Recension av Ville Blåfield, Reetta Räty: Kuka hullu haluaa poliitikoksi? (Teos 2015), publicerad i Hufvudstadsbladet 20.2.2015

“Vilken idiot går med på att ständigt få höra att man är inkompetent, dum, trög, obeslutsam, historiens sämsta, att man har fel och är i färd med att förstöra allt gott i denna värld?” Ja, vem är tillräckligt galen för att vilja bli politiker? Denna provocerande fråga ställer journalisterna Ville Blåfield och Reetta Räty i sin bok.

Boken ger många svar – men de är inte särskilt förvånande. Den som ser sig själv som en part i kampen mellan ideologier och världsåskådningar, men också den som ser det meningsfulla i de långsamma och långtråkiga processer som beslutsfattandet innebär. Den som triggas av val, kampanjande och politiskt spel, men också den som trivs i och kan grupparbete. Politikeryrket lämpar sig däremot illa för den som vill ha snabba resultat, driva politik i affärslivstermer eller slippa andra politikers oliktänkande. Blåfield och Räty kommer också med en djärv gissning: kanske upplevs politiken som mer motiverande av vänster- än högerpolitiker.

För sin bok har Blåfield och Räty intervjuat tiotals politiker och samhällspåverkare under sensommaren och hösten 2014 om deras syn på politikeryrket och politiken som verksamhetsområde. Våndan av att vara politiker präglar många av intervjuerna: Samlingspartisten Sampsa Katajas kommentarer om den låga lönenivån och otrivsamma arbetsmiljön jämfört med juristyrket har redan skapat rubriker, Stefan Wallin (SFP) ondgör sig över moralkrav på politikerna, Matti Vanhanen (C) klagar på mediedrev, Osmo Soininvaara (Gröna) på de ointellektuella kollegorna i riksdagen och Mikael Pentikäinen (C) på obehaget gentemot kampanjande och penninginsamling. Samlingspartisten Lasse Männistö och vänsterförbundaren Veronika Honkasalo står för dem som brinner för idépolitiken.

Boken är välskriven och intressant läsning för en politiknörd. Det är som att läsa en söndagsbilageartikel i boklängd. Boken tar avstamp i Finlandsarenan i juli 2014. Öppningsscenen är därmed samma “elitens sommarfestival” som Susanna Kuparinen och Jari Hanska granskar i sin färska Dox@net-produktion “Porttikielto Poriin” (Portförbjuden i Björneborg) för Yle som blivit omtalad för sin konfrontativa stil i intervjuer med OP-Pohjolas chefsdirektör Reijo Karhinen och Finlands Banks chef Erkki Liikanen. Medan Kuparinen och Hanska provocerar med ihärdiga, upprepade frågor är Blåfields och Rätys stil den motsatta: de möter sina intervjuobjekt på olika caféer och restauranger i Helsingfors centrum och låter dem tala till punkt. Ingen skjutjärnsjournalistik här, och få besvärande frågor. (Det är endast i intervjun med Matti Vanhanen som författarna säger lite emot.) Visst känns boken stundtals som ett trevligt mingel.

De som kommer till tals med namn är för det mesta medialt välkända, främst män och de flesta från Helsingfors. Över huvud taget är representativitet en icke-fråga i boken, förutom i samtalet med sannfinländaren Jari Lindström som är den enda som betonar stark identifikation med sina väljare. Att väljarna inte är mer närvarande i politikers berättelser om hur de ser på sitt yrke är nog en av bokens verkliga nyheter. Medieoffentligheten framstår därmed som politikerns arbets- eller spelplats. Boken beskriver inte politikers faktiska arbetsdagar i riksdagen eller utanför, inte heller kontakterna till medborgarsamhället eller lobbarna. Alexander Stubbs Facebook-uppdatering om sitt späckade veckoprogram är det enda konkreta för en nyfiken läsare.

Likaså förtigs de materiella villkoren för politiker. I förbigående nämns att trots stor variation i valbudgetar krävs det i snitt 60 000 euro för att bli invald i riksdagen.  Med tanke på att boken också innehåller anonyma intervjukommentarer hade man gärna läst mer om hur dessa svindlande summor samlas in. Därtill saknas stödgruppers perspektiv: vad tänker alla de som arbetar ideellt för att stödja sina kandidater?

För att kartlägga hur politik som område och yrke uppfattas har Blåfield och Räty intervjuat samhällspåverkare som medvetet valt att stanna utanför politiken. Samtal med Tuuli Kaskinen, vd för tankesmedjan Demos Helsinki, stadsaktivisten Timo Santala och rap-sångaren Karri Miettinen gör inte boken mindre Helsingforscentrerad men tydliggör bilden av det säregna med representativ demokrati och beslutsfattande. Ett särdeles intressant avsnitt är intervjun med Juha Romakkaniemi (Saml), Jyrki Katainens, Olli Rehns och Alexander Stubbs kabinettschef. Han tituleras i boken som “en av Finlands allra mest inflytelserika politiker” och beskrivs som idédriven, men utan att vara politiker. Som rådgivare fungerar han enligt tjänstemannaprincipen, “Mest makt har den som skriver första utkastet”.

Det är emellertid inte bokens budskap att politiker är gnälliga marionetter. Tvärtom genomsyras boken av sällsynt respekt för representativ demokrati och politikeryrket. Boken landar i den till synes enkla insikten att det trots hån, förakt samt spott och spe är uttryckligen politiker som fattar besluten om Finland. Vilka som gör det är en livsviktig fråga.

Intervjun med professor emeritus i statsvetenskap, Kari Palonen, ger svar på tal till alla som i den pågående valrörelsen vill effektivera politiken, framhäva ledarskapsstilar och varna för “politisering” av det ena och det andra. Att politisera beskrivs ofta som något fult, men Palonen hyllar yrkespolitiker som är proffs i konsten att “göra politik”: formulera frågor, debattera dem, vara förtrogna med motsidans argument och hitta kreativa lösningar i förhandlingar. Apropå samlingspartiets slogan om politiken som gått sönder förespråkar Palonen en syn på parlamentarisk politik som den ädla konsten att hantera konflikter och olika viljor. Om dagens politiker inte klarar av detta är det kanske fel på politikerna och inte på politiken i sig.

För att citera Pilvi Torsti (SDP): “Det är journalisters och politikers ansvar att en viss värdighet bevaras i politiken. Det är så lätt att stå utanför allt beslutsfattande och skrika högt.” I den pågående debatten om den representativa demokratins legitimitet och framtidsutsikter är Blåfields och Rätys bok ett välkommet inlägg.

Anu Koivunen

Skribenten är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.