Utbildningssociologer brukar ofta framhålla den sociala bakgrundens betydelse för elevernas prestationer i skolan. Barn från hem där föräldrarna har god utbildning, höga inkomster och många böcker i bokhyllan får i genomsnitt betydligt bättre betyg än barn med färre fördelar. Det här sambandet har också fastställts empiriskt i undersökningar från en rad olika länder. Baserat på detta kunde man för Finlands del förmoda att finlandssvenska elever presterade bättre än finskspråkiga, eftersom finlandssvenskarna i genomsnitt har något högre utbildning och inkomster än de finskspråkiga. Flera studier har emellertid visat att det varit precis tvärtom, de finskspråkiga eleverna har i de flesta mätningar presterat bättre än de svenskspråkiga i modersmålet och matematik. I det allra senaste PISA-testet hade visserligen de finskspråkiga elevernas resultat försämrats en aning, så att de bägge språkgrupperna nu låg på nästan samma nivå. Finlandssvenskarna borde emellertid enligt gängse sociologiska teori prestera klart bättre, så frågan kvarstår.

I en ledare i Dagens Nyheter – vars huvudsyfte är att visa på fördelarna med auktoritativ, lärarledd undervisning – hävdar Gabriel Heller Sahlgren att Finlands framgångar i PISA-testen till en viss del beror på de finländska lärarna sedan mitten av 1800-talet haft en viktig nationsbyggande roll, som gav den hög status och akutoritet såväl i samhället som i klassrummet. Enligt Heller Sahlgren så var behovet av att konstruera en ny nationell identitet betydligt större på finskspråkigt håll än bland finlandssvenskarna, som kunde bygga vidare på den gamla svenska kulturen. Finlandssvenska lärare fick därför inte samma status och auktoritet som finska, vilket lett till sämre resultat för finlandssvenska elever.

Frågan är emellertid om inte den roll som de finlandssvenska lärarna haft för att hålla liv i svenskan som minoritetsspråk i Finland har gett dem en minst lika viktig status som deras finskspråkiga kolleger.  Att det fanns en skriftlig kultur på svenska innebar ju inte att den var spridd bland landsbygdsbefolkningen; vissa svenskspråkiga kommuner i Finland fick sina första folkskolor i början av 1900-talet. Då hade det redan i ett par årtionden rått en konkurrenssituation, där finsk- och svenskspråkiga folkskoleföreningar särskilt på gränsen mellan språkområdena tävlade om att grunda skolor för att muta in områden för det egna språkets räkning. Språkstriden bidrog utan tvekan till att modersmålet fick en mycket stark ställning i bägge språkgrupperna. Den kan därför vara en bidragande orsak till de goda finländska skolresultaten generellt, men förklarar knappast skillnaden mellan språkgrupperna.

Andra forskare och debattörer har gjort försök att förklara skillnaden mellan finlandssvenska och finska elevers skolresultat på rent språkliga grunder. Det har hävdats att många elever i svenskspråkiga skolor i Finland till stor del använder finska som vardagsspråk, och därför har sämre kunskaper i skolans språk än vad som är fallet bland de finskspråkiga. Det skulle kunna förklara varför de enspråkiga åländska eleverna presterar bättre än finlandssvenskarna på fastlandet, men inte varför huvudstadsborna, som förmodligen är de som talar mest finska på fritiden, presterar bättre än österbottningarna. Möjligtvis kan det vara så att de österbottniska dialekterna ligger så pass långt ifrån skolans svenska att barnen missgynnas av den anledningen, men jag tror inte att det är här som den viktigaste förklaringen ligger.

En annan teori går ut på att finskan skulle vara ett nästan unikt enkelt språk att förstå, tala och skriva när man väl lärt sig det grundläggande ordförrådet och grammatiken. Den närbesläktade estniskan delar samma fördelar, vilket skulle förklara varför dessa två länder ligger i topp bland vad gäller skolprestationer i Europa. Det skulle helt enkelt vara svårare för estniska och finska elever att missförstå frågorna i tester som till exempel PISA eller TIMSS.

Det går emellertid att hitta andra tänkbara förklaringar till varför skolorna i Finland och Estland klarar sig så bra. Vill man leta riktigt långa historiska trender så kan man konstatera att Estland och Finland  under 1700- och 1800-talen fungerade som pedagogiska experimentverkstäder för ryska upplysta despoter. Länderna låg på bekvämt avstånd från huvudstaden St. Petersburg och var lättare att försöka genomföra reformer i än vad som var fallet i det egentliga Ryssland. Hit hör Katarina den storas utbildningsreformer (i Estland och i sydöstra, ”Gamla”, Finland som erövrats från Sverige 1742), men också införandet av en i jämförelse med till exempel Sverige mycket progressiv folkskolelagstiftning i Finland under 1860-talet, något som förmodligen aldrig hade hänt utan de moderniseringssträvanden i Ryssland som utlösts av förlusten i Krimkriget.

Gabriel Heller Sahlgren ser den högre andelen antagna vid den svenskspråkiga lärarutbildningen i Finland som ett uttryck för ett lägre söktryck vilket enligt honom beror på ämnets lägre status på svenskspråkigt håll. Han glömmer emellertid att meddela att detta inte är unikt för lärarutbildningen utan gäller för de flesta andra universitetutbildningar också.   Det verkar alltså vara betydligt lättare att komma in vid svenskspråkiga än vid finskspråkiga utbildningar i Finland. En förklaring till att finskspråkiga elever presterar bättre än finlandsvenska skulle alltså kunna vara att de helt enkelt är tvungna till det om det vill ha en chans att komma in vid universiteten. Det är emellertid möjligt att skillnaden mellan de finskspråkiga och svenskspråkiga utbildningarna till stor del är en statistisk synvilla, som beror på att finlandssvenska studenter söker till utbildningar vid betydligt färre universitetsorter än de finskspråkiga, då det finns mycket fler finskspråkiga universitet att välja bland. Varje enskild finskspråkig student syns därför i statistiken vid fler universitet, vilket bidrar till att ge en bild av ett högre söktryck.

Även om man ser till vilka betyg som krävs för att komma in till olika utbildningar så kvarstår emellertid intrycket att det är något lättare att komma in vid svenskspråkiga än vid finskspråkiga universitetsutbildningar i Finland. Tillsammans med sociala faktorer kan detta bidra till att finlandssvenska elever inte i lika hög grad som de finskspråkiga känner att deras betyg är av livsavgörande betydelse.

Den mest övertygande delen i Gabriel Heller Sahlgrens debattartikel och bok är argumentationen kring vilken betydelse Finlands sena ekonomiska upphämtning med övriga Norden – som dessutom snabbt följdes av en djup 1990-talskris – haft för att skapa ett klimat där skolprestationer tillmäts stor betydelse som en väg till ekonomisk trygghet. Det verkar emellertid som att finlandssvenskar drabbats betydligt mindre hårt av 1990-talskrisen än finskspråkiga, vilket knyts till faktorer som bättre språkkunskaper, högre rörlighet och större sociala nätverk. Det är förmodligen där man får söka de viktigaste rötterna till skillnadera mellan de svenska och finlandssvenska elevernas skolprestationer.