Demokratian voimavirrat

Kansanvallan kontekstit ja ominaispiirteet Suomessa ja Ruotsissa vuosina 1890-2020

Date: 13.03.2015

Kritik mot läroböcker ingen nyhet

Nyligen offentliggjorde Dagens Nyheter en undersökning som visade att bara en mycket liten del av de personer som nämndes i historieläroböcker är kvinnor. Genom att väcka debatt kring frågan ville man påverka läroböckerna i en mer jämställd riktning, och politiker som den nya utbildningsministern har varit ivriga att haka på.

Politiskt motiverade undersökningar och rapporter om läroböcker är mycket vanliga. Läroböckerna har genom tiderna fått kritik för att vara föråldrade, ojämställda, nationalistiska, självförhärligande, fördomsspridande, eurocentriska eller rasistiska. Vissa läroböcker har också anklagats för att lägga för stor vikt vid kungar och krig eller för att innehålla allt för mycket namn, årtal och faktakunskaper i största allmänhet. Orsaken till att så många vill kritisera och därigenom påverka läroböckerna är att de anses viktiga för att påverka attityderna och värderingarna hos det uppväxande släktet. Skolan har ju vid sidan av sin kunskapsförmedlande funktion alltid haft ett fostrande syfte. Under andra hälften av 1800-talet kallades den svenska folkskolans fostran för ”tukt”, i dag heter det ”värdegrund”. De ideal som skolan förmedlar har emellertid gått från att vara religiösa och fosterländska till demokratiska.

Kritiken av läroböcker har varit en del av denna förändringsprocess. Eftersom jämställdhet länge varit ett omhuldat ideal kan det förefalla förvånande att kvinnor fortfarande är så underrepresenterade i historieläroböcker. Ett speciellt problem för historieämnet är emellertid att historien i sig varit i högsta grad ojämställd. Få kvinnor har tillåtits ta sig fram till sådana positioner att de kunnat göra sig till självklara namn i historieböckerna. Å andra sidan finns det en välbefogad misstanke om att ojämställdheten lett till att viktiga kvinnor glömts bort. Det skulle utan tvekan gå att få in betydligt fler kvinnliga namn i läroböckerna. Om man går för långt i den riktningen riskerar man emellertid att ge eleverna en bild av att historien varit betydligt mer jämställd än vad källmaterialet ger anledning att tro.

En liknande diskussionen fördes efter första världskriget om krigshistoriens roll i läroböckerna. Det rådde en bred enighet om att historieläroböckernas utförliga och ofta heroiserande skildringar av krigshistorien bidragit till den nationalism som utgjort en förutsättning för masslakten i världskrigets skyttegravar. Hur man skulle komma tillrätta med problemet var emellertid inte självklart. Vissa förespråkade ett större utrymme för kulturhistoria och den fredliga utvecklingen, medan andra menade att krigshistorien måste finnas med eftersom eleverna annars felaktig skulle få intrycket av att mänsklighetens historia varit konfliktfri. Därmed skulle de inte inse vidden av krigets fasor.

I Sverige har den sistnämnda uppfattningen, att man måste ge utrymme åt historiens mörka sidor, varit dominerande under det senaste årtiondet. Enligt DN:s undersökning innehöll en av de undersökta läroböckerna 31 namngivna nazister mot 21 kvinnor. I en utpräglat moralisk historieskrivning som är inriktad på att utdöma skuld och utkräva ansvar för historiska brott och oförrätter hamnar framstående kvinnor lätt i bakgrunden. Den starka fokuseringen på just nazismen och förintelsen är till en del en konsekvens av de starka politiska reaktionerna i Sverige på en undersökning gjord i slutet av 1990-talet, vars resultat tolkades som att svenska skolungdomar hade svaga kunskaper på området.

Politiska försök att pressa in mer av det ena eller andra i läroböckerna kan alltså gå ut över annat som ryms på det begränsade utrymmet mellan bokpärmarna. Det hindrar naturligtvis inte att läroboksförfattare bör fundera över vad de kan göra för att få in fler kvinnor i framställningen. Viktigare än själva antalet representanter för olika grupper – som kön, samhällsklasser eller minoriteter – är emellertid att läroböckerna synliggör hur gruppernas villkor sett ut under olika perioder och förklarar hur och varför de har förändrats under historiens gång – alltså en tydligare anknytning till historievetenskapens frågeställningar.

Regeringen, Saudiarabien och våldsbejakande terrorism

Argumenten mot Sveriges vapensamarbete med Saudiarabien har varit många, starka och övertygande. Det är en despotisk kvinnoförtryckande stat utan demokrati eller fackliga rättigheter. Prygel, amputationer och halshuggningar tillämpas systematiskt mot oliktänkande eller homosexuella. Men när man läser Patrick Cockburns uppmärksammade studie av Islamska statens framväxt, The Rise of Islamic State. ISIS and the new Sunni Revolution, slås man av att ett tungt argument varit förvånansvärt frånvarande i den svenska debatten: Saudiarabiens centrala roll för utvecklingen av den fundamentalistiska religiösa terrorismen från al-Qaida till Islamska staten.

Cockburn, en flerfaldigt prisbelönt journalist vid den engelska dagstidningen The Independent, ger den första sammanhängande skildringen av terrorregimen IS framväxt. Hans analys av bakgrunden är kristallklar. Islamska staten är en produkt av krigen i Mellanöstern, framför allt Irakkriget och det pågående kriget i Syrien. Ansvaret faller tungt på USA, Europa och deras regionala allierade i Turkiet och Gulfstaterna. Irakkriget löste i praktiken upp landet och destabiliserade hela regionen. Kriget i Syrien började som ett folkligt uppror mot diktatorn Assad i Bagdad, ett uppror som allt mer kom att försvagas av det ökade inflytande religiösa extremistgrupper fick inom oppositionen. Och här var Saudiarabiens roll av avgörande betydelse.

Saudiarabiens ansvar för att göda den religiösa terrorismen ligger på två plan. Dels har materiellt stöd, både finansiellt och militärt, i mycket hög utsträckning kommit från Saudiarabien. Femton av de nitton flygkaparna 11 september var saudier och Bin Ladin tillhörde landets absoluta elit. Och en rapport till Europaparlamentet slår fast att ”Saudiarabien har sedan 1980-talet utgjort en stor källa för att finansiera rebeller och terroristorganisationer.”

Men lika viktigt är, menar Cockburn, det ideologiska inflytande som följer med de saudiska pengarna. Wahhabismen, den djupt intoleranta version av Islam som förespråkar sharialagar och kvinnlig apartheid och som inom sina områden förföljer shiamuslimer, kristna och judar har systematiskt spridits från Saudiarabien. Idag har wahhabismen ett starkt och växande inflytande över sunnimuslimer över hela världen.

Nu angriper Saudiarabien öppet Islamska staten. Inte för att man tagit avstånd från dess ideologi, utan för att IS utgjorde ett potentiellt hot mot den saudiska regimen. Precis som när det gäller USA och al-Qaida hade man bidragit till att göda ett Frankensteins monster. Men ambitionen att göra wahhabismen till den ledande riktningen inom islam har man ingalunda övergivit, påpekas i boken.

Nyligen har den svenska regeringens ”samordnare mot våldsbejakande terrorism” Mona Sahlin skamlöst pekat ut de unga idealisterna i Allt åt alla som en grupp som kräver särskild övervakning. (Inom parentes skulle den FNL-rörelse som Sahlin lär ha tillhört i sin ungdom, som kastade ägg på ambassadörer, aktivt motsatte sig polisens försök att upplösa demonstrationer och med stolthet stödde en radikal väpnad rörelse i främmande land ha kvalat in som våldsbejakande långt mer än någonsin Allt åt alla)

Ändå har två regeringar i rad försett den despotiska stat, som varit en av de viktigaste enskilda aktörerna för uppkomsten av den internationella våldsutövande terrorismen, med militärt kunnande och med vapen avsedda för strid – och den svenska ekonomiska eliten vill fortsätta med det. Mot bakgrund av de avslöjanden som nyligen gjorts om den svaga svenska kontrollen av vidareexport av svensk militär utrustning, när får vi de första rapporterna om hur de pansarvärnsrobotar som i stort antal sålts till Saudiarabien dyker upp hos stridande jihadister?

Aftonbladet 13 mars 2015