Demokratian voimavirrat

Kansanvallan kontekstit ja ominaispiirteet Suomessa ja Ruotsissa vuosina 1890-2020

Nyutkommet: Förfinskandet av Finland

Följande text är introduktionen till Ainur Elmgrens kapitel i Svenska Litteratursällskapets nyutkomna antologi Mångkulturalitet, migration och minoriteter i Finland under tre sekel. Den publiceras här som smakprov och väcker förhoppningsvis intresse för boken som behandlar många ämnen som är relevanta för projektet Demokratins drivkrafter, som minoritetsgrupper och deras ställning i en nordisk demokrati, mänskliga rättigheter, emigration och återflyttning, eliternas rörlighet och konstruktionen av en nationell identitet. Dikten om inleder textutdraget kan läsas på finska här.

Förfinskandet av Finland. Självexotism i den finländska kulturdebatten under första hälften av 1900-talet
Ainur Elmgren

Älven sjöng för strandens granar.
Älvens våg en spåna förde.
Alltsen dess han går och spanar
efter den, hans skogar rörde.[1]

Otto Manninens dikt om ”skogarnas man”, den mytiske finnen som bygger sin stuga i skogen och dräper sin oönskade granne ”med ett slag av yxeklacken”, demonstrerar den dubbla stereotyp som den föreställda finnen klyvs i. Finnen är den självständige mannen som behärskar naturen och är en harmonisk del av den. Men finnen är enligt stereotypen även den antisociale, våldsamme vilden, som inte förmår behärska sin egen, inre natur. Skogarnas man stannar inte upp för att fråga om främlingen är frände eller fiende. Redan det faktum att hans skog har vidrörts – hans gräns har ifrågasatts – räcker för att kalla till handling.

Finnen i dikten dräper främlingen. Men finnen kan också själv ses som en främling. Han står utanför den sociala gemenskapen och vill inte heller vara delaktig i den. Han är asocial och omöjlig att assimilera. Främlingen kränker hans gräns, och han genomför då den absoluta kränkningen genom att ta den andres liv. Läsaren förväntas identifiera sig med honom, men tvingas då pröva sina egna gränser – finns denne främling också i mig?

”Skogarnas man” utkom under strejkåret 1905, då breda kretsar av det finska folket samlades till kollektiv, solidarisk aktion. Diktens berättelse fick sedermera självständigt liv som en anekdot som var avsedd att illustrera den finska folksjälen. När redaktören Erkki Vala återberättade den i kulturtidskriften Tulenkantajat trettio år senare placerade han händelserna i en forntid då Finlands ödemarker bosattes. Anekdoten tjänade som exempel på den uråldriga finska individualismen. Samhällsfrågor som andra, mer västerländska européer hanterade lugnt och sansat bemöttes i Finland med ”fruktansvärd fanatism”, ansåg Vala.[2] Den finska individualismen behandlades som en atavism, trots att dikten som ursprungligen skildrade den var från nittonhundratalet.

Finland har beskrivits som en mytologiserad gräns mellan öst och väst, både som Västerlandets bålverk och som en bro mellan de föreställda geopolitiska motpolerna.[3] Det gamla fennomanska slagordet från 1830-talet, ”låt oss vara finnar”, avgränsar Finland från både Sverige och Ryssland: man är varken det ena eller det andra. Nationens självständiga karaktär och unika särdrag behövde inte bara lanseras för de presumtiva finnarna i hemlandet, utan även för den internationella publiken, den nationernas skara som man önskade bli upphöjd till. Det är därför svårt att skilja mellan finnen som ett föreställt vi och ett föreställt de. Bägge föreställningar präglas av samma stereotyper.

[1]                            Ur Otto Manninens dikt ”Metsien mies”, övers. Arvid Mörne. Citerad i Vilho Suomi, ”Runoutta. Arvid Mörne & Erik Kihlman: Finsk dikt i svensk tolkning”, Valvoja-Aika 1934:3, s. 279.

[2]                           ”Majava” [Erkki Vala], ”Suuret ja pienet asiat”, Tulenkantajat 1935:6, s. 2.

[3]                          Pertti Anttonen, ”Myyttiset uhkakuvat ja puolustuseetos Suomen ja suomalaisuuden konstituoinnissa” (1996).

Tulenkantaja Erkki Vala ja suomalaiset fasistit

Yleisradion Harri Alanne haastatteli projektimme tutkijoita Yleisradion Tiedeykkönen-ohjelmaan. Ainur Elmgren kertoi toimittaja Erkki Valasta ja Oula Silvennoinen suomalaisista fasisteista.

Kuuntele ohjelma: Tulenkantaja Erkki Vala ja suomalaiset fasistit

Lue artikkeli: Tulenkantaja Erkki Vala olisi tänään trollien ja vihapuheen ykköskohde

 

Utanförskap och alliansfrihet

Samtidigt som Finlands och Sveriges regeringar grunnar på hur man i fortsättningen ska så diplomatiskt som möjligt beskriva ländernas redan långt utvecklade samboäktenskap med NATO förs debatt om saken i båda ländernas dagstidningar. Journalisten Mats Johansson (Svenska Dagbladet 17.4) poängterar i likhet med mig (Hufvudstadsbladet 31.3, se min blogg här 18.4) att Förenta staternas försvar av de baltiska länderna förutsätter ett nära samarbete med Sverige och Finland. Men han lämnar osagt varför detta skulle kräva att länderna ansöker om medlemskap i Nato. Sverige har sedan 1950-talet haft ett nära militärteknologiskt samarbete med Nato som har fördjupats med åren och som numera även Finland är starkt involverat i. Varför kallas detta skydd för “utanförskap” av NATO-anhängarna och “alliansfrihet” av NATO-motståndarna?

 

Svensk lösning

Kolumn publicerad 31.3.2016 i Hufvudstadsbladet, Västra Nyland och Östnyland.

Déjà vu. Återigen får vi bevittna en förljugen debattrunda om Sverige och Finland borde ansöka om Nato-medlemskap. Och precis som tidigare präglas även denna av försök att styra folkopinionen i önskad riktning genom att medvetet framhäva endast vissa aspekter av medlemskapets för- och nackdelar.

Något som båda lägren negligera när de driver sin sak är nuläget, det vill säga en uppriktig lägesbeskrivning av ländernas säkerhetspolitiska relationer till USA, vars militära kapacitet är den enda har någon relevans inom Nato-lägret.

Nato-motståndare påpekar gärna att länderna är militärt alliansfria. Samtidigt blundar de aktivt för det faktum att båda länderna redan i flera årtionden har bedrivit ett så nära militärt samarbete med USA att denna alliansfrihet är högst relativ. Skulle alliansfriheten tillämpas på riktigt borde båda ländernas luftförsvar och bevakningssystem nedmonteras till grunderna, vilket inte vore särdeles fiffigt.

Intressant nog gör Nato-anhängarna precis det samma. De överdriver medvetet alliansfrihetens formella status för att få den att framstå som en säkerhetsrisk. Och de säger inte ett knyst om att USA:s försvar av Baltikum förutsätter just det nära samarbete med Sverige och Finland som vi har fått bevittna under de senaste åren. Kort sagt, lämnar amerikanerna oss i sticket så kan också balterna hälsa hem.

Det är inget märkligt med att Sveriges och Finlands statschefer inte uttrycker sig så här rakt på sak. Det hör till sakens natur att de inte kan öppet och uppriktigt redogöra för hur de har planlagt sina länders säkerhetspolitik. Men pusslar man ihop den information som nu är tillgänglig så kan man ändå skönja en handlingsplan som verkar riktigt vettig.

Den går ut på att båda länderna fortsättningsvis fördjupar sitt militära samarbete med USA men tillsvidare undviker en anslutning till Nato, eftersom militäralliansens övriga medlemsstater är fripassagerare och därför i realiteten en säkerhetspolitisk börda.

Till saken hör även att en betydande del av svenskarna och finnarna fortfarande är negativt eller tveksamt inställda till ett Nato-medlemskap. Samtidigt ser många positivt på ett finskt-svenskt militärt samarbete, vilket har gjort att ländernas regeringar gärna beskriver den parallellt framskridande militära synkroniseringen med USA som en intern svensk-finsk angelägenhet.

En sådan populär föreställning går väl an så länge ingen på allvar börjar leva i förhoppningen att den svenska regeringen ser denna samordning med Finland som ett alternativt till det militära samarbete som Sverige har haft med USA med sedan 1950-talet. Intressant nog verkar till och med Svenska Dagbladets erfarne kolumnist Mats Johansson tro att finsk beslutfattare skulle vilja något sådant. Inget tyder på detta. Tvärtom förefaller Finland nu att i allt väsentligt följa Sveriges spår, det vill säga undviker att irritera Ryssland men fördjupar samarbetet med USA.

Henrik Meinander: “Any kind of Ukraine’s neutrality would be a Russian-dependent one”

Published in Ukrainian Week 9th October, 2015


Demokratia ja globaali talous-seminaari 2.11.2015

Paikka: Hanasaari, Espoo

Aika: 2.11.2015, klo 13-16:30

Suomen ja Ruotsin talouksilla on paljon yhteistä, mutta ne myös poikkeavat toisistaan. 1990-luvulla eri puolilla Eurooppaa tapahtui poliittisia muutoksia, joilla oli vaikutuksia myös Suomen ja Ruotsin kehitykseen. Talouden matalalaskusuhdanne 1990-luvulla, liittyminen EU:hun sekä hyvinvointimalliemme rahoittamiseen liittyvät haasteet 2010-luvulla ovat muuttaneet Suomen ja Ruotsin talouksien perustaa. Myös maidemme kilpailukyvyn perusteet ovat erilaisia; Suomella on tällä hetkellä suuria taloudellisia haasteita – onko tällä seurauksia demokratian kehityksellemme? Miten Suomi ja Ruotsi ovat kehittyneet globaalissa maailmantaloudessa ja miten pääoman vapaa liikkuvuus, internet sekä kansainväliset sopimukset ovat vaikuttaneet demokratioihimme?

Kun useat maat ovat taloudellisesti menestyksekkäitä, mutta noudattavat demokratian periaatteita eri tavoilla, voidaan myös kysyä, miten demokratia toimii tilanteessa, jossa markkinatalous toimii siitä riippumatta? Minkälaisia haasteita globaali talous asettaa hyvinvointiyhteiskunnillemme ja demokratiakehityksellemme?

Seminaarin moderaattori: professori Henrik Meinander, Helsingin yliopisto

OHJELMA

13.00 Tervetuloa

Gunvor Kronman, toimitusjohtaja, Hanasaari – ruotsalais-suomalainen kulttuurikeskus

Henrik Meinander, professori, Helsingin yliopisto sekä hankkeen Demokratian voimavirrat johtaja

13.15 Key note/Suomi: Toimialat globalisoituvassa maailmassa

Jari Ojala, professori, Jyväskylän yliopisto, Demokratian voimavirrat -hanke

13.35 Key note/Ruotsi: Ruotsi kansanvallandemokratian ja EU-byrokratian välimaastossa

Kjell Östberg, professori, Södertörns högskola, Demokratian voimavirrat-hanke

13.55 Key note/Suomi: Suomi – odotuksien ja todellisuuden välinen kuilu

Juhana Vartiainen, kansanedustaja, Suomen eduskunta, entinen ylijohtaja, Valtion taloudellinen tutkimuskeskus VATT

14.15 Key note/Ruotsi: Globalisaatio ja kasvaneet erot: tapaus Ruotsi!

Lars Magnusson, taloushistorian professori, Uppsala universitet

14.35 Tauko, kahvitarjoilu

14.50 Paneelikeskustelu

16:20 Päätössanat

16:30 Vastaanotto

KUTSU

Osallistuminen on maksutonta, mutta edellyttää ennakkoilmoittautumista viimeistään maanantaina 26.10. yllä olevan linkin kautta.

Kielet: Suomi, ruotsi. Simultaanitulkkaus.

Järjestäjät: Hanasaari – ruotsalais-suomalainen kulttuurikeskus, Demokratian voimavirrat -hanke, Suomalais-ruotsalainen kulttuurirahasto

Lisätiedot: ohjelmakoordinaattori Jonna Similä, jonna.simila@hanaholmen.fi, 0406495454

Efter Obama

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet, Västra Nyland och Östnyland 7.10.2015

Nästan ett och halvt år återstår av Barack Obamas andra presidentperiod men redan nu går debatten om hans statsmannagärning på högvarv. Ett obligatoriskt inslag i amerikanska presidentvalskampanjer är förstås smutskastning av den som råkar sköta ämbetet. Bortser man från pajaskandidaten Donald Trump handlar det dock inte denna gång enbart om ytligt effektsökeri.

I bakgrunden finns en äkta oro över att Förenta staterna håller på att mista sin hegemoni i världspolitiken. Obamas kritiker anser att den av honom ledda reträtten från Mellanösterns slagfält har skapat ett maktvakuum, som i snabb takt fylls av ISIS, Ryssland och Iran. Samma velighet präglar enligt dem Obamas linje gentemot Kina.

Obamas försvarsadvokater framhäver i sin tur att det är inte lönar sig att bomba och ockupera länder som man vill att ska förvandlas till liberala demokratier. Titta på Afghanistan, Irak eller Libyen — mår befolkningen i dessa länder verkligen bättre än före de drogs in i blodiga inbördeskrig? Allt detta kräver att Förenta staterna i fortsättningen nogsamt bedömer när det lönar sig att gå in i konflikter som saknar en klar lösning.

En trygg gissning är att denna linje fortsätter oberoende av vem som efterträder Obama. Trots alla hätska utfall mot Obama är det uppenbart att Förenta staterna har goda skäl att bida sin tid. Amerikanernas ekonomi är i bättre skick än på länge. De kontrollerar alltjämt en stor del av världshaven och luftrummet. Dessutom står Kina inför gigantiska samhällsförändringar som fortsättningsvis manar till försiktighet i stormaktspolitiken.

Amerikanernas växande ovilja att fungera som demokratins vita riddare kan dock i andra avseenden få långtgående konsekvenser. För européerna är deras taktiska reträtt bekymmersam av två skäl. För det första förlänger den kaoset i Mellanöstern, som spiller över på Europa i formen av flyktingvågor och samhällsmotsättningar. För det andra dämpar amerikanernas ideologiska sparlåga på demokratins globala trovärdighet och ökar skepsisen mot den representativa demokratin även inom EU.

Hur man än vänder på steken är EU och dess medlemsstater nu tvungna axla ett större ansvar för att demokratin som samhällsform ska bevara sin lyskraft. Och för att klara av detta borde våra demokratier vara kapabla att banta ner på sina välfärdssystem så mycket att EU återfår sin konkurrenskraft. Samtidigt borde vi överlåta makt åt unionens överstatliga institutioner.

Hur i friden ska detta lyckas frågar säkert de flesta av er. Det gör jag också. Vem avstår frivilligt från förmåner och makt. Sannfinländarna, sverigedemokraterna och deras nationalistiska själsfränder runtom i Europa drömmer ännu om en återgång till kalla krigets slutna nationalstater. Faktum är dock att om EU:s omstrukturering misslyckas finns det allt färre orsaker för världens övriga folk och nationer att försöka utvecklas till demokratier.

Katse sisään päin!

Anu Koivusen essee Apu-lehdessä (Apu.fi 5.10.2015)

“Miksi Ruotsi avaa sylinsä maahantulijoille ja Suomi vaatii rajoja kiinni? Miksi suomalainen vetää päälleen uhrinationalistin viitan samaan aikaan kun ruotsalainen on maailmankansalainen.”

Katse sisään päin!

 

 

Globalt schackspel

Kolumn publicerad Hufvudstadsbladet, Östnyland och Västra Nyland 24.6.2015

Tänk positivt, den svala och regniga försommaren är perfekt för en introvert “reality check”. Och när man sedan fört ett uppriktigt samtal med sig själv kan det vara värt att rikta motsvarande kalla blickar på stormaktspolitiken. Varför lyckas eller misslyckas jag? Varför är världen full av motsättningar och mänskligt lidande? I bägge fallen handlar det om en samverkan av ett antal ofta motstridiga processer, vars drivkrafter vi endast delvis kan påverka och vars konsekvenser ofta är slumpmässiga.

På individnivå brukar de flesta skylla på omvärlden om något gått fel och ta åt sig hedern om lycka stått en bi. På samma sätt är det som bekant också i stormaktspolitiken. Ett skolexempel på detta är den pågående krisen i Ukraina. Varken Ryssland eller EU är beredda att medge att man gjort allvarliga misstag och att en fredlig lösning skulle kräva konkreta eftergifter av båda parter.

Dessvärre torde vi få vänta en god stund på dessa eftergifter. EU är ännu länge upptagen av sina ekonomiska bekymmer och sin därmed sammanhängande invandrarfientlighet. Ryssland bearbetar sitt postimperiella trauma med ett föga konstruktivt vapenskrammel. Samtidigt tvingas Förenta staterna fästa allt större uppmärksamhet vid Kina, vars förbluffande snabba tillväxt och omvandling till en regional stormakt redan har ökat den militära spänningen i Sydostasien.

En central fråga i detta globala schackspel är onekligen hur Förenta staterna flyttar sina pjäser. Efter fiaskona i Afghanistan och Irak har amerikanerna stegvis valt en mer avvaktande politik i Mellanöstern. Följderna av detta ser vi som bäst i Syrien och Libyen, vars kaotiska inbördeskrig har drivit miljontals oskyldiga människor på flykten.

En orsak till amerikanernas reträtt är den besvärliga insikten om att det inte går att omvandla diktaturer till demokratier med vapenmakt. Men i bakgrunden finns framförallt ekonomiska och strategiska överväganden. Krigen i Afghanistan och Irak tärde betänkligt på Förenta staternas ekonomi och är en uppenbar orsak till nu pågående defensiven. Dessutom håller landets utvinning av skifferolja och –gas att göra amerikanerna oberoende av Mellanösterns energikällor, vilket också har minskat deras behov styra utvecklingen i regionen.

Amerikanerna har alltjämt ett betydande vapenteknologisk försprång men det finns tydliga tecken på att kineserna i snabb takt håller på ta dem i kapp. Allt detta talar för att amerikanerna framöver kommer koncentrera sina militära resurser allt mera på vapenteknologisk utveckling och en entydigare arbetsfördelning med sina allierade i Europa och Asien.

Vad betyder detta för Nato och EU inklusive Finland? Ett positiv scenario kunde vara att den vapenteknologiska upprustningen ger vind i seglen också åt andra innovationer som förbättrar vår produktivitet och säkrar vår samhällsform. Men visst finns det också andra möjliga konsekvenser…

Hallitus luuli, että maahanmuutosta voi puhua numeroilla. Se erehtyi.

Long Playn toimeksiannosta luen hallitusohjelmaa kuin piru raamattua. Tässä ensimmäinen osa:

Hallitus luuli, että maahanmuutosta voi puhua numeroilla. Se erehtyi.

 

« Older posts