Följande text är introduktionen till Ainur Elmgrens kapitel i Svenska Litteratursällskapets nyutkomna antologi Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Den publiceras här som smakprov och väcker förhoppningsvis intresse för boken som behandlar många ämnen som är relevanta för projektet Demokratins drivkrafter, som minoritetsgrupper och deras ställning i en nordisk demokrati, mänskliga rättigheter, emigration och återflyttning, eliternas rörlighet och konstruktionen av en nationell identitet. Dikten om inleder textutdraget kan läsas på finska här.

Förfinskandet av Finland. Självexotism i den finländska kulturdebatten under första hälften av 1900-talet
Ainur Elmgren

Älven sjöng för strandens granar.
Älvens våg en spåna förde.
Alltsen dess han går och spanar
efter den, hans skogar rörde.[1]

Otto Manninens dikt om ”skogarnas man”, den mytiske finnen som bygger sin stuga i skogen och dräper sin oönskade granne ”med ett slag av yxeklacken”, demonstrerar den dubbla stereotyp som den föreställda finnen klyvs i. Finnen är den självständige mannen som behärskar naturen och är en harmonisk del av den. Men finnen är enligt stereotypen även den antisociale, våldsamme vilden, som inte förmår behärska sin egen, inre natur. Skogarnas man stannar inte upp för att fråga om främlingen är frände eller fiende. Redan det faktum att hans skog har vidrörts – hans gräns har ifrågasatts – räcker för att kalla till handling.

Finnen i dikten dräper främlingen. Men finnen kan också själv ses som en främling. Han står utanför den sociala gemenskapen och vill inte heller vara delaktig i den. Han är asocial och omöjlig att assimilera. Främlingen kränker hans gräns, och han genomför då den absoluta kränkningen genom att ta den andres liv. Läsaren förväntas identifiera sig med honom, men tvingas då pröva sina egna gränser – finns denne främling också i mig?

”Skogarnas man” utkom under strejkåret 1905, då breda kretsar av det finska folket samlades till kollektiv, solidarisk aktion. Diktens berättelse fick sedermera självständigt liv som en anekdot som var avsedd att illustrera den finska folksjälen. När redaktören Erkki Vala återberättade den i kulturtidskriften Tulenkantajat trettio år senare placerade han händelserna i en forntid då Finlands ödemarker bosattes. Anekdoten tjänade som exempel på den uråldriga finska individualismen. Samhällsfrågor som andra, mer västerländska européer hanterade lugnt och sansat bemöttes i Finland med ”fruktansvärd fanatism”, ansåg Vala.[2] Den finska individualismen behandlades som en atavism, trots att dikten som ursprungligen skildrade den var från nittonhundratalet.

Finland har beskrivits som en mytologiserad gräns mellan öst och väst, både som Västerlandets bålverk och som en bro mellan de föreställda geopolitiska motpolerna.[3] Det gamla fennomanska slagordet från 1830-talet, ”låt oss vara finnar”, avgränsar Finland från både Sverige och Ryssland: man är varken det ena eller det andra. Nationens självständiga karaktär och unika särdrag behövde inte bara lanseras för de presumtiva finnarna i hemlandet, utan även för den internationella publiken, den nationernas skara som man önskade bli upphöjd till. Det är därför svårt att skilja mellan finnen som ett föreställt vi och ett föreställt de. Bägge föreställningar präglas av samma stereotyper.

[1]                            Ur Otto Manninens dikt ”Metsien mies”, övers. Arvid Mörne. Citerad i Vilho Suomi, ”Runoutta. Arvid Mörne & Erik Kihlman: Finsk dikt i svensk tolkning”, Valvoja-Aika 1934:3, s. 279.

[2]                           ”Majava” [Erkki Vala], ”Suuret ja pienet asiat”, Tulenkantajat 1935:6, s. 2.

[3]                          Pertti Anttonen, ”Myyttiset uhkakuvat ja puolustuseetos Suomen ja suomalaisuuden konstituoinnissa” (1996).