Demokratian voimavirrat

Kansanvallan kontekstit ja ominaispiirteet Suomessa ja Ruotsissa vuosina 1890-2020

Kuukausi: March 2015

Demokratin i motvind?

Senaste nummer av den mångvetenskapliga tidskriften Journal of Democracy innehåller mångt och mycket som tangerar det som står i fokus i vårt forskningsprogram. Numret ifråga har också formen av en festskrift för den nu 25-åriga journalen, som uppstod i den förhoppningsfulla anda som rådde i västvärlden vårvintern 1990 när kalla kriget gick mot sitt slut. Men som temanumrets bärande tema ”Is Democracy in Decline?” avslöjar har de senaste decenniernas utveckling ingalunda varit ett segertåg för det som i den västerländska civilisationen uppfattas som ett demokratiskt styrelseskick.

Tvärtom gör Georg Kagan i sin geopolitiska analys gällande att det finns tydliga tecken på en alltmer avmätt inställning till den parlamentariska demokratin på andra håll i världen. En motsvarande slutsats dras av hans landsman James Allan, vars verk Democracy in Decline recenserades nyligen av Erik Åsard i Svenska Dagbladet. Kagan får mothugg av flera av temanumrets andra artikelförfattare. Faktum kvarstår dock att tron på den västerländska demokratins globala segertåg har fått ordentliga törnar och att grundläggande spelregler för en fungerande demokrati ifrågasätts rent av inom Europeiska unionen.

Detta framgår bland annat ur den rumänska forskaren Alina Mungiu-Pippidis förtjänstfulla artikel ”The Splintering of Postcommunist Europe” i vilken hon pekar på de tidigare folkdemokratiska öststaternas svårigheter hantera de utmaningar som ett öppet civilsamhälle medför: ”In most new democracies, public opinion believes that democracy is about majority rule; building respect for minority opinion and the idea of valuing procedures above results takes time.”

Frågan är om denna respekt är tillräcklig och tryggad ens i parlamentariska demokratier av äldre årgång. Eller vad sägs om den invandrarkritiska opinion som för närvarande sveper över hela EU?

Eduskunta ja ”pääsyvaatimukset”

Helsingin Sanomissa ilmestyi tänään (22.3.2015) vaasalaisen yrittäjän, KTM Harri Valkaman mielipidekirjoitus, jossa hän esitti eduskunnassa työskenteleville ”pääsyvaatimukseksi” korkeakoulututkintoa ja vähintään viiden vuoden työkokemusta muualta kuin politiikan alalta.

Näin vaalien alla kaikenlainen keskustelu politiikasta ja sen osa-alueista lienee paikallaan ja tarpeellista, jos se suinkin herättää kansalaisissa mielenkiintoa politiikkaa ja vaaleja kohtaan. Silti yleisen ja yhtäläisen äänioikeuden merkitystä ja arvoa demokratian vahvistajana ei saa unohtaa missään tilanteessa. Lisäksi on hyvä tutustua Suomen perustuslakiin ja sen voimassa oleviin määräyksiin vaalioikeudesta.

Kansanedustuksen alalla vaalioikeutta rajoitettiin Suomessa viimeksi 110 vuotta sitten, kun suuriruhtinaskunnassa oli vielä käytössä jokseenkin kaikkialla muualla vanhentuneena hylätty nelisäätyjärjestelmä. Sen mukaisesti keisarin alamaiset valitsivat aatelis-, pappis-, porvaris- ja talonpoikaissäätyyn edustajansa – tosin osa valituiksi tulleista miehistä pääsi mukaan päätöksentekoon itseoikeutetusti ja ilman turhia valintaprosesseja.

Suomen perustuslaki (https://www.finlex.fi/fi/laki/ajantasa/1999/19990731)

Päivälehti ja ihanteiden aika

Minulla oli eilen (19.3.) ilo katsoa erittäin hyvässä seurassa Aleksanterin teatterissa esitettävä Päivälehden historiaa käsittelevä näytelmä Ihanteiden aika – Päivälehden piiri. Ajankohta oli varsin osuva, olihan sentään Minna Canthin ja tasa-arvon päivä. Näytelmässäkin Minna Canth sananmukaisesti mörisee isossa roolissa.

Käsikirjoituksessa on vältelty historiallisten analogioiden tekemistä, vaikka tekstissä muistutetaan monin tavoin niiden käytön yleisyydestä sortokausien aikana. Suomalaiset lehtimiehet näet käsittelivät ja kritisoivat ahdistavaa yhteiskunnallista tilannetta yleisesti julkaisemalla satujen ja tarinoiden muotoon verhottuja kertomuksia ja käyttämällä historiallisia esimerkkejä ja allegorioita. Kenraalikuvernööri N. Bobrikov apureineen ja virkaintoisine sensoreineen toki ymmärsi pian tekstien piilomerkitykset ja siksipä monille sanomalehdille paukkuikin varoituksia, julkaisukieltoja ja lakkautuspäätöksiä: sellaiseen Päivälehdenkin tarina päättyi heinäkuussa 1904, jolloin kenraalikuvernööri oli jo kohdannut matkansa pään. Sanomalehtisensuuri jatkui sittemmin ankarana aina Suomen itsenäistymiseen saakka, mutta sen sijaan aikakauslehtien ja kirjojen ennakkovalvonta pysyi jatkuvasti huomattavasti väljempänä, kuten esimerkiksi teoksesta Kansallisten instituutioiden muotoutuminen. Suomalainen historiakuva Oma Maa -kirjasarjassa 1900–1960 (SKS 2014, https://kirjat.finlit.fi/index.php?showitem=3030) on luettavissa.

Yksi mehevä analogia esityksestä kuitenkin nousee: senaattori J. V. Snellmania aikanaan ihailleet kiihkeät nuoret miehet meuhkasivat kovaäänisesti ja vannoivat haluavansa kulkea fennomanian suurmiehen ”viitoittamaa tietä” – sittemmin samaa iskulausetta käytettiin muun muassa 1960- ja 1970-luvun vappumarsseilla aivan toisissa yhteyksissä ja tarkoituksessa.

Kritik mot läroböcker ingen nyhet

Nyligen offentliggjorde Dagens Nyheter en undersökning som visade att bara en mycket liten del av de personer som nämndes i historieläroböcker är kvinnor. Genom att väcka debatt kring frågan ville man påverka läroböckerna i en mer jämställd riktning, och politiker som den nya utbildningsministern har varit ivriga att haka på.

Politiskt motiverade undersökningar och rapporter om läroböcker är mycket vanliga. Läroböckerna har genom tiderna fått kritik för att vara föråldrade, ojämställda, nationalistiska, självförhärligande, fördomsspridande, eurocentriska eller rasistiska. Vissa läroböcker har också anklagats för att lägga för stor vikt vid kungar och krig eller för att innehålla allt för mycket namn, årtal och faktakunskaper i största allmänhet. Orsaken till att så många vill kritisera och därigenom påverka läroböckerna är att de anses viktiga för att påverka attityderna och värderingarna hos det uppväxande släktet. Skolan har ju vid sidan av sin kunskapsförmedlande funktion alltid haft ett fostrande syfte. Under andra hälften av 1800-talet kallades den svenska folkskolans fostran för ”tukt”, i dag heter det ”värdegrund”. De ideal som skolan förmedlar har emellertid gått från att vara religiösa och fosterländska till demokratiska.

Kritiken av läroböcker har varit en del av denna förändringsprocess. Eftersom jämställdhet länge varit ett omhuldat ideal kan det förefalla förvånande att kvinnor fortfarande är så underrepresenterade i historieläroböcker. Ett speciellt problem för historieämnet är emellertid att historien i sig varit i högsta grad ojämställd. Få kvinnor har tillåtits ta sig fram till sådana positioner att de kunnat göra sig till självklara namn i historieböckerna. Å andra sidan finns det en välbefogad misstanke om att ojämställdheten lett till att viktiga kvinnor glömts bort. Det skulle utan tvekan gå att få in betydligt fler kvinnliga namn i läroböckerna. Om man går för långt i den riktningen riskerar man emellertid att ge eleverna en bild av att historien varit betydligt mer jämställd än vad källmaterialet ger anledning att tro.

En liknande diskussionen fördes efter första världskriget om krigshistoriens roll i läroböckerna. Det rådde en bred enighet om att historieläroböckernas utförliga och ofta heroiserande skildringar av krigshistorien bidragit till den nationalism som utgjort en förutsättning för masslakten i världskrigets skyttegravar. Hur man skulle komma tillrätta med problemet var emellertid inte självklart. Vissa förespråkade ett större utrymme för kulturhistoria och den fredliga utvecklingen, medan andra menade att krigshistorien måste finnas med eftersom eleverna annars felaktig skulle få intrycket av att mänsklighetens historia varit konfliktfri. Därmed skulle de inte inse vidden av krigets fasor.

I Sverige har den sistnämnda uppfattningen, att man måste ge utrymme åt historiens mörka sidor, varit dominerande under det senaste årtiondet. Enligt DN:s undersökning innehöll en av de undersökta läroböckerna 31 namngivna nazister mot 21 kvinnor. I en utpräglat moralisk historieskrivning som är inriktad på att utdöma skuld och utkräva ansvar för historiska brott och oförrätter hamnar framstående kvinnor lätt i bakgrunden. Den starka fokuseringen på just nazismen och förintelsen är till en del en konsekvens av de starka politiska reaktionerna i Sverige på en undersökning gjord i slutet av 1990-talet, vars resultat tolkades som att svenska skolungdomar hade svaga kunskaper på området.

Politiska försök att pressa in mer av det ena eller andra i läroböckerna kan alltså gå ut över annat som ryms på det begränsade utrymmet mellan bokpärmarna. Det hindrar naturligtvis inte att läroboksförfattare bör fundera över vad de kan göra för att få in fler kvinnor i framställningen. Viktigare än själva antalet representanter för olika grupper – som kön, samhällsklasser eller minoriteter – är emellertid att läroböckerna synliggör hur gruppernas villkor sett ut under olika perioder och förklarar hur och varför de har förändrats under historiens gång – alltså en tydligare anknytning till historievetenskapens frågeställningar.

Regeringen, Saudiarabien och våldsbejakande terrorism

Argumenten mot Sveriges vapensamarbete med Saudiarabien har varit många, starka och övertygande. Det är en despotisk kvinnoförtryckande stat utan demokrati eller fackliga rättigheter. Prygel, amputationer och halshuggningar tillämpas systematiskt mot oliktänkande eller homosexuella. Men när man läser Patrick Cockburns uppmärksammade studie av Islamska statens framväxt, The Rise of Islamic State. ISIS and the new Sunni Revolution, slås man av att ett tungt argument varit förvånansvärt frånvarande i den svenska debatten: Saudiarabiens centrala roll för utvecklingen av den fundamentalistiska religiösa terrorismen från al-Qaida till Islamska staten.

Cockburn, en flerfaldigt prisbelönt journalist vid den engelska dagstidningen The Independent, ger den första sammanhängande skildringen av terrorregimen IS framväxt. Hans analys av bakgrunden är kristallklar. Islamska staten är en produkt av krigen i Mellanöstern, framför allt Irakkriget och det pågående kriget i Syrien. Ansvaret faller tungt på USA, Europa och deras regionala allierade i Turkiet och Gulfstaterna. Irakkriget löste i praktiken upp landet och destabiliserade hela regionen. Kriget i Syrien började som ett folkligt uppror mot diktatorn Assad i Bagdad, ett uppror som allt mer kom att försvagas av det ökade inflytande religiösa extremistgrupper fick inom oppositionen. Och här var Saudiarabiens roll av avgörande betydelse.

Saudiarabiens ansvar för att göda den religiösa terrorismen ligger på två plan. Dels har materiellt stöd, både finansiellt och militärt, i mycket hög utsträckning kommit från Saudiarabien. Femton av de nitton flygkaparna 11 september var saudier och Bin Ladin tillhörde landets absoluta elit. Och en rapport till Europaparlamentet slår fast att ”Saudiarabien har sedan 1980-talet utgjort en stor källa för att finansiera rebeller och terroristorganisationer.”

Men lika viktigt är, menar Cockburn, det ideologiska inflytande som följer med de saudiska pengarna. Wahhabismen, den djupt intoleranta version av Islam som förespråkar sharialagar och kvinnlig apartheid och som inom sina områden förföljer shiamuslimer, kristna och judar har systematiskt spridits från Saudiarabien. Idag har wahhabismen ett starkt och växande inflytande över sunnimuslimer över hela världen.

Nu angriper Saudiarabien öppet Islamska staten. Inte för att man tagit avstånd från dess ideologi, utan för att IS utgjorde ett potentiellt hot mot den saudiska regimen. Precis som när det gäller USA och al-Qaida hade man bidragit till att göda ett Frankensteins monster. Men ambitionen att göra wahhabismen till den ledande riktningen inom islam har man ingalunda övergivit, påpekas i boken.

Nyligen har den svenska regeringens ”samordnare mot våldsbejakande terrorism” Mona Sahlin skamlöst pekat ut de unga idealisterna i Allt åt alla som en grupp som kräver särskild övervakning. (Inom parentes skulle den FNL-rörelse som Sahlin lär ha tillhört i sin ungdom, som kastade ägg på ambassadörer, aktivt motsatte sig polisens försök att upplösa demonstrationer och med stolthet stödde en radikal väpnad rörelse i främmande land ha kvalat in som våldsbejakande långt mer än någonsin Allt åt alla)

Ändå har två regeringar i rad försett den despotiska stat, som varit en av de viktigaste enskilda aktörerna för uppkomsten av den internationella våldsutövande terrorismen, med militärt kunnande och med vapen avsedda för strid – och den svenska ekonomiska eliten vill fortsätta med det. Mot bakgrund av de avslöjanden som nyligen gjorts om den svaga svenska kontrollen av vidareexport av svensk militär utrustning, när får vi de första rapporterna om hur de pansarvärnsrobotar som i stort antal sålts till Saudiarabien dyker upp hos stridande jihadister?

Aftonbladet 13 mars 2015

Skam eller tillit

 Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 11.3.2015

Inbilla er att det fanns misstankar om att vårt statsöverhuvud på något sätt är inblandat i ett mord på en ettrig kritiker. Föreställ er att våra polismyndigheter, medier och rättsväsende skulle agera misstänksamt trögt och slutligen ruskade fram några invandrare som utan trovärdiga bevis skulle utpekas som skyldiga till mordet. Och slutligen, tänk er att vi inte skulle kunna protestera öppet och ljudligt mot detta groteska skådespel.

Blotta tanken på detta väcker säkert i oss alla en djup kollektiv skam, på finska välfångat i uttrycket ”myötähäpeä”, en horribel känsla av vi genom vår stumhet och passivitet slutgiltigt besudlat det som vår nordiska kultur ytterst vilar på, vår samhälleliga tillit.

Detta är inte en kritik av den ryska befolkningen. För att försvara sina medmänniskor mot förtryck och vanmakt krävs en politisk kultur i vilken lag och rätt respekteras på riktigt. Ett sådant samhälle har Ryssland knappast någonsin varit. Men istället för att himla sig över detta borde vi i Finland och de övriga nordiska länderna föra en öppen och självkritisk medborgardebatt om hur vi kan försvara vår egen mödosamt uppnådda samhälleliga tillit.

Det är nämligen inte bara naivt utan rent av farligt att tro att denna tillit är en gång för alla uppnådd rättighet. Därför startade jag i början av detta år tillsammans med tio kolleger ett forskningsprogram i vilket vi utreder vilka inre och yttre drivkrafter som har format Finlands och Sveriges demokratier sedan 1890-talet.

En av våra centrala teser är föga överraskande att ett demokratiskt samhälle förutsätter ett fungerande civilsamhälle och oberoende medier. Utan dessa går det som i Ryssland eller nu senast i arabvärlden, där nästan alla försök att övergå från auktoritära regimer till demokratier har misslyckats på grund av de inte har någon förankring i ett levande civilsamhälle, det vill säga i fria medborgerliga initiativ i form av föreningar och medier.

Denna medborgerlighet har kämpat i motvind även i Finland och Sverige. Fram till 1917 höll våra monarker i tyglarna, under världskrigen och det därpå följande kalla kriget inskränkte i synnerhet den finska statsmakten flera gånger medborgarnas yttranderätt och föreningsfrihet. Idag hotas vår samhälleliga tillit däremot av den snabbt expanderande digitalkulturen, som ironiskt nog bidrar till samhällsdebattens fragmentisering och snuttifiering.

Allt detta gör att vi nu har goda skäl att aktivt följa med och delta i de samhällsdebatter som arrangeras i Finland inför riksdagsvalet i april 2015. I många väsentliga frågor går det inte längre att nå en konsensus om hur landets växande problem ska övervinnas. Just därför måste de konkurrerande partierna och deras riksdagskandidater tydligt berätta hur de vill att statsmaktens krympande tillgångar ska fördelas under följande 10-20 år. I vågskålen ligger inte enbart vårt välfärdssamhälle. Ytterst står hela vår samhälleliga tillit på spel.

 

Kaksikielisyyden tunnustaminen oli RKP:n pelastus

Henrik Meinanderin haastattelu YLE Puheen Politiikkaradiossa keskiviikkona 25.2.2015 klo 12:30-13:00:

http://areena.yle.fi/radio/2638533

Luottamus ja demokratia

Länsimaiseen demokratiaan kuuluu monenlaisia osa-alueita, jotka usein jäävät itsestään selvyyksinä taustalle – jopa niin, että tärkeitäkään asioita ei aina muisteta tai ainakaan mainita. Tässä suhteessa Suomen Kansallisteatterin Slava! Kunnia -näytelmä antaa paljon ajattelemisen aihetta. Tämä rohkea ja jokseenkin rouhea kokonaisuus vaatii katsojaltaan aika tavalla historian perustietoja ja ymmärrystä erilaisista analogioista. Samalla esitys nostaa venäläisen yhteiskunnan keskeisiä osa-alueita esille pitkissä historiallisissa jatkumoissa, aina Iivana Julmasta Katariina II:n kautta 2000-luvulle.

Demokratian voimavirtoihin edellä sanottu liittyy esimerkiksi siten, että yhtenä keskeisenä aidon demokratian tunnusmerkkinä pidetään kansalaisten luottamusta järjestelmää kohtaan sekä siihen, että omistusoikeudet ovat turvatut myös tulevaisuudessa. Näytelmän yhdessä kohtauksessa suuri kasvoton johtaja Volodja ”keskustelee” pelokkaan klientti-oligarkkinsa kanssa siitä, kuinka viimeksi mainitulle aikanaan lahjoitettu bisnes voitaisiin ottaa häneltä pois koska tahansa. Omaisuuden suoja – riippumatta siitä, miten se ainakaan on saatu – tai paremminkin sen suojaamattomuus on ollut yksi venäläisen yhteiskunnan kompastuskiviä jo viimeistään varhaismoderneilta ajoilta lähtien, eikä vähiten juuri esimerkiksi 1700-luvun valistuneen itsevaltiuden kaudella.

Slava! Kunnia. Suomen kansallisteatteri (http://www.kansallisteatteri.fi/esitykset/slava-kunnia/)