, että juutalaisista pakolaisista ”ei tule olemaan missään tapauksessa Suomen elinkeinoelämälle mitään hyötyä”.[1]

2010-luvun Suomessa punnitaan yhä eri syistä maahan saapuvia ihmisiä taloudellisen hyödyn perusteella ja pyristellään eroon kansainvälisistä humanitaarisista sopimuksista. Käsitteitä sekoittaen toivotaan pakolaisten sijaan korkeakoulutettuja maahanmuuttajia ja hetken tarpeisiin räätälöityä työvoimaa; silti koulutuksesta, molemminpuolisen integraation edellytyksestä, leikataan surutta. Joitakin pakolais- ja maahanmuuttajaryhmiä koetaan kuitenkin enemmän silmätikkuina kuin toisia; näin myös Suomessa 1930-luvulla. Talouskeskeiseen ajatteluun sekoittuu rasismi.

Mikä onkaan demokraattisen valtion oikea suhde ihmisiin, jotka pyrkivät sen turviin muualta? Levottoman 1930-luvun lopulla alkoi Suomessa viritä keskustelua aiheesta. Kesällä 1938 Suomeen alkoi saapua kymmeniä pakolaisia Keski-Euroopasta, yksittäisesti ja myös ryhmissä. Monet heistä olivat juutalaisia. Lehdistö oli jo raportoinut juutalaisten ahdingosta kansallissosialistisessa Saksassa ja Saksaan liitetyssä Itävallassa. Vaikka ani harvat osasivat ennustaa Holokaustin lopulliset mittasuhteet, oli kansallissosialistien harjoittama poliittinen väkivalta ja juridinen mielivalta kuitenkin tiedossa. Monet pakolaisista jatkoivat matkaa, ja jotkut palautettiin lähtömaihin. Tämä oli tietoisen politiikan tulosta. Suomen hallitus pyrki hankkiutumaan suhteellisen vähälukuisesta määrästä, muutamasta sadasta, mahdollisimman nopeasti eroon. Helmikuussa 1939 sisäasiainministeri Urho Kekkonen raportoi eduskunnassa, että maassa oli enää 183 pakolaista. Kaikki olivat jättäneet oleskelulupahakemuksen ja jotkut olivat myös onnistuneet työllistymään, mutta kaikkien toivottiin siirtyvän pysyvästi muihin maihin. Vertailun vuoksi mainittakoon että Suomessa oli vuoden 1938 lopulla noin 14 600 pakolaista entisestä Venäjän keisarikunnasta.[2] Miksi niin pieni ryhmä aiheutti niin suuria huolia? Continue reading

Folkväldets kritiker

Oula Silvennoinens blogginlägg om värdekonservatism 17.4. (på finska här) inspirerade mig att blicka tillbaka till det tidiga 1900-talets demokratikritik i Finland. Vissa såg enkammarriksdagens och den allmänna rösträttens införande 1906 som en orsak till inbördeskriget 1918. Andra fruktade att majoritetens makt skulle leda till förtryck av svenska språket i Finland. På tredje håll hyllade man den nordiska demokratitraditionen, men vägrade acceptera att socialdemokraternas framgångar i Sverige var ett sant uttryck för folkviljan.

Filosofen Eino Kaila (sv), sedermera Georg Henrik von Wrights (sv) läromästare, kritiserade finsk språknationalism som ”ultrademokratism” 1925.1 För Kaila var kulturens odling ett elitprojekt, och ”folkvälde för folkväldets skull” hotade kulturen. Folkbildning skulle endast spela en passiv roll för att sprida kulturens redan mogna frukter. Kulturens syfte var att tämja människan, och enligt Kaila var ”Finlands folk ännu inte tämjt i grunden”; de folkliga dryckesvanorna var bara ett exempel. Kaila kritiserade till och med den finska nationalegenskapen ”sisu”, som verkade ”innehålla kulturens otämjda urnatur”. Händelserna 1918 var ett resultat av urartad sisu. Han ansåg därför att Finland behövde den ”under århundradenas gång införlivade skandinaviska, d.v.s. svenska kulturen” för att utvecklas som stat och folk.

Kaila fick mothugg från J. J. Mikkola (fi), språkvetare och finsksinnad kulturpersonlighet, som dock försvarade äktfinskheten med elitistiska argument. De ”extrema ytfenomenen” berodde på att fennomanin hade demokratiserats och övertagits av gräsrötterna på landsbygden, hävdade Mikkola. Hans lösning var att en finskspråkig aristokrati skulle bildas, och uppmanade den svenskspråkiga överklassen att anpassa sig efter detta – annars hotade dem en klassresa nedåt.2

Under 1930-talets lopp noterades även bland konservativa intellektuella i Finland att Sverige inte längre motsvarade den gamla föreställningen om en trygg borgerlig monarki. Historikern Jaakko Forsman d.y. (fi), brorson till Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen (sv), hävdade att marxismen, liktydig med socialdemokratin, bröt mot nordbornas nationalkaraktär. Trots detta hotades även Skandinavien av fackföreningarnas “diktatur”. I självaste det gamla och fria Sverige ”har länge härskat fullständig terror på detta område […] en försmak på vad vi kan förvänta oss om socialisterna lyckas inta en ledande position i hela samhället”. Här lät Forsman som den högerradikale poeten Bertel Gripenberg (sv), som redan 1932 basunerade ut att Sverige, ”frihetens stamort i norden”, har gått under ”det socialdemokratiska oket”.3

I Forsmans föreställningsvärld hade alltså Skandinavien tagits över av en främmande ideologi som inte passade dess folklynne – trots att det var just massorganisationer som hade anammat denna ideologi. Det största hotet mot demokratin i Norden var inte de ”små, obetydliga fascistgrupperna, utan just folkväldets basunerare”, och den som ännu visste vad äkta frihet var kunde inte annat än följa utvecklingen med oro, varnade Forsman. Det ”medfödda nordiska förnuftet” gick emot sin sista kamp mot marxismen, grubblade han år 1938.4

Forsmans eget politiska ideal var en aristokrati. De bäst lämpade borde leda massorna, annars skulle folket tappa förtroendet för frihetens idé. Det enda alternativet vore diktatur. Forsmans pessimistiska syn på folket, uppdelat i fåraktiga massor och enskilda begåvade individer som höjer sig över mediokra och opportunistiska småledare, var inte unik i sin samtid, men hans ytterst negativa syn på Sverige avslöjar en inneboende paradox i kulturkonservatismens kärna: de självutnämnda språkrören för folkets sanna vilja och anda är samtidigt djupt misstänksamma gentemot de obildade massorna.

1 Eino Kaila, ”’Aitosuomalaisuudesta’.” Valvoja-Aika 1925

2 J. J. Mikkola, ”Eräs ‘aitosuomalaisuuden’ arvostelu.” Valvoja-Aika 1925

3 Bertel Gripenberg, ”Varthän det bär.” Finsk Tidskrift 1932/12

4 Jaakko Forsman, ”Kansanvalta todellisuutena.” (Folkvälde som verklighet) Valvoja-Aika 1938