Demokratian voimavirrat

Kansanvallan kontekstit ja ominaispiirteet Suomessa ja Ruotsissa vuosina 1890-2020

Vuosi: 2016

Nyutkommet: Förfinskandet av Finland

Följande text är introduktionen till Ainur Elmgrens kapitel i Svenska Litteratursällskapets nyutkomna antologi Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Den publiceras här som smakprov och väcker förhoppningsvis intresse för boken som behandlar många ämnen som är relevanta för projektet Demokratins drivkrafter, som minoritetsgrupper och deras ställning i en nordisk demokrati, mänskliga rättigheter, emigration och återflyttning, eliternas rörlighet och konstruktionen av en nationell identitet. Dikten om inleder textutdraget kan läsas på finska här.

Förfinskandet av Finland. Självexotism i den finländska kulturdebatten under första hälften av 1900-talet
Ainur Elmgren

Älven sjöng för strandens granar.
Älvens våg en spåna förde.
Alltsen dess han går och spanar
efter den, hans skogar rörde.[1]

Otto Manninens dikt om ”skogarnas man”, den mytiske finnen som bygger sin stuga i skogen och dräper sin oönskade granne ”med ett slag av yxeklacken”, demonstrerar den dubbla stereotyp som den föreställda finnen klyvs i. Finnen är den självständige mannen som behärskar naturen och är en harmonisk del av den. Men finnen är enligt stereotypen även den antisociale, våldsamme vilden, som inte förmår behärska sin egen, inre natur. Skogarnas man stannar inte upp för att fråga om främlingen är frände eller fiende. Redan det faktum att hans skog har vidrörts – hans gräns har ifrågasatts – räcker för att kalla till handling.

Finnen i dikten dräper främlingen. Men finnen kan också själv ses som en främling. Han står utanför den sociala gemenskapen och vill inte heller vara delaktig i den. Han är asocial och omöjlig att assimilera. Främlingen kränker hans gräns, och han genomför då den absoluta kränkningen genom att ta den andres liv. Läsaren förväntas identifiera sig med honom, men tvingas då pröva sina egna gränser – finns denne främling också i mig?

”Skogarnas man” utkom under strejkåret 1905, då breda kretsar av det finska folket samlades till kollektiv, solidarisk aktion. Diktens berättelse fick sedermera självständigt liv som en anekdot som var avsedd att illustrera den finska folksjälen. När redaktören Erkki Vala återberättade den i kulturtidskriften Tulenkantajat trettio år senare placerade han händelserna i en forntid då Finlands ödemarker bosattes. Anekdoten tjänade som exempel på den uråldriga finska individualismen. Samhällsfrågor som andra, mer västerländska européer hanterade lugnt och sansat bemöttes i Finland med ”fruktansvärd fanatism”, ansåg Vala.[2] Den finska individualismen behandlades som en atavism, trots att dikten som ursprungligen skildrade den var från nittonhundratalet.

Finland har beskrivits som en mytologiserad gräns mellan öst och väst, både som Västerlandets bålverk och som en bro mellan de föreställda geopolitiska motpolerna.[3] Det gamla fennomanska slagordet från 1830-talet, ”låt oss vara finnar”, avgränsar Finland från både Sverige och Ryssland: man är varken det ena eller det andra. Nationens självständiga karaktär och unika särdrag behövde inte bara lanseras för de presumtiva finnarna i hemlandet, utan även för den internationella publiken, den nationernas skara som man önskade bli upphöjd till. Det är därför svårt att skilja mellan finnen som ett föreställt vi och ett föreställt de. Bägge föreställningar präglas av samma stereotyper.

[1]                            Ur Otto Manninens dikt ”Metsien mies”, övers. Arvid Mörne. Citerad i Vilho Suomi, ”Runoutta. Arvid Mörne & Erik Kihlman: Finsk dikt i svensk tolkning”, Valvoja-Aika 1934:3, s. 279.

[2]                           ”Majava” [Erkki Vala], ”Suuret ja pienet asiat”, Tulenkantajat 1935:6, s. 2.

[3]                          Pertti Anttonen, ”Myyttiset uhkakuvat ja puolustuseetos Suomen ja suomalaisuuden konstituoinnissa” (1996).

Tulenkantaja Erkki Vala ja suomalaiset fasistit

Yleisradion Harri Alanne haastatteli projektimme tutkijoita Yleisradion Tiedeykkönen-ohjelmaan. Ainur Elmgren kertoi toimittaja Erkki Valasta ja Oula Silvennoinen suomalaisista fasisteista.

Kuuntele ohjelma: Tulenkantaja Erkki Vala ja suomalaiset fasistit

Lue artikkeli: Tulenkantaja Erkki Vala olisi tänään trollien ja vihapuheen ykköskohde

 

Utanförskap och alliansfrihet

Samtidigt som Finlands och Sveriges regeringar grunnar på hur man i fortsättningen ska så diplomatiskt som möjligt beskriva ländernas redan långt utvecklade samboäktenskap med NATO förs debatt om saken i båda ländernas dagstidningar. Journalisten Mats Johansson (Svenska Dagbladet 17.4) poängterar i likhet med mig (Hufvudstadsbladet 31.3, se min blogg här 18.4) att Förenta staternas försvar av de baltiska länderna förutsätter ett nära samarbete med Sverige och Finland. Men han lämnar osagt varför detta skulle kräva att länderna ansöker om medlemskap i Nato. Sverige har sedan 1950-talet haft ett nära militärteknologiskt samarbete med Nato som har fördjupats med åren och som numera även Finland är starkt involverat i. Varför kallas detta skydd för “utanförskap” av NATO-anhängarna och “alliansfrihet” av NATO-motståndarna?

 

Svensk lösning

Kolumn publicerad 31.3.2016 i Hufvudstadsbladet, Västra Nyland och Östnyland.

Déjà vu. Återigen får vi bevittna en förljugen debattrunda om Sverige och Finland borde ansöka om Nato-medlemskap. Och precis som tidigare präglas även denna av försök att styra folkopinionen i önskad riktning genom att medvetet framhäva endast vissa aspekter av medlemskapets för- och nackdelar.

Något som båda lägren negligera när de driver sin sak är nuläget, det vill säga en uppriktig lägesbeskrivning av ländernas säkerhetspolitiska relationer till USA, vars militära kapacitet är den enda har någon relevans inom Nato-lägret.

Nato-motståndare påpekar gärna att länderna är militärt alliansfria. Samtidigt blundar de aktivt för det faktum att båda länderna redan i flera årtionden har bedrivit ett så nära militärt samarbete med USA att denna alliansfrihet är högst relativ. Skulle alliansfriheten tillämpas på riktigt borde båda ländernas luftförsvar och bevakningssystem nedmonteras till grunderna, vilket inte vore särdeles fiffigt.

Intressant nog gör Nato-anhängarna precis det samma. De överdriver medvetet alliansfrihetens formella status för att få den att framstå som en säkerhetsrisk. Och de säger inte ett knyst om att USA:s försvar av Baltikum förutsätter just det nära samarbete med Sverige och Finland som vi har fått bevittna under de senaste åren. Kort sagt, lämnar amerikanerna oss i sticket så kan också balterna hälsa hem.

Det är inget märkligt med att Sveriges och Finlands statschefer inte uttrycker sig så här rakt på sak. Det hör till sakens natur att de inte kan öppet och uppriktigt redogöra för hur de har planlagt sina länders säkerhetspolitik. Men pusslar man ihop den information som nu är tillgänglig så kan man ändå skönja en handlingsplan som verkar riktigt vettig.

Den går ut på att båda länderna fortsättningsvis fördjupar sitt militära samarbete med USA men tillsvidare undviker en anslutning till Nato, eftersom militäralliansens övriga medlemsstater är fripassagerare och därför i realiteten en säkerhetspolitisk börda.

Till saken hör även att en betydande del av svenskarna och finnarna fortfarande är negativt eller tveksamt inställda till ett Nato-medlemskap. Samtidigt ser många positivt på ett finskt-svenskt militärt samarbete, vilket har gjort att ländernas regeringar gärna beskriver den parallellt framskridande militära synkroniseringen med USA som en intern svensk-finsk angelägenhet.

En sådan populär föreställning går väl an så länge ingen på allvar börjar leva i förhoppningen att den svenska regeringen ser denna samordning med Finland som ett alternativt till det militära samarbete som Sverige har haft med USA med sedan 1950-talet. Intressant nog verkar till och med Svenska Dagbladets erfarne kolumnist Mats Johansson tro att finsk beslutfattare skulle vilja något sådant. Inget tyder på detta. Tvärtom förefaller Finland nu att i allt väsentligt följa Sveriges spår, det vill säga undviker att irritera Ryssland men fördjupar samarbetet med USA.